Han  lever

Inlägg publicerade under kategorin Midnattsropet.se

Av Anji - Onsdag 24 juni 22:40

 

 

Undervisning av

 


Tage

Johansson 

 

 https://midnattsropet.se/midnattsropet/det-nya-frbundets-hrlighet-och-mjlighe/


 

 

Förbund

 

– ett ömsesidigt förhållande.Vi får först ställa oss den frågan, vad menas med förbund. Bibeln är ju indelad i två förbund; gamla och nya förbundet. Förbund är ett ömsesidighetsförhållande, en överenskommelse mellan två parter som åtager sig ömsesidiga förpliktelser. Förbundets grundtanke är gemenskap. Gud upprättar gemenskap med människan, för att knyta kärlekens band. (2 Kor. 11:2) En måltid i bibeln var ofta ett uttryck för att knyta vänskapsband. Jesus säger i sändebrevet till Laodicea:-…om någon öppnar för mig, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. (Upp. 3:20)


Förbund –

 

krav eller erbjudande Ett förbund kan uppfattas som ett krav eller erbjudande. En rätt insikt hjälper oss att uppleva det som ett erbjudande, om vi väljer att lyssna till förbundets ord. Hemligheten är när Jesus blir förbundets uppfyllelse. Detta förebildas i Gamla förbundet genom att förbundets tavlor lades i arken, som är en förebild till Kristus. Först slogs tavlorna sönder, men nästa gång Mose fick dem av Gud, blev de lagda i arken.Hemligheten är alltså när Kristus blir ordets uppfyllelse i oss. Kristus i oss, vårt härlighetshopp. (Kol. 1:27)

 

Undervisning i alla stycken

 

Det nya förbundet, med dess möjligheter kommer till människan, genom ordets undervisning på samma sätt som då Mose, efter det att Gud hade visat honom en mönsterbild, om vilken Gud sa: ”Se till att du i allt gör efter mönsterbilden”, skulle för att sedan förverkligas, noggrannt förmedlas genom undervisning.I 2 Tim. 4:2 står det om en undervisning i alla stycken. Kristus tar gestalt i oss i proportion till hur mycket plats vi ger rum för ordets undervisning i våra hjärtan. (Ef. 4:15) När detta sker, blir ordet, som är Kristus, synliggjort i hela vår vandel.Det blir som det står i 1 Petr. 1:15 en helig vandel. En vandel som är värdig Kristi evangelium,. Guds ord blir synliggjort i våra gärningar, i vårt tal, i vårt kroppsspråk och vårt sätt att kläda oss, osv. Hur man bör förhålla sig i Guds församling. (1 Tim. 3:15)


Nya förbundets stad

 

Det nya förbundets stad upprättas genom en gudomlig ordning. Om församlingen skall utgöra och vara en stad som Jesus talar om i Matt. 5:14, måste den vara uppförd enligt det himmelska stadsbyggnadskontorets ritning. Den andliga innebörden beträffande församlingen som en stad på ett berg, är mycket intressant. När människor som inte känner Gud bygger en stad, placeras inte ens en så ringa detalj som en lyktstolpe på fel plats eller något annat föremål på måfå. Nej, det följer en bestämd ordning. Hur mycket viktigare är det då inte att Guds ordning blir upprättad. Paulus gladde sig när han såg den ordning som var rådande i Kolosse. (Kol. 2:5)

 

 

Trons lydnad

 

Gud vill i denna tid upprätta trons lydnad. Paulus skriver till Korinterna att när lydnaden fullt har kommit till välde bland dem, då är vi redo att näpsa all olydnad. (2 Kor. 10:3-6)Trons lydnad är inte svår att uppnå. Om det nya förbundet får plats i våra hjärtan, blir det som det står i Rom. 6:17; att de hade blivit av hjärtat lydiga att följa den lära som hade givits som mönsterbild. Jesus sa: ”Om någon älskar mig, så håller han mitt ord.” (Joh.14:23) Nya förbundet upprättas genom att människan öppnar sig för Anden som utgjuter kärlek i hjärtat till undervisningen om mönsterbilden. Det stora avfallet i ändens tid har sin grund i att människorna inte ger kärleken till sanningen rum. (2 Tess. 2:10) Det står i Hebr. 4:2 att på Gamla förbundets tid, blev det löftesord de fick höra till intet gagn, eftersom det inte genom tron blev upptaget i deras hjärtan.


