Sara Hedrenius, som överlevde Estonias förlisning, är säker på att hon såg flera militära fordon eskorteras ombord på fartyget innan avresan. Hennes vittnesmål får understöd inte bara av andra överlevande utan också av den grävande nyzeeländske journalisten Steven Davis, som på basen av sina källor i den brittiska underrättelsetjänsten slår fast att fartyget av allt att döma smugglade känsligt militärt materiel från Ryssland.

Det är i Henrik Evertssons vida uppmärksammade dokumentär ”Estonia – fyndet som förändrar allt” som Hedrenius bekräftar att hon sett grönmålade militära fordon eskorteras ombord av motorcyklar – något som även försenade fartygets avgång. Minst ett av fordonen ska ha haft en stor låda på flaket med oidentifierat innehåll.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 6 oktober 2020.

– Då ser jag att det kommer en transport och det är två eller tre eller fyra motorcyklar som kör ganska snabbt och så eskorterar de militärfordon som åker på båten. Jag uppfattar det som att detär minst två (militärfordon) men det kanske ha varit fler, säger hon och berättar vidare att hon upplevde det som märkligt att dessa fordon förekom på ett civilt fartyg.

I en intervju för dokumentären påpekar Hedrenius att hon ser det som uppseendeväckande att svenska myndigheter först efter flera år erkänt att Estonia använts för militära transporter, och samtidigt konsekvent förnekat att någon militär utrustning fraktades på Estonia under den natt då fartyget förliste.

– Det finns fortfarande många obesvarade frågor om Estonia. Varför kan inte myndigheterna bekräfta militär transport den natten när jag vet att det var det? Jag var vittne till den här händelsen, säger hon.

Vapentransporter på Estonia bekräftade sedan tidigare

För 16 år sedan kunde även Uppdrag Granskning avslöja att försvarsmakten använde Estonia för att frakta hemliga vapen och att Tullverket gått med på att inte inspektera de militära transporterna på Estonia. Vilken typ av vapenteknologi som transporterades och hur många försändelser det egentligen handlat om är dock oklart.

Den nyzeeländske grävande journalisten Stephen Davis hävdar i en intervju i dokumentären, på basen av sina kontakter i den brittiska underrättelsetjänsten MI6, att Storbritannien och Sverige agerat systematiskt tillsammans med den nystartade estniska underrättelsetjänsten för att föra ut militärt smuggelgods från det nyligen kollapsade Sovjetunionen – gods som var av yttersta

intresse både för västmakterna och Ryssland.

Under förlisningen ska topphemlig information och materiel som var avgörande för det ryska missilförsvaret ha funnits på Estonias bildäck.

– Natten Estonia sjönk smugglade fartyget avgörande information om Rysslands ballistiska robotprogram och utrustning som tillhörde det programmet. Smugglingen av militära hemligheter och utrustning hade pågått länge, säger Davis i dokumentären.

Journalisten avslöjar också att Ryssland via olika kanaler i mycket tydliga ordalag ombett dem upphöra med smugglingen på Estonia, och varnat för att man i annat fall skulle se sig “tvungna att vidta åtgärder” för att stoppa den.

Bekräftas av andra överlevande

Vittnesmålen och uppgifterna om militärt smuggelgods på Estonia under förlisningen bekräftas även av ytterligare en överlevande medresenär som klev ombord Estonia och såg att hamnområdet var avspärrat för militära transportfordon, och som just före avgången rullade ombord på fartyget.

Hedrenius vill att en oberoende undersökning av Estoniaförlisningen genomförs och att nya dykningar tillåts. Idag är dessa förbjudna, med hänvisning till lagstiftningen om gravfrid.

– Vi behöver få klarhet. Jag har respekt för gravfriden, men man kan inte ta döda människor som gisslan för att inte undersöka hur de dog, säger hon i SVT.

Svenska myndigheter har efter förlisningen varit, och är fortfarande idag, motvilliga till att utföra systematiska undersökningar av fartyget. Regeringens linje efter katastrofen var istället att vraket skulle täckas av en sarkofag av betong, ett projekt som stoppades endast tack vare kraftiga protester från anhöriga.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 12 april 2024.

Efter injektionen fick hon snabbt ont i armen, men tänkte att det var en ”vanlig” biverkning. Två dagar senare tappade hon dock känseln i händerna, fick balansproblem och domningar i fötterna. Snart spred sig symptomen vidare till det ena benet och hon behövde hjälp att förflytta sig. Efterhand blev det så illa att hon snart behövde rullstol för att kunna ta sig fram.

