I en serie artiklar ska jag nu fokusera på sambandet mellan vad vi äter, dricker och hur vi mår och beter oss. Det finns en hel del forskning på området men den brukar sällan eller aldrig nå aldrig medierna eller den stora allmänheten. I varje artikel ska jag beta av ett ämne och visa på konsekvenserna som kan följa på att vi konsumerar sådant som i själva verket är rena rama giftet.
FLUOR
Fluor är ett grundämne vilket finns kemiskt bundet i naturen i olika mineraler, exempelvis flusspat d.v.s kalciumfluorid, apatit (fluorhaltigt kalciumfosfat) kryolit (natriumaluminiumfluorid). Natriumfluorid är klassificerat som ett farligt gift och används i råttgift.
Den fluor som används i kranvatten och tandkrämer är från början en restprodukt av aluminiumproduktion vilket ger natriumfluorid som är avfallet efter tillverkning av aluminium. Företagen hade i början stora problem att bli av med giftet men till slut bestämdes att man skulle göra som nazisterna gjorde, d.v.s ge det till folk att konsumera. Det gällde bara att övertyga allmänheten om att fluor inte var farligt utan snarare nyttigt.
Därför tillsatte man Oscar Ewing, advokat på ”The Aluminium Company of America,” som chef för U.S Public Health Service 1947, den första myndighet som förespråkade fluor i dricksvatten. Företaget hade redan tidigare varit allierat med denna myndighet då den varit underställd ”The Treasury Department”, vars chef ägde en stor del av Aluminiumföretagets aktier.
Man drog igång en intensiv reklamkampanj i syfte att övertyga folk om att fluor inte bara var ofarligt utan rent av nyttigt. Det skrevs t.o.m vetenskaplig litteratur. nio industrier som var anmälda för förorening med fluor (!) skrev en sammanfattning av industrins fluorforskning.
1950 införde man vattenfluoridering i tio stora städer i USA. Cancerforskaren Dean Burk gjorde under 30 år en omfattande statistik över cancerdödligheten hos befolkningen i dessa städer och hos motsvarande befolkning i tio städer som inte fluoriderats, sammanlagt 18 miljoner människor.
Han kunde visa att cancerdödligheten steg sakta mellan 1940 och 1950, och lika i de två jämförda grupperna. Efter införande av fluoridering hos hälften av de undersökta ökade dödligheten snabbare så att den efter 15 – 20 år var ungefär 10 procent högre än hos dem som inte fått sitt vatten fluoriderat.
År 1958 gav Kettering Laboratoriet vid Universitetet i Cincinnati ut en bunt sammandrag av 8700 vetenskapliga artiklar angående fluor där man påstod sig visa att ämnet är ofarligt. Forskaren Darlene Sherrell visade dock att dessa sammandrag inte stämmer överens med originalen.
Föga märkligt med tanke på att fluor är ett starkt enzymgift. Enzymerna är kroppens smörjolja som möjliggör alla kemiska reaktioner inne i kroppen.
Ketteringlaboratoriet sponsrades av två kemiföretag, två oljeföretag och sex metallföretag varav tre tillverkar aluminium, alla producenter av giftigt avfall som de ville tjäna pengar på.
Major George R Jordan vid US Air Force vittnade inför kommittén för oamerikansk verksamhet på 50-talet att under hans tid som förbindelseofficer i Sovjet så medgav ryssarna öppet att de använde fluor i sina fångläger för att göra de intagna dummare och mer lätthanterliga.
I tidskriften Nature, kunde man 1986 läsa följande:
”Under perioden 1979-1981, särskilt i Västeuropa, där fluoridering inte är så vanligt, gjordes ett antal tandundersökningar som jämfördes med studier gjorda ungefär ett decennium tidigare. Det stod snart klart att karies minskat avsevärt i områden utan fluoridering.”
1988 skrev prestigefyllda ”Chemical and Engineering News” en artikel där de beskrev hur röster som opponerat sig mot användandet av fluor tystats. Man har använt metoder som hot, förlöjligande och censur mot de forskare som studerat fluor och kritiserat användningen.