Äta hela lammet

 

Hur kan vi då uppleva nya förbundets kraft och härlighet; uppleva att han får lägga sina lagar i våra sinnen och skriva dem i våra hjärtan? Det sker när Kristus får den plats han skall ha i våra liv. Budskapet till Israels folk var tydligt och klart. Man skulle äta hela Lammet. (2 Mos. 12:9) Jesus själv talar i Joh. 6:56 om att dricka hans blod och äta hans kött. Det vill säga att han får förena sig själv med oss igenom sitt blod som talar om hans liv och hans kött som talar om hans ord.


Kompromiss och endelad håg vårt hinder.

 

Om man nu hörde hans röst och höll hans förbund, så skulle de vara hans egendom framför andra folk på jorden och vara ett rike av präster; ett heligt folk. Det är vårt kompromissande och vår delade håg som hindrar oss att uppleva hela det nya förbundets härlighet. Det står i 2 Mos 40:33-35, att när Mose hade fullbordat allt arbete enligt mönsterbilden, uppfylldes tabernaklet av Herrens härlighet. Det går aldrig att köpslå med människor som inte vill ha hela Kristus; som vill ha utrymme för sitt eget synsätt och som inte är förankrade i Ordet. I 2 Mos. 32:29 står det om att Levi barn, som fick taga handfyllning till Herrens tjänst och fick erfara hur välsignelsen kom över dem, på grund av att de hade stått emot sina egna söner och bröder. Problemet för folket som Gud kallade ut från Egypten, och som det står så underbart att han tog dem vid handen och förde dem ut, men som sedan inte förblev i hans förbund. Likadant var det med det folk som drog ut från Babel. Man förde något med sig ut som inte var förenligt med Gudsuppenbarelsen.Hade inte Mose liksom Esra och Nehemja gjort upp med dessa ting, hade Guds verk inte kunnat gå vidare.

 

Det är två ting förbundet innehåller:

 

Ordets skarpa svärd, som verkar åtskiljande, men också det som förenar till Andens enhet, där man blir ett hjärta och en själ.

 

/Anji

 

 

ANNONS
Av Anji - Onsdag 10 juni 20:25

DÅ KYRKAN BLIR ETT MÄNNISKOVERK

Vi kommer att få göra erfarenheter som inte smakar gott för det köttsliga jaget. Jag tror att det vi själva har byggt upp med nödvändighet måste slås sönder. För att vi inte ska bli kyrkobyggare måste det slås sönder, och vi får tacka Gud att han är så nådig att han tillåter sådana saker komma över våra liv.

 

Aktuell predikan av Arne Imsen från 1975

 

Människan älskar att slå sig till ro och bygga. Hon skapar kyrkosystem, heliga platser och bygger tempel. Hon kommer längre och längre bort från originalet och avlägsnar sig därmed också från Jesus Kristus.

Den nytestamentliga församling-ens erfarenhet var att det som gjorde dem till bedjare var inte deras helgelse, utan fastmer den nöd och det tryck de levde under. Dessutom den totala bristen på alternativa lösningar, då det inte fanns någon annan att vädja till. Den konkreta situationen gällde: Varifrån skall min hjälp komma? Det var alltså inte fråga om att välja alternativa lösningar. Det fanns bara en möjlighet och det var att Gud grep in, annars var man utlämnad. Jag tror och har den förtröstan till Gud att han genom sin mäktiga ande kommer att verka fram det som ska verkas fram, med de medel som behövs för att detta ska ske.

