Frälsning/Räddning: mer om orden och meningen här:

Rädda, räddare, räddning, frälsa, frälsare, frälsning

I äld­re svens­ka ha­de or­den ”rädda” och ”frälsa” sam­ma in­nebörd. I vår tid har ”frälsa” ut­veck­lats till ett re­li­giöst spe­ci­alord. Även re­li­giösa tex­ter vin­ner dock i åskådlig­het om man använder or­det ”rädda”, vars egent­li­ga be­ty­del­se all­tid finns i bak­grun­den. Före­lig­gan­de översätt­ning har ge­nomgåen­de den­na ord­stam i GT och Tillägg till GT, där närhe­ten till kon­kre­ta och var­dag­li­ga förhållan­den är ofrånkom­lig. Det pas­sar t.ex väl till tex­ter­nas in­nehåll när Gud kal­las rädda­re sna­ra­re än frälsa­re, ef­tersom sam­man­hang­et of­tast gäller påtag­lig nöd och fa­ra (1 Krön 16:35; Ps 70:6; Jer 14:8; 1 Mack 4:30; Vish 19:9).

Rädd­ning el­ler fräls­ning är ett hu­vud­mo­tiv i NT:s bud­skap. De tro­en­de blir rädda­de tack va­re Kristus, först ge­nom omvändel­sen och se­dan slut­gil­tigt på den sista da­gen. De räddas från djävu­lens makt, från syn­den och dess följ­der: sjuk­dom och död, do­men, la­gens hot om straff, Guds vre­de.

De ord som grund­tex­ten använder (sóze­in, sotér, so­tería) kan även i des­sa fall myc­ket väl åter­ges med or­det ”rädda” och dess av­led­ning­ar, som tyd­ligt klargör att det in­te ba­ra rör sig om ett in­re, psy­ko­lo­giskt ske­en­de. När sam­man­hang­et ute­slu­ter den­na miss­upp­fatt­ning används ibland de äld­re or­den ”frälsa”, ”frälsa­re” och ”fräls­ning”, som på ett an­nat sätt an­ty­der det re­li­giösa mo­ti­vets to­ta­la om­fatt­ning; så t.ex när nam­net Je­sus utläggs i Matt 1:21.

In­te ba­ra Kristus ut­an också Gud sägs i NT va­ra människor­nas frälsa­re (t.ex. 1 Tim 1:1), vil­ket även kan ut­tryc­kas med or­den att fräls­ning­en finns hos ho­nom (Upp 7:10). Grund­tex­tens ut­tryckssätt an­kny­ter på des­sa ställen till den sam­ti­da se­den att hyl­la kung­ar och kej­sa­re som un­dersåtar­nas välgöra­re och rädda­re.

/Anji