1989 visade studier gjorda av Fluor Batelle Research Institute i Columbus, Ohio, att fluor bidrog till skelettcancer.
År 1993 gjorde man studier i USA, Indien och Japan där man undersökte 445000 barn som bodde i områden med naturligt höga halter av fluor i dricksvattnet. I samtliga fall utgjorde en högre fluorhalt i dricksvattnet fler hål i tänderna.
2006 gjorde toxikologen Donald R. Taves och ”National Research Center” en noggrann studie av fluor och presenterade en rapport på 450 sidor i vilken de bl. a beskrev att den mängd fluor som tillsätts i dricksvatten i USA definitivt skadar tänder och skelett. Professor Robert L. Isaacson i samma grupp förklarade att fluoret också kan förändra receptorerna i hjärnans celler.
”Generellt så påverkar fluoret hjärnans förmåga att utföra s.k signalfunktioner, vilket får till följd att information som passerar längs många vägar antingen är inkomplett eller felaktig” förklarar Isaacson.
Professor Isaacson sa också att fluor kan bidra till demens och att epidemiologiska studier visar att intag av fluor sänker IQ:n hos barn.
Våren 2006 krävde National Academy of Sciences i ett upprop från 1000 experter att man utreder riskerna med fluor. En kommitté hade funnit mängder av oroande rapporter som aldrig utretts riktigt. T.ex att fluor i dricksvattnet kunde leda till sämre tandhälsa med missfärgningar och försvagad emalj, liksom oroande rön om lägre IQ, frakturer och skelettcancer.
Inte långt därefter publicerades en studie vid Harvard dental school som visade att det tycks finnas ett känslighetsfönster hos unga pojkar när deras skelett växer som snabbast.
De 5-10-åringar som drack kranvatten med fluor femdubblade risken för att drabbas av bentumör, osteosarkom, i åldern 10-19 år. Känsligheten var allra störst i åldern 6-8 år.
Nobelpristagaren Dr Arvid Carlsson, som är Professor Eremitus vid Göteborgs Universitet som själv kritiserat fluor var en av dem som skrev under uppropet:
”Jag har sett många studier och den här från Harvard är lite svår att avvisa. Studien var lite för kvalificerad för att inte inge oro,” säger professor Carlsson..
Professor Olov Lindahl avslöjade i sin sista bok ”Recept på hälsa” många av våra medicinska bedrägerier inklusive fluoret. Han skrev bl.a:
”Tron på fluorets välsignelsebringande egenskaper är enligt min mening en av de större medicinska förvillelserna i vår tid.”
Den danske tandläkaren Henrik Lichtenbergs forskning visar att fluor stör bildandet av kollagen och leder till förstörelse av vävnaderna i senor, skelett, muskler, hud, lungor, brosk, njurar och luftrör.
Han förklarar vidare att fluor förvirrar vårt immunsystem och får det att angripa kroppens egen vävnad vilket ökar risken för tumörväxt hos de med anlag för cancer och att fluor även hämmar bildandet av antikroppar i blodet och bildar fria radikaler samt hämmar det normala syreförbruket i kroppen.
En som studerat fluor och andra gifter ingående är Dr Russel Blaylock i USA. I hans utmärkta bok ”Health & Nutrition Secrets that can save your life”, som jag varmt rekommenderar alla som är det minsta intresserad av sin hälsa och vilka gifter man bör undvika, har han ett mycket intressant och avslöjande kapitel om fluor.
Han berättar inte bara den smutsiga historien bakom fluorets historia och hur forskare manipulerade folk att tro att det var bra för dem, han beskriver också ingående vad fluor egentligen är och hur det påverkar vår hälsa.
Dr Blaylock skriver bl.a:
”Fluorid är så reaktivt att det kan äta sig genom stål, glas, järn, aluminium och de flesta andra ämnen, tillsammans med kvicksilver utgör det ett av de giftigaste ämnena på jorden.”