 

Det var inte den väldiga andedopsupplevelsen som gjorde dem till själavinnare. Benägenheten till kyrklighet har funnits hos människan i alla tider. Hon vill gärna skapa något själv, och bygga upp något omkring sig. Tendensen gjorde sig också gällande i den urkristna försam-lingen, hos de nyandedöpta.

De ville gärna göra hela den här anderörelsen till en inomjudisk sekt och hade redan satt upp gränser för Guds möjligheter och verk; andedopet var till för judar. Därmed fanns tendenser till inlåsning och insnörning. Ingen tycks vara helt befriad ifrån denna belastning. Det var faktiskt inte andedopet som gjorde dem till bärare av budskapet, i varje fall inte det som fick dem i rörelse, utan det var förföljelsen.

De blev kringspridda.

 

 

Det var inte så att de drog åstad frivilligt, utan de blev utsända. De tvingades bryta upp. Det kan inte överföras på ett andligt område så att det kan sägas att det här var speciellt andliga upp-levelser. Det var ett uppbrott som betydde skilsmässa från arbetsplatser och hem och kolossalt många inbördes dramatiska scener. Vi har svårt att förstå det här, för vi har inte levt under motsvarande förhållanden. Vi ser gärna evangelisationen som något idylliskt och nästan romantiskt. Men här möter vi det oerhörda skeende då politiska åtgärder i form av religionsförföljelse, politiska åtgärder mot den urkristna församlingen, ledde till att den mänskligt sett slogs sönder. Alla utom apostlarna blev kringspridda, och de gick omkring och förkunnade evangeliets budskap. Genom denna förföljelse var det några som kom ned till Antiokia, och där började förkunna evangelium och vittna om Jesus också för andra än judar. På så vis upp-står den första blandförsamlingen av judar och hedningar.

 

Vi kommer att få göra erfarenheter som inte smakar gott för det köttsliga jaget. Jag tror att det vi själva har byggt upp med nödvändighet måste slås sönder. För att vi inte ska bli kyrkobyggare måste det slås sönder, och vi får tacka Gud att han är så nådig att han tillåter sådana saker komma över våra liv.

Det fanns andra tendenser i den urkristna församlingen som bröt igenom senare. Vi ser församlingens urkristna vision och får använda uttrycket idealism. Församlingen bryter upp och kastas ut i periferin – och slår sig till ro igen! Märkligt.

Bryter upp, kastas ut – och igen slår sig till ro.

Man börjar på samma sätt med ett nytt kyrkobygge. Man skapar en ny organisation och ett nytt kyrkosystem, med nya heliga platser och nya tempel med sakrala anordningar och system. Så småningom finns återigen hela denna märkliga institution som kallas kyrkan; det bedrövligaste som existerat i hela historien. Människan slår sig till ro, och sätter igång att bygga. Det är så skakande, därför att ju längre man kommer bort ifrån den ursprungliga urpingstupplevelsen, ju längre man kommer bort ifrån Jesus Kristus och hans omedelbara och direkta närvaro, dess mer gör sig alla dessa konstlade anordningar märkbara på praktiskt taget alla områden.

 

 

Istället för martyrium och lidande, kommer helgonkulten. Det var inte längre fråga om att förenas med Jesus i hans lidanden, utan att identifiera sig med helgonen, som i generationerna förut hade lidit. Man bekransar deras gravar och ber till dem om deras hjälp. Istället för en levande, verksam församling, den lidande och förföljda församlingen, den smädade och föraktade församlingen, så kom kyrkan. Kyrkan som avskiljer kristendomen förkroppsligad i inomvärldsliga institutioner.

Det i särklass vidrigaste som existerar på jorden, är kyrkan.

Det här är oerhört skakande och all-varligt, för vi är inte kallade att bli en kyrka. Kyrka och kristendom är sällan samma sak. På grund av bristen på levande kristendom, uppstår kyrkan. Men då den helige Ande bor i enskilda kristna, då är de en levande församling. Ingen institution, utan individer, uppfyllda av den helige Ande. Det är fullständigt omöjligt att ringa in eller fånga in den, för den är omätbar. Det är fullständigt omöjligt att förvandla den till ett instrument i makthavares händer.

