Under 1800-talet och första halvan av 1900-talet sökte romantiker respektive modernister vägar att förverkliga sin individuella identitet. För dem handlade det om att var och en av oss måste upptäcka och utveckla det unika inom oss själva. Identitetsskapandet var ett sätt att försöka definiera sig själv i motsättning till etablerade grupper och finna en tillvaro med större mening än bara kollektivets.

På den tiden var det här någonting nytt och för många provocerande. För precis som i kommunistdiktaturerna i Öst byggde mycket på att man måste inrätta sig i kollektivets tänkande och definiera sig utifrån en grupp. Även om man i modern tid kan hävda en i många avseenden egocentrerad och narcissistisk utveckling i de rika västländerna, inte minst från 1980-talet och framåt,  har allt fler människor på senare år anammat fenomenet identitetspolitik och valt att identifiera sig utifrån ett kollektiv.

Identitetspolitik kan beskrivas som politisk organisering baserad på tillhörighet i olika samhällsgrupper som ”ras”, klass, religion, kön och läggning. Enklare uttryckt innebär det att människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna samhällsgrupper som ras, klass, religion, kön, etnicitet, ideologi, sexuell läggning, kultur, medicinskt tillstånd, arbete eller hobby.

Redan 2010 påpekade statsvetaren och skribenten Sakine Madon att ”man pratar om bilbränder och om brister på arbetsmarknaden, men inte om den kollektivism som integrationspolitiken alltför ofta baseras på: identitetspolitiken.”1 Forskare som Germund Hesslow har påtalat hur identitetspolitiken på senare tid tagit sig allt mer extrema uttrycksformer och lett till den dogmatiska föreställningen att bara de personer som tillhör en identitetsgrupp har rätt att tala för gruppen.

Idag finns det gott om mentala flagellanter i Sverige som förbehållslöst tar ställning mot den egna kulturen och mot de vita, framförallt (män) som de anser ska stå till svars både för gamla och nya oförrätter som folk från andra kulturer har utsatts för, eller kan tänkas utsättas för. Ivriga att ständigt godhetssignalera ber dessa ”sanningsapostlar” konstant om ursäkt å´ alla vita människors vägnar samtidigt som de högtidligt förklarar hur dåliga och omoraliska de (vita) är.

Det innebär i sin tur att vita män inte får tala för kvinnors eller svartas rättigheter eftersom de är just vita och enligt identitetspolitikens filosofi bär på en kollektiv skuld för allt som det vita patriarkatet ställt till med genom historien. Identitetspolitiken innebär dessutom krav på att identitetsgrupper måste vara företrädda i utbildningar, yrken och positioner i proportion till sina andelar av befolkningen.

Kontentan blir bland annat att det krävs fler kvinnor i börsbolagens styrelser, fler män i förskolan, fler invandrare i poliskåren, fler kvinnor på börsen och fler män på förskolan. Det är förstås inget fel om det blir så men problemet är att man försöker tvinga fram det via lagstadgad kvotering vilket i praktiken innebär att kön och ras går före merit. En slags omvänd diskriminering, allihop  i “rättvisans” namn förstås.

Eftersom vi skapat ett samhälle som ska bygga på att alla medborgare behandlas lika, oavsett kön, ras och sexuell läggning går detta inte ihop. Om vi ska följa rättsstatens grundläggande principer kan vi inte samtidigt ha en ”ordning” där någon ska ha företräde till en studieplats eller ett arbete enbart på basis av att de råkar vara kvinna, invandrare eller homosexuell och där det anses mer meriterande än om någon har rätt utbildning och erfarenhet.

I annat fall så riskerar ju hela rättsprocessen att sättas ur spel. Ska exempelvis den som påstår sig vara homosexuell få företräde till ett jobb? Och även om personen är homosexuell, hur ska han eller hon kunna bevisa det? Ska den som har konverterat till islam och kallar sig muslim få företräde till ett jobb? Och var ska gränsen dras för att någon ska definieras som invandrare? Räcker det om man är född i Sverige men att föräldrarna invandrade? Ska vissa invandrare ges ett större företräde än andra?