Blaylock skriver också om hur fluor skadar hjärnan, DNA, minskar fertiliteten hos män och sänker IQ-nivåerna hos människor. Han skriver vidare att det finns samband mellan fluor – ADHD, autism, och andra former av utvecklingsstörning.
Det mest talande exemplet av alla som Dr Blaylock ger är det jag nu citerar direkt ur hans bok:
”En fråga som man ofta ställer till mig är: om fluor nu är så giftigt och de som saluför det vet om det, är de inte rädda att bli förgiftade själva?”
De ÄR rädda för fluorerat vatten. När jag frågade en välkänd motståndare till fluorering samma sak så berättade han om borgmästaren i Sacramento som sa att hon röstade för fluorering av dricksvatten eftersom hon själv inte behövde oroa sig för giftet då hon hade ett omvänt osmosisfilter som renade vattnet.
Allt ni behöver göra är att ta en promenad längs korridorerna i Capitol Hill, (USA:s kongress där senatorerna och de mäktiga håller till) för att se alla vattenrenare på kontoren hos alla de som använt sin politiska makt för att tvinga fluorering på miljoner hjälplösa och oinformerade människor.”
Professor Hardy Limeback medlem av National Academy of Sciences gjorde följande uttalande:
”Efterhand som fler och fler respekterade forskare och kunniga börjar tala om de skadeverkningar kronisk påverkan av fluor kan ge, kan vi bara hoppas att tandläkarna vill besvära sig med att läsa den dokumenterade forskningen.”
Ph.D Robert Carton som är toxikolog och f.d forskare på US Environmental Protection Agency, sa så här om fluor:
”Fluorering är det största fallet av vetenskapligt bedrägeri i detta århundrade, om inte i alla tider.”
Det finns alternativ till att borsta tänderna med ett gift som fluor. Sök upp din hälsokostaffär så kommer du sannolikt att hitta fullgoda ersättningar.
Källor:
http://www.geocities.com/SoHo/Study/2653/dafreeworld/fluor.htm
http://www.2000taletsvetenskap.nu/special/fluor.htm
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_498843.svd?offset=12&forumId=19&maxcount=3
http://pubs.acs.org/cen/government/84/8436gov1.html
http://www.lichtenberg.dk/
http://art-bin.com/art/sallstrom_sw.html
http://www.amazon.com/Health-Nutrition-Secrets-Russell-Blaylock/dp/0929173481
http://www.fluoridealert.org/limeback.htm
SE DEL 2:
Del 2:
Visste du att redan på 80-talet fanns aspartam med på Pentagons lista över biokemiska vapen och att elakartade hjärntumörer ökade med 10 procent tre år efter att det infördes på USA-marknaden 1982?
ASPARTAM
Enligt toxikologerna Nils-Gunnar Ilbäck, Ulla Beckman Sund och laboratoriechef Leif Busk, på Livsmedelsverket så är aspartam ofarligt.
Nu ska vi titta närmare på aspartamets historia och på vad andra forskare säger om aspartam och vad det egentligen är och gör med människor.
Sötningsmedlet aspartam (E 951), även känt som Nutra Sweet, upptäcktes av en slump år 1965, när kemisten James Schlater vid C.D Searle Company försökte hitta ett medel mot magsår. Det är ett syntetiskt sötningsmedel som är ca: 200 gånger sötare än socker och som sedan 1982 använts i bl.a lightdrycker, glass, godis, tuggummi och fruktyoghurt m.m
Aspartam är en molekyl som är sammansatt av 2 aminosyror; fenylalanin och asparginsyra samt metanol. Metanol frigörs i kroppen när aspartam värms upp till över 30 grader C. Det bryts sen ner till myrsyra och formaldehyd, ämnen som är giftiga även i mycket små mängder.
Personer med ämnesomsättningsrubbningen fenylketonuri (PKU) kan vid förtäring av aspartam få psykiska utvecklingsstörningar och hjärnskador eftersom de har begränsad förmåga att bryta ner fenylalanin.