Församlingen blir som vinden som blåser vart den vill. Varenda levande kristen blir en rörlig, av Guds Ande ledd individ. Här ligger provokationen emot allt institutionsväsende, förenings-väsende, skökoväsende. Emot all förstelnad kristendom, all formalism.

 

 

Här ligger själva hemligheten, här ligger utmaningen, pris ske Gud! O, vilket budskap! Kristus är uppstånden och vi är uppståndna med honom. Jesus Kristus är Herre, och vi underordnar oss inte något system som övertar de funktioner som vi endast förknippar med Jesus Kristus själv.

Halleluja för den levande Gudens församling, som aldrig kan bli organisation eller institution, men en kropp av levande lemmar – inte av proteser och kryckor, utan av en levande, funktionsduglig kropp. I den kroppen är vi lemmar. Och där är Jesus Kristus huvudet.

Inför detta oerhörda känner vi vår kolossala brist och ofullkomlighet. Det går bra att i möteslokalen tala om dem som blev utkastade i periferin, men imorgon kanske det är vår egen erfarenhet. Frågan är om vi är förberedda för detta. De hade hört Jesu ord. Han hade talat om vad som skulle komma. Det var inte ett ämne för uppbyggelsepredikan, utan det var en information om konkreta ting som skulle vederfaras dem var och en.

 

Jesus gör klart för alla sina lärjungar i alla tider:

 

På samma sätt som världen och religiositeten har behandlat lärjungens Mästare, så kommer de att behandla lärjungarna.

Han gör klart för dem att på samma sätt som han blev upp-höjd, så skulle också de bli upp-höjda. Det är något så förunderligt och märkligt och storslaget på samma gång, att på samma sätt som han hade fått bära sitt kors, skulle vi få bära vårt kors. Hans fattigdom skulle bli lärjungens fattigdom. Hans anonymitet blir vår anonymitet. Vi kan aldrig bli kända i världen och vi kommer alltid att bli felbedömda. Världen känner oss inte och ingenting av det vi håller på med förstår de, för de förstår inte vår Mästare. Den dagen de förstår Honom, kommer de att förstå oss. Men så länge de inte förstår honom, kommer vi att vara något förborgat, och därigenom något upp och nedvänt. Det är oerhört skakande att se hur Jesus under hela sin verksamhetstid bevarade sin anonymitet. Finns det ett enda ställe i evangelierna där han kallar sig själv Messias? Men efter uppståndelsen ifrån de döda då han sitter på Faderns högra sida i härligheten, då möter han Paulus och säger: Jag är Jesus, den som du förföljer.

 

 

Paulus hade förföljt de kristna. Och då sade han som satt på Faderns högra sida i härligheten: Jag är Jesus, den som du förföljer! Den förhärligade Jesus träder här fram, men aldrig under förnedringstiden. Namnet han bär, hade han fått, men han använde det aldrig. Det namn han bar under förnedringstiden, hade Gud gjort till hans ärenamn. Ty Gud har gett honom det namn som är över alla andra namn.

Efter uppståndelsen ifrån de döda får han ytterligare ett namn.

Då är han inte längre bara Jesus från Nasaret, utan då är han Jesus Kristus. Men inte bara Jesus Kristus, han får också namnet Herre, ty honom har Gud gjort till Messias och Herre. Efter uppståndelsen ifrån de döda har han satt sig på Faderns högra sida i härligheten, och då är han Jesus Kristus, vår Herre. När församlingen bekände att Jesus Kristus är Herre, tog den upp kampen och provocerade fram hedendom och judendom.