Utbildning och arbete hör ju till de mest fundamentala och avgörande sakerna i de flesta människors liv. Våra möjligheter att skapa en trygg framtid via bildning och jobb bör rimligtvis inte avgöras via ett godtyckligt identitetspolitiskt lotteri. ”All stolthet och alla sårade känslor som investeras i kollektiva identiteter innebär att ett samhälle byggt på universella rättigheter inte längre är möjligt,”2 skriver  kulturskribenten Håkan Lindgren i en debattartikel:

”I förlängningen väntar ett framtida apartheid med varje grupp instängd bakom mental taggtråd i varsitt litet reservat (eller verklig taggtråd, om vi skulle känna behov av det). Identitetstänkandet lovar ge oss så mycket – alla ska få sina undantag, kvoter och specialregler. Men om vi litar på dess löften kommer vi att vakna upp i en slum där varje grupp ilsket hävdar sina små privilegier och inte kan förstå varför de trots det förblir så fattiga och så nedtryckta.”3

Vad är det för fel med att vara stolt över sin identitet? frågar han retoriskt. ”Felet är att ”stolt” nuförtiden inte betyder stolt utan lättsårad (har det någonsin betytt något annat?) Den som kallar sig stolt går och längtar efter att någon ska tillfoga honom en skråma, så att han får tillfälle att ge utlopp åt sitt frusna raseri.”4 Lindgren hänvisar även till vad Ebba Witt-Brattström (som är född av invandrade föräldrar) flera år tidigare påpekat; att med ett separat språk knutet till en separat identitet kommer de som växer upp i förorten bli en permanent underklass, dömd till skitjobb.

Inom identitetstänkandet har multikulturalism som begrepp haft en viktig plats, skriver Lars Åberg i ”Landet där vad som helst kan hända”.5 Åberg syftar på den multikulturalism ”som förväxlar mänskliga och kulturella rättigheter och utgår från att alla kulturer har samma dignitet och relevans och att individen i första hand definieras av sitt ursprung.”6

Åberg hävdar att multikulturalisterna delar sin rigida tolkning av kulturbegreppet med Sverigedemokraterna: ”SD gillar svenska rötter, deras motståndare icke-svenska rötter.”7  Han menar att om man ska förstå dagens Sverige  behöver man också förstå multikulturalismen som ett centralt officiellt projekt, nedplitat i tusentals dokument i syfte att frambringa en positiv gemenskap. En projekt som ”spinner vidare på det där invandrarpolitiska beslutet i riksdagen 1975 och uppmuntrar till separatistiska enklaver.”8

Han påpekar insiktsfullt att multikulturalisternas ovilja att lägga sig i vad andra håller på med är ”intellektuellt slapp” och utgör ”ett svek mot dem som far illa i minoritetskulturernas slutna rum”.9  Ett tydligt exempel på detta är hur långt inne det satt innan man i Sverige kunde erkänna fenomenet hedersvåld, med allt vad det innebär av flickor som blir dödade, trakasserade, bortgifta eller på andra sätt hindras att göra sina egna val och utöva individuella rättigheter.

Skribenten och ekonomen Alen Musaefendić menar att muslimska aktivister har kidnappat rollen som språkrör åt alla muslimer och raserat relationen till majoritetssamhället: ”I aktivisternas händer har postkolonialismen blivit ett verktyg för att behålla sin egen makt snarare än att frigöra sig från någon annans”, skriver han. ”Svenska muslimer kan inte hoppas på en harmonisk tillvaro om deras ledare har ett så intensivt behov av att skapa en förtryckande motpart att förhålla sig till”.10

Musaefendić hävdar att postkolonialismen, både som teori och sätt att leva, är beroende av motsättning och friktion. ”Akademiker med sådana glasögon, som Mattias Gardell och Masoud Kamali, har nära band till de muslimska aktivisterna och agerar i viss mån som ideologiska mentorer”, skriver han. ”I stället för att vara en modererande kraft eldar de på attityder av offerskap och vrede mot majoritetsbefolkningen”.11 Genom att beskriva sig själva som offer och vita som förtryckare målar man bokstavligt talat världen i svart och vitt.

Enligt detta synsätt är de invandrare som inte håller med om deras beskrivning ”husblattar” eller ”fältblattar”.12 Musaefendić påpekar att en majoritet av svenska muslimer är sekulära. Idag finns det cirka 800 000 muslimer i Sverige, men bara 190 000 av dem är praktiserande i betydelsen registrerade i ett muslimskt trossamfund.