Globalt produceras ungefär 18000 ton aspartam per år, varav cirka 9600 ton konsumeras i USA där mer än halva befolkningen konsumerar aspartam.
En studie från College of Medicine i Youngstown, Ohio visar att deprimerade människor mår ännu sämre då de använder aspartam. Dr. Ralph Walton hävdar att aspartamet orsakar depressioner eftersom det sänker tillgängligheten av serotonin.
Vid djurförsök har mycket höga doser aspartam visat sig ge påverkan på signalsubstanser i hjärnan vilka påverkar hjärnans funktion och djurets beteende. Apor som utsattes för stora doser av aspartam fick konvulsioner som liknade epileptiska anfall.
Searle omtalades på 1970-talet för en skandal och amerikanska myndigheter började granska deras verksamhet 1976 och man fann bevis för fusk med djurförsök och forskningsstudier som Searle skickat in till myndigheterna. Det gällde flera läkemedel samt sötningsmedlet aspartam.
I Willigan-rapporten, en av Searles egna studier av aspartam, trixade man undan fyra cancerfall som upptäcktes av en forskare som jobbade vid Searle. De kallade tumörerna godartade trots att de i själva verket var elakartade. När fusket avslöjades skyllde man på datormisstag men samma ”misstag” hade gjorts vid fyra olika tillfällen av tre olika forskare.
Dr Adrian Gross, som deltog i FDA:s unika granskning av Searles laboratorier vittnade 1985 inför amerikanska kongressen och sa:
”Studierna som gjordes av Searle för att bedöma om aspartam var ofarligt är till stor del opålitliga. Minst en av forskningsstudierna bevisar i själva verket att aspartam kan orsaka hjärntumörer hos försöksdjur och att ämnets cancerframkallande effekt kan fastställas med mycket hög statistisk signifikans.”
Tanken var att införa aspartam redan 1974 men Dr John W Olney, forskare i neurovetenskap och konsumentombudet och advokaten James Turner lyckades stoppa det då.
Aspartam blev tillåtet igen i början på 80-talet och anledningen till det heter Donald Rumsfeld, medlem av Nixons stab 1969, försvarsminister under Ford 1975 och George Bush jr 2001-2006. Rumsfeld blev ordförande i Searle 1977 och med ett gäng politikerkollegor och advokater i Searles styrelse lobbade han hårt för att tillåta aspartam trots tidigare varningar om riskerna.
Ronald Reagan var god vän med Searle, ägare till företaget och då han blev president fick den dåvarande aspartamkritiske chefen för FDA avgå från sin post. Dr A. Hayes satt i FDA:s kommission och trots opposition från en specialtillsatt undersökningskommitté beslutade han att införa aspartam på USA-marknaden. Strax efter det att Hayes hade tillåtit aspartam på marknaden blev han anställd av Searle´s företag.
Rumsfeld reste 1993 som Reagans särskilda sändebud till Irak och såg till att Saddam Hussein fick köpa bl.a kemiska stridsmedel från USA. Det är svårt att inte se den tragiska symboliken i sammanhanget.
1985 togs Searle över av Monsanto Company, ökända för sina genmanipulerade grödor och för hur de tvingar på bönder i fattiga länder sina produkter vilka ofta slår ut de naturliga grödorna. De producerar också det mycket kritiserade bekämpningsmedlet Roundup. Monsanto flyttade sin internationella sektion från St. Louis i Missouri till Bryssel och har varit mycket effektiva i sin marknadsföring av aspartam.
Flera försök har gjorts att förbjuda medlet men propagandan har varit för mäktig. Ironiskt nog förbjöd myndigheterna däremot STEVIA, en japansk ört, som under många år använts som naturligt sötningsmedel. Stevia saknar biverkningar och orsaken till förbudet var helt enkelt att det kunde slå ut aspartam.
Department of Health and Human Services i USA skrev 1994 en rapport där man fastslog följande:
”Aspartam svarar för 75% av de negativa reaktionerna på tillsatser i mat, bl.a huvudvärk, migrän, yrsel, svimningar, illamående, domningar, muskelspasmer, viktökning, depressioner, utslag, trötthet, irritation, hjärtklappning, andningssvårighter, tinnitus, minnesförlust och ledvärk.”