 

 

Att säga till en jude att Jesus var Messias var ohyggligt. Att säga till en romare att Jesus var Herre, var förfärligt. Jesus var Messias, den Smorde, Jesus var profet, Jesus var präst och Jesus var konung. Därmed reducerades alla andra till rätta proportioner. Han som dog på ett kors utanför Jerusalem var Messias, profet, präst och konung. Under tiden som ni gick och väntade på Messias, så dödade ni den Messias Gud sände. Ni fortsätter att vänta på er Messias, men Gud har sänt honom, han har kommit – Jesus är Messias!

Vilken bekännelse! Att säga till romarna som representerade den militära och politiska makten, och överhuvudtaget allt som kan sammankopplas med makthavare och maktmedel – att säga till dessa att Jesus är Herre, det var att reducera hela det romerska systemet till rätta proportioner. Ett världsrike förgås, men Guds rike förbliver.

Halleluja! De som ska överleva är inte de som idag sitter på taburetterna och tronerna, utan det är martyrerna, de som ni har slaktat, de som ni har kastat för de vilda djuren. De som har lidit döden under de mest grymma och förnedrande förhållanden. Det är dessa som representerar det kommande Gudsriket som förbliver.

Aldrig har jag sett att denne Jesus som Gud gjorde till både Herre och Messias vid något enda tillfälle träder fram till judarna och säger: – Jag är Jesus. Han kallar sig inte ens Jesus. Han utger sig heller inte för att vara Messias, utan han säger: – Vem säger folket Människosonen vara? Förstår du?

 

 

Man kommer inte till Jesus med logikens hjälp. Man kommer inte till honom med naturvetenskapliga bevis som grund. – Vem säger folket människosonen vara? Och så får man veta: några säger – andra säger … Det är helt uppenbart att man samman-kopplar människosonen med något religiöst, något andligt. Var och en har sin kunskapsnivå, sina erfarenheter, sina referens-ramar och sina möjligheter. – Vem sägen då I mig vara? – Du är Messias, den levande Gudens son. Halleluja! – Salig är du Simon, Jonas son! Ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himmelen.

 

 

Ära vare Gud och Lammet!

Det hade inte skett genom någon intellektuell bevisföring. Jag tror inte att det hade gått att hålla ett teologiskt seminarium med Petrus, fiskaren från Galliléen. Och ändå visste denne fiskare från Galliléen mer om sin tid, om händelserna, om himmelrikets aktiviteter och Gudasonen, än överstepräster, rabbiner och tidens förnämsta teologer. Kött och blod har icke uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himmelen. Så finns det följaktligen möjlighet att ha en individuell kommunikation med den eviga världen. Man kan både få information och bekräftelse så att man både kan se och höra. Man kan både leva och tjäna under Gudsrikets inflytande och med Gudsrikets kraft.

 

Så säger Jesus vidare: Du är Petrus och på denna klippa skall jag bygga min församling. Det kan nästan se ut som om Jesus sa att på dig Petrus ska församling-en vila. Men det gör han verklig-en inte. Vad var det för grund som där lades? Den byggdes på bekännelsen om att Jesus är Herre. Du är Petrus – klippa eller sten. Och på dig ska jag bygga min församling. Vad är det för urklippa som församlingen vilar på? Det är detta att Jesus är Herre. Och därmed är det också sagt att församlingen inte är ett upprört hav – församlingen är en klippa. Det enda fasta i tillvaron är Jesu Kristi församling. Det enda säkra och verkligt trygga är att Jesus Kristus är Herre. Detta får vi bekänna och detta får vi tro, och utifrån detta får vi tjäna. Ditt liv, för var och en som tror på Jesus, är i hans händer. Han vet vad han ska använda av tröst, förmaning, hugsvalelse och tuktan för att få fram sin avsikt med ditt liv. Då gäller det bön och själavinnande och allt som överhuvudtaget måste till för att det inneboende livet ska bryta ut i full härlighet och vi ska bli det han vill – både i den här tiden och i den tillkommande. Det är ännu inte uppenbart. Det finns där som fördolda och hemlighetsfulla resurser.