– Jag sitter fortfarande i rullstol men jag har inte gett upp trots den långa tid som gått, berättar hon.

NyD har tidigare uppmärksammat Jennifers berättelse och hur vården vägrat ta ansvar – eller ens erkänna att det är vaccinet som orsakat hennes skador. Istället kom man med undanflykter och hävdade att det var en ”slump” att skadorna uppstod kort efter injektionen.

När hon sedan intervjuades om sina erfarenheter, av Bonnierägda Sundsvalls Tidning, klipptes allt hon sa om vaccinet bort. Ansvariga motiverade detta med att det inte var vaccinet som var det centrala i historien de ville förmedla.

”När vi träffade Jennifer låg tyngdpunkten i hennes berättelse på de symtom som hon drabbats av och det bemötande hon fått av vården, spekulationer kring orsaker var inte på något sätt centralt”, påstods det bland annat.

Drömmer om sitt gamla liv

Nästan tre år senare tar NyD kontakt med Jennifer för att höra hur hennes liv utvecklats och hur hon idag ser på det hon drabbades av.

– Jag tränar två gånger i veckan på sjukhuset eftersom jag har kvar hoppet om att jag ska kunna gå igen och få tillbaka det liv jag hade innan sprutan – mitt unga liv som jag varje dag drömmer om att få tillbaka, berättar hon.

I början av 2024 fick hon äntligen börja arbetsträna och det gick så pass bra att hon nu den 1 april också fick en anställning – något hon är mycket tacksam över.

– Framförallt att jag kan få behandlas som en vanlig person, då jag ofta känt när jag är ute att jag får blickar och kan bli behandlad annorlunda, vilket gjort att jag ibland väljer att stanna hemma.

– Vissa dagar är jag inte lika stark och kan strunta i deras blickar eller deras beteende så ibland blir jag ledsen över hur annorlunda jag kan bli behandlad bara på grund av rullstolen, förklarar hon.

“Tog tid att acceptera”

Hon berättar vidare att hon än idag lever med konstanta och kroniska nervsmärtor och att hon tar medicin för att minska dessa och göra vardagen mer uthärdlig.

– Jag försöker se det positiva i detta och att jag en dag ska kunna gå igen, vilket har varit min dröm ända sen jag blev sjuk.

Något stöd eller ersättning från vaccintillverkarna eller myndigheter har hon inte fått för skadorna – trots att det har gått flera år. Överhuvudtaget tycks ingen riktigt vara villig att ta ansvar för det hon drabbats av eller medge att det var vaccinet som gjorde henne rullstolsburen.

– Det gör mig väldigt besviken och ledsen då jag hade så mycket planerat i mitt liv och sådant jag ville göra. Istället fick jag sätta allt på paus och acceptera att det jag så gärna ville göra inte längre var någonting som var möjligt. Det tog lång tid att acceptera och det har varit tufft, konstaterar Jennifer.

“Det är din kropp”

När hon berättar sin historia är reaktionerna blandade, men många uttrycker stöd och uppmuntran och berättar själva att de känner till fler som drabbats av vaccinernas biverkningar. Jennifer betonar att hon tidigare levde ett aktivt liv fullt av aktiviteter och att hon sällan var den som bad om hjälp.

– Sedan blev jag någon som måste ha hjälp med det mesta, vilket gjorde denna tid väldigt tuff. Idag är jag ganska självständig ändå om man tänker tillbaka på hur det var i början, men jag måste än idag ha hjälp med vissa vardagliga saker.

Tre år efter sprutan betraktar hon med sina erfarenheter samhället på ett helt annat sätt än tidigare och menar att det är mycket som behöver förändras.

– Jag kände mig tvungen och ta vaccinet och skulle det ske något liknande igen så skulle jag säga ifrån och säga att jag vill gärna hjälpa samhället och stötta alla men om jag måste riskera mitt liv igen skulle jag hellre avböja tills jag har fakta på hur vaccinet hjälper och vad finns det för biverkningar.

Jennifer vill också passa på att tacka för allt stöd hon fått på sociala medier som Instagram och Facebook, och förklarar att det gett henne styrka under de perioder då det varit särskilt tufft.

– Du bestämmer själv över din kropp och du ska aldrig känna dig tvingad till något du är osäker på, betonar hon.