1996 genomförde amerikanska forskare en studie av aspartam som visade på en koppling mellan aspartam och den tioprocentiga ökningen av hjärntumörer i USA sedan det introducerades i början av 1980-talet. Studien publicerades i ”Journal of neuropathology and experimental neurology”, den officiella tidningen för de amerikanska neuropatologerna.
År 2001 presenterade Norges Naturvetenskapliga och Tekniska Universitet en rapport där norska forskare kommit fram till att aspartam dödar hjärnceller i massor. Forskarna i Norge gjorde 400 försök med en halv miljard hjärnceller från möss och varnade särskilt för att ge det till barn.
Ramazzini Institute of Bologna gjorde mellan 1998-2005 en 7 år lång omfattande studie på 1900 möss som fått aspartam där de kunde fastslå med övertygande siffror att den grupp råttor som ätit aspartam hade en mycket högre andel njur-, urinvägs- och lymfcancer.
Det stod inte länge på förrän lobbyisterna för industrierna för sötningsmedel uppvaktade europeiska livsmedels myndigheten, som efter rapporterna från Ramazzini skulle granska om aspartam innebar några risker att konsumera. Redan dagen efter att den publicerats började de kritisera studien.
EU:s vetenskapliga råd, hade flera invändningar mot studien, bland annat att man använt sig av metoden att låta råttorna leva en hel livstid. Sjukdomarna uppstod med stigande ålder tyckte Efsa.
Vilka satt då i kommittén som granskade studien?
Två av kommitténs ledamöter, Susan Barlow och Herman Koeter, jobbar eller har jobbat åt organisationen Ilsi som stöder forskning runtom i världen. De som bekostar Ilsis verksamhet är bland andra Pepsi, Coca-Cola, Monsanto, Nutra-Sweeet och Procter & Gambler vilka råkar vara tillverkare av aspartam.
Börjar det ringa några larmklockor någonstans?
Professor Erik Millstone vid Sussex University, en internationellt välkänd expert på livsmedelstillsatser, beskrev däremot Ramazzini-studien som ett praktexemplar:
”Det är utan någon som helst tvekan den största och mest välgjorda studien som gjorts. Underlaget i den studien är större än alla tidigare studier tillsammans.”
Millstone lät SvD ta del av en kritisk genomgång av forskningen som åberopats till stöd för aspartam.
Enligt dossiern är de viktigaste studierna genomgående knutna till industrin och har så omfattande metodfel att det i bästa fall bara kan bero på inkompetens.
Professor Lenart Hardell, överläkare på okologiska kliniken i Örebro, som forskar på cancer har kritiserat aspartam och beskyllts av vissa kolleger för att inte vara tillräckligt professionell.
Om detta säger professor Hardell bl.a:
”Debattörerna framför åsikten att man inte bör publicera data för allmänheten innan ”kunskapsläget klarnar”, varvid de menar att konsensus har uppnåtts inom hela forskarkåren.”
En av dem som kritiserade professor Hardells syn på aspartam, Dr Hans Olov Adami, deltog i ett möte i Sydkorea i september (Dioxin 2001). Resan betalades av en stor amerikansk PR-firma, Exponent, som har uppdrag från kemiindustrin att underlätta officiell omklassificering av dioxiners farlighet.
En av Adamis kollegor, John Wahren, tog emot 1,4 miljoner kronor av tobakskoncernen Philip Morris. Exponent, som Adami extraknäckte åt, har kunder inom oljeindustrin, kemiföretag och General Motors. Behöver jag säga mer?
De anlitar alltså forskare som ska ifrågasätta cancerlarm så att industrin kan fortsätta tjäna pengar utan att besväras av kritiska studier.
Dr. Russell L. Blaylock, professor i neurokirurgi som undersökt aspartam och andra gifter ingående och skrivit en detaljerad studie över det i boken ”Exitotoxins: The Taste that Kills” hänvisar till närmare 500 vetenskapliga forskningsresultat när han beskriver hur skadligt aspartam är.