 

Jesus sa inte: Jag är Jesus, jag är Messias.

 

Han använde ett tredje uttryck som leder tankarna till Danielsboken, där vi ser syner dra fram för våra ögon. Vi ser vilddjuren och Människosonen, och bilder av alla de andra rikena och väldena. Det är vilddjursvälden och där finns också ett välde som bär himmelens härlighet till oss och som presenteras som Människosonen. Då Jesus talar om Människosonen säger han inte ens: Jag är Människosonen, utan han talar i tredje person, vilket innebär distans till dem som var där. Han talar i Johannes kapitel 6 om Människosonen, och om att äta hans kött och dricka hans blod. Där ser vi hur han ställer sig till sin samtids makthavare och maktkonstellationer, till massans reaktioner.

 

I honom kan vi se hur församlingen ska handla i alla tider. Man kan inte placera in församlingen i något annat sammanhang än det som är förenligt med hennes eget väsen. Församlingen är fullständigt artskild ifrån all-ting annat i tiden.

Inför detta gudomliga uppdrag som Jesus har anförtrott sin församling, sanktionerad av sin Fader som är i himmelen, är det helt uppenbart att vi måste känna oss oerhört enkla, bristfälliga och ofullkomliga. När vi ser vad Jesus vill att vi ska vara, och i Ordets ljus upptäcker vad vi är, så måste vi bli förtvivlade. Vi skulle vilja göra några jättekliv framåt på praktiskt taget alla områden, och erövra stora områden som är ointagna. Vi har sett och i anden anat dem, men vi har inte gjort det vi tycker att vi borde ha gjort. Det har gått för sakta.

 

Jag har ett speciellt budskap till dig som vill framåt. Det här är inget generellt budskap, utan det är till den som vill framåt på trons väg och som upplever detta så nödvändigt så att han eller hon inte diskuterar om vad det kostar, utan upplever det inte bara som en ynnest, utan mer som en livsnödvändighet. – Jag måste vidare på trons väg och har inte något val, därför att broarna bakåt är redan sprängda. Det finns inga reträttvägar eller några möjligheter att gå någon annan väg.

Det här är budskapet: ”Så trösten nu varandra med dessa ord” (1 Tess 4:18).

 

Det finns många kristna som behöver tröst, men det är verkligen inte alla. Jag vill avgränsa budskapet ytterligare. Den här trösten gäller naturligtvis inte Laodiceakristna. Då hamnar det fel. Den Laodiceakristne ska inte tröstas, han ska väckas. Det här gäller heller inte Efesuskristna; en Efesuskristen ska inte tröstas, han ska avslöjas. Förlusten av något väsentligt ska uppenbaras. Men det finns kristna som ska tröstas, det är de som kämpar. Många kämpar dock på ett felaktigt sätt. De kanske har förivrat sig på vissa områden och därför också upplevt trötthet, kanske också mött besvikelser. Det är till dig detta tröstens budskap nu kommer.

Jag riktar mig till dig som inte önskar något annat än att komma in i bönelivet, men känner dig som en misslyckad bedjare. Du som vill göra praktiskt taget vad som helst för att bli själavinnare, men är en misslyckad själavinnare. Du har gett offer till Guds verk och du har bedit. Ändå tycker du att resultatet är magert. Du har inte sett människor i din omgivning komma till tro på Gud eller annat inträffa som du räknade med skulle ske som en naturlig konsekvens av din egen överlåtelse åt Gud. Nu kommer jag med ett tröstens budskap från Jesus Kristus, han som är vår Herre. Han säger att det har skett mycket mer än du anar. Det är bara det att du har inte sett det. Du har inte sett det ännu, men du ska få se det. Den stora skördedagen väntar. Den skördetiden är inte väckelseperioder vi upplevt i Sverige eller på andra platser. Men det kommer en stor skördedag.

 

Den stora skördedagen vi kan läsa om i Jakobs brev. Församlingen ska hemförlovas, och då vi kommer hem konstaterar vi:

– Men gode Gud, finns dessa här!