Folklivsforskaren och författaren Dan Korn menar att det är en människofientlig ideologi att dela upp människor i grupper utifrån ursprung för att erbjuda sådant de kan ”spegla sig i”. ”Genom att hylla minoriteter för deras särart låser man fast minoriteterna i utanförskap”,13 säger han och hänvisar sedan till en fin gammal folkhistoria för att illustrera faran med identitetspolitik.

Berättelsen handlar om hur en utfattig tiggare en gång bjöd in en förbipasserande vandrare att övernatta i sin enkla stuga. Vandraren var emellertid inte vem som helst. Han visade sig nämligen vara en helig man som välsignade den fattige mannen och sa att han en dag skulle bli rik.

Många år senare så återvände vandraren till samma plats och fann att det hade byggts ett stort palats där i vilket den före detta tiggaren nu levde ett liv i lyx. Men när vandraren knackade på palatsets port ville den rike mannen inte släppa in honom. Först när vandraren påminde om att det var tack vare hans välsignelse som han blivit rik så öppnades dörren.

Vandraren sade till den rike att han var förvånad. Han om någon borde väl inse att lyckan inte ligger i lyx och att låsa in sig med sin rikedom, utan i att hjälpa andra och att dela med sig.

”Jag kan inte”, sade den rike mannen. ”Jag tror att alla jag träffar bara vill åt mina pengar. Jag har inte längre några riktiga vänner.”

Vandraren sa: ”Titta ut genom fönstret. Vad ser du?”

Den rike beskrev den vackra trädgården som syntes genom fönstret varpå vandraren i stället bad honom att titta i spegeln. Vad såg han nu? Rikemannen svarade att han såg sig själv, varpå  vandraren sade:” Vad är skillnaden mellan ett fönster och en spegel? Ett tunt lager med silver. Annars är det samma glas. Men silvret gör att du inte längre förmår att se din omgivning. Du ser bara dig själv.”14

Som tur är ser verkligheten inte ut på det sätt dessa identitetsideologer föreställer sig, förklarar Korn och berättar om en grupp somalier som utvandrat från Sverige till Storbritannien. De startade en svensk skola i Birmingham där barnen, utan tankar på hur det speglar deras verklighet, fick läsa om Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump. Det visar, menar Korn, att vi människor förmår att leva oss in i hur andra lever, att vi kan se genom fönstret i stället för att spegla oss i spegeln.

Ett annat problem med identitetspolitik är att enskilda etniska eller religiösa bakgrunder, via landsmän eller politiker med samma etniska bakgrund, betraktas och behandlas som hela väljargrupper. I jakt på röster har flera av de politiska partierna i Sverige accepterat grupper med extrema åsikter. Något som går stick i stäv med med en sund och fungerande demokrati. ”Inför valet har valkampanjer på sina håll bedrivits genom helt andra länder,” skrev Faw Azzat (M) och Edward Nordén, (MED) i en gemensam debattartikel under valet 2018. ”Valkampanjer har ibland gjorts uteslutande på ett språk som övriga svenska väljare inte förstår. Budskap har förts ut via religiösa församlingar där det förkunnas vad man bör rösta på baserat på religiös eller etnisk bakgrund.”15

I september samma år kunde SVT berätta att det har förekommit dolda röstköp och ”förhandlingar om tusentals väljare som om de vore boskap.”16

Expressen, i sin tur, skrev: ”Kandidater har ibland samtidigt bjudit in eller företrätt helt andra politiska organisationer, ibland extremistorganisationer, samtidigt som de kandiderar för riksdagspartier som skriver om solidaritet, allas lika värde och antirasism”.17 2018 kom rapporter om att SSU i Skåne, det tredje största distriktet, under flera år styrts av en extrem falang med fundamentalistiska åsikter.18 Bland annat visade det sig att SSU där leddes av en grupp medlemmar i Ahmadiyyarörelsen, vars moské i Malmö hade en imam som sagt att grisar är homosexuella när en grupp femteklassare var på besök.

19

Dessutom arbetade SSU Skånes vice ordförande på Egyptens Utrikesdepartement samtidigt med uppdraget för SSU. En ordförande i en lokalförening i Skåne fick avsäga sig sina uppdrag efter antisemitiska, kvinnoförnedrande och våldsbejakande uttalanden i sociala medier.20 Det framkom även att medlemmar i SSU under en debatt hävdat att homosexuella har smutsigt blod. 21  Allt det här hade föregåtts av en maktkamp mellan två falanger inom SSU Skåne som pågått i flera år. Något som under lång tid varit känt av den Socialdemokratiska ledningen i Malmö. ”Det har varit en hård och bitter konflikt, berättade Malmö arbetarekommuns ordförande Joakim Sandell”.