Blaylock säger bl.a:
”Metanol är ett väldigt kraftigt nervgift. EPA (Environmental Protection Agency) har strikt kontroll på exponering av det och tillåter bara väldigt små mängder i mat och miljö, men det är intressant att mängden som tillåts i aspartam är 7 gånger högre än vad EPA tillåter någon annnan att använda.”
För er som inte redan visste det så är metanol mera känt som träsprit.
Källor:
http://www.mindfully.org/Health/Aspartame-Adverse-Reactions-1993.htm
http://www.mercola.com/article/aspartame/dangers.htm
http://www.sunsentpress.com/
http://www.konsumentsamverkan.se/11verk/kampanj/tillsatser/aspartam/nyaronbilaga.htm
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article49948.ab
http://www.whiplashinfo.se/whiplash/forskning/fraud/hans.htm
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article49856.ab
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_317788.svd
http://www.amazon.com/Excitotoxins-Taste-Russell-L-Blaylock/dp/0929173252
Del 3:
Visste du att i Storbritannien är glutamat förbjudet bland flera av de största livsmedelskedjorna och att i USA skyltar restaurangerna med att deras mat inte
innehåller ämnet?
GLUTAMAT
Enligt livsmedelsverket finns det ingen gräns för ett acceptabelt intag av glutamat. De anser med andra ord att ämnet är ofarligt.
Jag ska nu visa på vetenskapliga studier från flera olika håll som pekar på att det i själva verket är mycket ohälsosamt och bör undvikas.
Glutamat (E620-E625), även känt som natriumglutamat och MSG (MonoSodiumGlutamat), är en smakförstärkare som tillsätts i en stor del av den mat som är processad och helt eller delvis i färdigmat samt i ett flertal kryddor.
Det är ett salt som består av en positivt laddad natriumjon och en negativt laddad glutaminsyramolekyl. Glutamat är alltså ett kemiskt ämne som stimulerar hjärnan så att man upplever smakerna mer intensivt än normalt.
Glutamat finns naturligt i vissa födoämnen och i kroppen då det är en av människans 20 aminosyror. Ämnet behövs i låga halter för att muskler och nervsystem ska fungera och kroppen använder glutamat i hjärnan som en signalsubstans.
Problemet är den artificiella glutamaten som tillsätts i maten, eftersom flera forskningsresultat tyder på att det är skadligt.
Låt oss börja från början:
1908 upptäcktes glutamat av Kikunae Ikeda, professor i kemi vid Kejserliga universitet i Tokyo.
Livsmedelsindustrin i Japan insåg snart att det kunde användas för att tjäna pengar. Man började utvinna glutamat ur sjögräs och startade en produktion för att använda det i matvaror.
1909 bildade Ikeda tillsammans med Dr. Suzuki, Ajinomoto Co, världens ledande producent av monosodiumglutamat.
1910 var Dr George M Gould i USA en av de första som påtalade sambandet mellan kost och beteende.
1935 upptäcktes att hypoglykemi, d.v.s låg blodsockerhalt kunde medföra ångest, hysteriska symtom, nervsvaghet och t.o.m psykoser. Vanliga symtom vid hypoglykemi är blekhet, darrningar, hungerkänslor, oro, ilska och retlighet.
I slutet av 1940-talet började man producera MSG från majs och vetegluten i USA. Idag görs det genom jäsning av bl.a sockerbetsmelass.
1957 gjorde de brittiska forskarna Lucas och Newhouse den första studien som visade på farorna med glutamat. När de försökte hitta ett motmedel mot en ovanlig ögonsjukdom genom att mata möss med glutamat i tron att det skulle fungera som bränsle av vissa nervceller fann de att testdjuren istället fick allvarliga skador i cellerna.
