Om man för bara ett tiotal år sedan frågade samhällsintresserade människor i andra länder vad de förknippade Sverige med, var chanserna relativt goda att svaret omfattade någon form av fred och diplomati – eller lyfte fram internationellt prominenta diplomater som Hans Blix, Folke Bernadotte eller Dag Hammarskjöld.

Sverige betraktades under lång tid som något av motsatsen till ett krigiskt land. Efter 200 år utan krig såg nog även många svenskar på sig själva som ett sällsynt fredligt folk – främmande för de brutala konflikter man endast såg på nyhetssändningar.

Det faktum att svenskarna i många generationer valt att hålla sig borta från omfattande militära maktkamper har också sina historiska förklaringar. Såren var länge djupa efter 1809 års krig, när den östra rikshalvan gick förlorad till Ryssland och tiotusentals inkallade svenskar och finländare stupade – de flesta av sjukdomar, svält och köld.

Fasorna under 1900-talets världskrig stärkte sedan ytterligare övertygelsen om att krigets fasor inte var någonting vi ville uppleva i Sverige igen – utan tvärtom aktivt göra vad vi kunde för att undvika.

Krig är fred, fred är krig

Idag är situationen en helt annan. Om det någon gång är på sin plats att parafrasera George Orwells 1984 är det i bemärkelsen av att fred har blivit krig och att krig har blivit fred. Något djupt störande har skett med det offentliga rummet i Sverige och Europa i samband med Ukrainakriget.

I princip alla konventionella rum och offentliga forum av röster skriker efter ökad eskalering och fientlighet mot Ryssland. Kriget är på väg, och vi måste göra oss redo för det med alla medel – är budskapet som ska hamras in.

Kriget kommer när som helst – eller så är det redan här, hävdar vänsterpopulistiska Schibsted-tidningen Aftonbladet bland annat.

De alltmer lätträknade röster som fortfarande vågar ifrågasätta syftet med hetsen, och istället betonar vikten av diplomati och samtal, blir ofta inte bara misstänkliggjorda utan även direkt angripna för att karaktärsmördas. Insinuationerna går i regel ut på att den som inte vill se ett europeiskt storkrig måste vara någon form av rysk agent – eller åtminstone en nyttig idiot som går Putins ärenden, och som borde sättas under noggrann övervakning.

Diskursen har förvridits så till den grad att viljan till krig utmålas som det självklara, och den som har fräckheten att förespråka diplomati och samtal med Ryssland eller Iran, troligen snart även Kina, helt enkelt måste vara åtminstone lite ondskefull.

Vansinnig retorik

Blott ordet ”fred” har på ett bisarrt sätt kommit att associeras med våld och underkastelse – precis som i Orwells dystopiska berättelse. När enstaka europeiska ledare som Viktor Orbán eller representanter för tyska AfD har mage att förespråka alternativ till fortsatt krig och eskalering, utmålas de som direkt livshotande fiender mot Europa.

Detsamma har gällt de svenska fredsrösterna som, förvisso kraftigt försvagade, ännu finns kvar i periferin. Dessa avfärdas slentrianmässigt som landsförrädare eller ”Putinkramare”, utan att någon riktigt lyckas förklara varför deras hållning väcker ett sådant primalt raseri.

– Det är faktiskt fascinerande hur provocerande det är att förespråka fredliga lösningar, nedrustning och icke-våld. Det har varit så i århundraden, att när det blir en så militariserad debatt så är det röster för fred som ansätts väldigt hårt, konstaterar bland andra Svenska Freds ordförande Agnes Hellström.

– Det borde ju vara tvärtom, för vi har ju alltid stått upp för freden och för de fredliga lösningarna. Men det hänger väldigt tätt samman med att det blir en svartvit bild och militära lösningar som propageras. Då blir det så här, konstaterar hon.