22

Det fanns flera varningssignaler om vad som pågick men de ignorerades av S-ledningen. Redan 2012 hade exempelvis den socialdemokratiske politikern Krister Kronlid varnat för en tilltagande antisemitism inom partiet och då särskilt inom SSU: ”Många av ungdomarna kommer från Mellanöstern och bär antisemitismen med sig”, berättade Kronlid. ”Det är något som man från centralt håll givetvis kommer att förneka, men så är det”.

23

Carolina Pettersson, som jobbade som distriktssekreterare för SSU Skåne, avgick på grund av de aggressiva metoder som falangen använde för att ta makten. Pettersson anser att en försvagad arbetarrörelse och S-organisation gjorde det möjligt för personer som inte delar det socialdemokratiska partiets ideologi att få mycket makt. 24

En av SSUs tidigare ordförande var Rizwan Elahi, som även var 11:a på riksdagslistan. Han har bland annat sagt att ” islam är universalbotemedlet för mänsklighetens alla lidanden, sjukdomar och problem”25 och att spridandet av den islamiska läran är obligatorisk.26 Elahi hävdade senare att uttalanden var tagna ur sitt sammanhang och förklarade även att han helt och hållet hade dragit sig ur Socialdemokraterna.

På senare tid har det framkommit att organisationer med associationer till extrem islamism fått bidrag på hundratals miljoner av den svenska staten. Bara mellan 2014-2020  gjorde ett 50-tal bolag och organisationer med utpekade radikala islamister i ledningen affärer med stat och kommuner till ett  värde av över en miljard kronor. 

27

Underlaget för granskningen var researchföretaget Acta Publicas exklusiva material med cirka 550 identifierade individer som myndigheter, huvudsakligen grenar av Polismyndigheten, konstaterat har kopplingar till radikal islamism. De stora pengarna finns i friskolesektorn berättar nyhetsbyrån Siren som kartlagt 550 personer kopplade till radikal islamism. ”Givetvis finns det ett rent finansiellt syfte i att tjäna pengar. Sedan handlar det om påverkansaspekten och om att isolera ungdomar från det icke-religiösa samhället”,

28 säger terrorexperten Magnus Ranstorp.

De radikala islamisterna i Sverige är dock inte en enhetlig grupp. Synen på religion, och förmågan att agera  varierar bland personerna i materialet. En gemensam nämnare är att de motsätter sig en demokratisk, sekulär stat. Vissa  företräder en våldsbejakande radikal islamism, bland dem finns återvändare som stridit för terrorgrupper som Islamiska staten, (IS) och Al-Shabab. Andra är bokstavstroende salafister som inte förespråkar våld i första hand men vill införa sharialagstiftning och motsätter sig exempelvis demokrati, rösträtt och kvinnligt självbestämmande.

Med andra ord så betalar svenska staten ut enorma miljonbelopp till grupper och organisationer som motarbetar de demokratiska och jämlika värderingar som staten står för. Inte att undra på att vi har problem.

Om allt större grupper i vårt land, oavsett om det beror på religiös extremism eller andra orsaker, inte vill acceptera vissa fundamentala värderingar, såsom jämlikhet, demokrati, rättigheter för hbtq-personer och andra ”normavvikande” så kommer det ofrånkomligen att leda till splittring och konflikt. Om allt större grupper dessutom inte vill acceptera samhällskontraktet är det verkligen bäddat för gigantiska problem.

Samhällskontraktet innebär att vi som medborgare har både rättigheter och skyldigheter att följa svenska lagar. Det betyder även att vi bidrar till samhället genom att utbilda oss och jobba för att därigenom bidra med kapital till staten, (via kunskap, pengar eller materiell tillgång), genom arbete och skatt men även att vi erhåller rättigheter som staten förväntas uppfylla genom exempelvis skolgång för våra barn, en offentlig sjukvård och en pension den dagen vi slutar jobba.

Det handlar alltså om ömsesidighet, att båda parter ska uppfylla sin del, att medborgarna ställer upp för staten och att staten ställer upp för oss. Det är ju detta som utgör själva fundamentet som den trygga staten bygger på.

Avslutande del följer…

Michael Delavante,

 Hur identitetspolitiken splittrar samhället – Del 1

/Anji