Samma år arbetade Majken Arvidsson, (som senare blev konsumentrådgivare i Nybro kommun) som praktikant på KLS Livsmedel AB i Kalmar. Hon berättar om hur man redan på 50-talet använde sig av glutamat för att mörka dålig smak på kött:
”Jag praktiserade på KLS på 50-talet och vet att glutamat användes för att skyla över att köttet inte var pinfärskt. Varje morgon fick vi tillbaka stora mängder kött som affärerna inte lyckats sälja. Det maldes ner i stora grytor för att bli till 300 kilo isterband. Jag skalade och hackade 30 kilo lök som blandades ner och slutligen hällde man i en skyffel glutamat. Alla visste att det var för att dölja smaken.”
1968 upprepade Dr John Olney i USA de brittiska forskarnas experiment när han hoppades kunna använda MSG:s förmåga att förstöra näthinneceller för att studera nervförbindelser som dör djupt inne i hjärnans struktur.
Vad han fann chockade honom: Studien visade att MSG dödade inte bara näthinneceller, det tog kål på vitala neuroner i själva hjärnan. Vid närmare studier fann Dr Olney att MSG dödade neuroner genom att hetsa dem till döds.
1969 rapporterade Dr Olney om att laboratoriedjur som matats med glutamat fick hjärnskador och neuroendokrina rubbningar. Han hade funnit att möss som fått glutamat blev kraftigt överviktiga och uppvisade hjärnskador. Dr Olney menade att glutamaten påverkade hypothalamus som reglerar en mängd endokrina funktioner bl.a viktkontroll.
Samma år bildades IGTC (International Glutamate Technical Committee) för att hjälpa glutamatindustrin att marknadsföra glutamat. De anställde ett helt gäng forskare, varav många inte hade någon sakkunskap om glutamat, för att legitimera att man skulle fortsätta använda medlet i konsumenternas mat.
1972 vittnade Dr Olney inför The Senate Select Committee on Nutrition and Human Needs och varnade för att ge glutamat till människor, särskilt unga. National Academy of Science panel som skulle bestämma huruvida MSG fick användas i barnmat skapade en myt om att glutamat var ofarligt med hjälp av glutamatindustrin och en grupp forskare med knappt någon erfarenhet av neuropatologi.
Idag vet forskarna att blodhjärn-barriärren, som skyddar hjärnan från glutamatintag inte är fullt utvecklad förrän i puberteten.
Blodhjärn-barriären förhindrar de flesta skadliga ämnen i blodet från att komma in i djupare delar av hjärnan. Den är normalt sett en mycket bra grindvakt. Dessvärre innebär det ständiga manipulerandet av vår mat ett rubbande av den naturliga balansen för att upprätthålla detta system på ett riktigt sätt.
Genom att artficiellt tillsätta höga koncentrationer av glutamat i maten så stiger glutmatnivåerna i blodet till en mycket högre nivå än vad som var tänkt och sänker skyddet i blodhjärn-barriären. Om nivån förblir hög så kan glutamatet gradvis sippra förbi skyddet och skapa kaos.
1988 gav Dr George R. Schwartz ut boken ”In Bad Taste: The MSG Syndrome.” Han beskriver hur MSG fungerar i kroppen och hur tillverkarna döljer det genom att bl.a skriva att produkten innehåller ”natural flavorings”, naturliga smaker.
Dr Schwartz säger:
”Arsenik är också ett naturligt ämne, det innebär inte att det är ofarligt. Att veta hur man ska undvika den här smakförstärkaren kan dramatiskt förändra människors liv.
1989 vittnade Dr Schwartz, och andra forskare inför NLEA (Nutrition Labeling and Education Act) om farorna med glutamat och vikten av att identifiera det i mat.
1991 prisade Dr Ronald Simon vid Scripps Clinic i Kalifornien Dr David Allen, vars studier visade att glutamat triggade igång astma och inkluderade hans arbeten i verket ”Food Allergy: Adverse Reactions to Foods and Food Additives.”
1995 släppte FDA, (samma organisation som godkände aspartam sedan den kritiske chefen sparkats av Reagan och ersatts med en som sedan blev styrelsemedlem i företaget som marknadsförde aspartam) en rapport om MSG som gjorts av Federation of American Societies for Experimental Biology.