Även statstelevisionen är med på noterna. Foto: faksimil/SVT

Dystopin blev verklighet

I 1984 förekommer också ”Två minuter av hat”, en daglig ritual där medborgarna i Oceanien samlas för att titta på propagandafilmer som framställer ”kontrarevolutionären” Emmanuel Goldstein som statens värsta fiende – den ultimate förrädaren och hotet mot allt invånarna förväntas hålla kärt.

Deltagarna uppmuntras under ritualen att uttrycka sitt hat mot Goldstein och andra fiender till staten, och ritualen avslutas med att deltagarna hyllar ”Storebror” – den mystiske ledaren för Oceaniens regim.

Syftet med de två minuterna av hat beskrivs som att kanalisera medborgarnas frustration och negativa känslor, bort från den egna regimen – för att istället rikta dem mot påstådda yttre fiender. På så vis förstärker regimen sin kontroll över medborgarna genom att skapa en känsla av gemenskap och samhörighet – och samtidigt dämpas risken för självständigt tänkande, regimkritik och uppror.

Ljud- och bildeffekter används för att piska upp hatstämningen och en stark kollektiv känsla av aggressiv hysteri. I boken kunde ritualen se olika ut på olika dagar – men det var alltid riktat mot statens fiende, ”kontrarevolutionären” Emmanuel Goldstein.

”Det hemska med tvåminutershatet var inte att man var tvungen att spela en roll, utan tvärtom att det var omöjligt att undvika att delta. Inom trettio sekunder var det alltid onödigt att låtsas. En ohygglig extas av rädsla och hämndlystnad, en önskan att döda, tortera, slå in ansikten med en slägga, tycktes flöda genom hela gruppen av människor som en elektrisk ström och förvandlade en till och med mot ens vilja till en grimaserande, skrikande galning”, tänker bokens protagonist och fortsätter:

” … och ändå var den ilska man kände en abstrakt, oriktad känsla som kunde växla från ett objekt till ett annat som lågan från en blåslampa”.

Hjärnorna ska marineras – i hat

Låter det måhända bekant?

I dagens läge är det svenska politiker, lobbyister och mediemoguler som manipulerar och uppmanar svenskarna att spy ut sitt hat mot de senaste årens Goldstein – Ryssland och Putin, nyligen föregånget av kritiker mot covidpolitiken.

Den som inte har insett att ryssarna är ”orcher” och våra demoniska arvfiender kan kort sagt betraktas som landsförrädare. Idrottsmän, kulturutövare och företag som inte bojkottar Ryssland tillräckligt intensivt kan snabbt räkna med drev och att det dyker upp systemlojala journalister som avkräver dem försvarstal.

Massmedia drar slentrianmässigt igång drev mot den som inte är tillräckligt rättrogen. Foto: faksimil/Expressen

I tv-sofforna sitter dästa och Natomärkta imbeciller till experter, likt Natolobbyisten Patrik Oksanen, som slår fast att ”Rysslands hemliga krig mot Sverige har börjat” – och så fortsätter det, dag ut och dag in. Folkets hjärnor ska marineras i krigspropagandan.

Bristen på sansade röster i debatten, och dominansen av samma aggressiva domedagsretorik, är närmast total oavsett vilken etablissemangsmedia man tar del av eller vilken riksdagspolitiker man lyssnar på.

Fler flyr propagandan

När propagandamaskineriet väl drar igång med all sin kraft är det inte lätt att stå emot pressen, och till slut riskerar det att bli ett självspelande piano där krig och hat blir lika naturliga tillstånd som diplomati var igår.

Samtidigt finns det viktiga ljuspunkter. Förtroendet för etablissemangsmedierna är rekordlågt, och allt färre ser något värde i att överhuvudtaget ta del av den alltmer vulgära propagandan.

Vårt hopp står till att svenska folket under ytan fortfarande är fredsälskande, och att fler inser vikten av diplomati än vad som framgår av krigshetsen i det offentliga rummet.

Markus Andersson