I den rapporten så förklarade FASEB att glutamat var en astmatriggare och att doser så låga som 5 gram hade medfört reaktioner på ämnet. De anser också att gravida kvinnor, barn och småbarn bör undvika glutaminsyra/glutamat/MSG.
Dagen innan den hemliga rapporten skulle släppas av FDA skrev samme Dr Simon, som prisat Dr Allens avslöjande studier om glutamat några år tidigare, tillsammans med en kollega att de ansåg att studierna i den glutamatkritiska rapporten innehöll allvarliga fel. Det visade sig sen att Simon värvats till IGTC, glutamatindustrins främsta lobbyorganisation.
Dr Russel Blaylock, professor i neurokirurgi vid Medical University of Mississippi, hävdar att ALS, Alzheimers och Stroke har samband med ett högt intag av glutamat. I den briljanta dokumentären ”Nutrition & Beahviour” berättar han om hur såväl aspartam som glutamat ökar hypoglykemin hos människor vilket medför att deras hunger ökar och att det i sin tur leder till övervikt.
Han förklarar hur massor av människor springer omkring och dricker lightdrycker i tron att det ska få dem att gå ner i vikt när det i själva verket har en motsatt effekt. Enligt Blaylock är många människor hypoglykemiker till följd av att de äter fel. Sedan början av 1900-talet har sockerkonsumtionen i USA ökat med 2500%.
Ett högt sockerintag medför att insulin frigörs i kroppen och blodsockret sjunker vilket i sin tur gör att binjurarna börjar producera adrenalin och noradrenalin för att höja blodsockret.
Noradrenalin är dels en neurotransmittor men även ett blodburet hormon som ökar hjärtverksamheten och höjer blodtrycket. Det stimulerar i sin tur hjärnan till högre aktivitet varpå den producerar glutamat, som är den primära neurotransmittorn för upphetsning, med andra ord får det hjärnan att lägga in högsta växeln.
Dr Blaylock ger i dokumentären exempel på vilka skrämmade effekter intaget av socker, aspartam och glutmat kan ha på människor.
Bl.a kunde han visa hur interner i USA som fått en nyttig diet utan dessa ämnen uppvisade ett helt annat beteende efter att i åratal varit ständiga återfallsbrottslingar med grovt kriminellt beteende. Han visade också hur elever som slutade konsumera en massa socker och snabbmat hade klart bättre resultat på studierna än tidigare.
I ”Health & Nutrition Secrets” skriver Dr Blaylock att flera studier visar att höga doser glutamat medför förstörelse av vitala celler i hypothalamus. Han beskriver också hur glutamat hetsar barns hjärnor eftersom de är 4 gånger så känsliga för ämnet som vuxna.
Björn Meister, professor i neurovetenskap vid Karolinska institutet har studerat hur glutamat påverkar djur. Studien visade att nyfödda råttor som injicerades med glutamat under fem dagar som vuxna blev både feta, blinda, kortväxta och hjärnskadade. Den del av hjärnan som styr hunger, mättnad och tillväxt förstördes till stor del på dem.
Charlotte Erlandson-Albertsson, professor i medicinsk och fysiologisk kemi vid Lunds universitet, får sista ordet:
”Glutamat är giftigt för nervcellerna och kan i längden öka risken för alzheimers och andra demenssjukdomar. Jag förstår inte varför man inte förbjuder det.”
Källor:
http://www.nature.com/nature/journal/v227/n5258/abs/227609b0.html
http://www.barometern.se/nyheter/kalmar/glutamat-dolde-dalig-smak(928308).gm
http://www.truthinlabeling.org/l-manuscript.html
http://www.amazon.com/Bad-Taste-MSG-Syndrome-Signet/dp/0451165144
Artikel skriven av Michael Delavante
Originalartikel på Sourze, Vad din läkare inte berättar för dig
/Anji
DELA GÄRNA
Foto: Medmaldoctors.ca