 

Om vi går till Jakobs brev, så finns det en ton i femte kapitlet, som är både upprivande och tröstande på samma gång. Upp-rivande, för att där beskrivs förhållanden i den här världen som är vidriga, ja vedervärdiga. Förhållanden som varenda människa med ett rent sinne och rätt-färdighetskrav i sitt bröst upp-lever som orsaker till ohyggliga slitningar.

Jag kan inte låta bli att läsa den här delen som vänder sig till de rika på ett alldeles speciellt sätt, och de som har drabbats av de rikas förtryck. Vi möter de starka och de svaga och det finns något så oerhört gripande och skakande i den här beskrivning-en. Den är så kolossalt historisk och verklig. Det är förhållanden som det tydligen aldrig går att få någon ändring på här på jorden, och det finns kristna; goda helgon, som får leva under villkor som ter sig så ohyggliga och svåra. Vi läser:

–Hören nu, I rike: Gråten och jämren eder över det elände som skall komma över eder.

 

 

Eder rikedom multnar bort, och edra kläder frätas sönder av mal; edert guld och silver förrostar, och rosten därpå skall vara eder till ett vittnesbörd och skall såsom en eld förtära edert kött. I haven samlat eder skatter i de yttersta dagarna (Jak 5:1-3).

Det är en beskrivning på människor som inte alls hade förstått sin uppgift och sin tid. Vi läser vidare:

– Se, den lön … Här har vi den mänskliga egoismen i religiös förklädnad. Hajarna, som också gömde sig i den kristna gruppen. Egoisterna, profitörerna och förtryckarna som dolde sig i den kristna gruppen, och som inte heller drog sig för att utsätta syskonen för denna oerhörda förnedring och förödmjukelse.

 

– Se, den lön I haven förhållit arbetarna som hava avbärgat edra åkrar, den ropar över eder, och skördemännens rop hava kommit fram till Herren Sebaots öron. I haven levat i kräslighet på jorden och gjort eder goda dagar; I haven gött eder av hjärtans lust ”på eder slaktedag”. I haven dömt den rättfärdige skyldig och haven dräpt honom … (Jak 5:4-6)

… och nu väntar vi på en uppgörelse. Vem ska ta hand om de förtrycktas sak och föra den fram till en rättvis behandling och skapa rätt-färdiga förhållanden? Man känner indignationen i sitt bröst och man skulle vilja gå till aktion mot allt det onda som finns i tiden. Man skulle vilja ändra på de sociala förhållandena och de politiska, ge lättnad för alla, för hela släktet. Man skulle vilja ha bort slaveriet och förtrycket. Inte sant? Det ligger i vår natur att vi skulle vilja ta itu med missförhållandena och vi skulle också gärna vilja använda Jesus som profet, som idégivare, som instrument för denna rättfärdiga kamp för det vi kallar människovärdet. Men vet du hur detta sammanhang slutar? Den sista meningen gör att hela den oerhörda kamplusten sjunker till ett intet, för det står:… han står eder icke emot.

 

Det finns ett lidande som egentligen inte hänger samman med förhållandena i samhället, hur bedrövliga de än kan vara. Det finns locktoner som vill ha oss engagerade i kampen för rättvisa på jorden. Vi tycker att vårt evangelium, vårt budskap och vår kärlek är maktfaktorer som bör komma in i den kampen för att åstadkomma rättvisa. I Afrika, i Amerika, i Skandinavien, i Sverige. Men vi kan inte ställa upp i den kampen. Varför icke? För vi vet att då det ena systemet har rasat så ersätts det av ett nytt. Det ligger i själva den onda dynamiken.

Systemen förändrar knappast.

 

Vi möter bara nya individer i de gamla rollerna. Rätt vad det är så är de förtryckta förtryckarna, och så är vi där igen. Från privatkapitalist till statskapitalist. Från envälde till massdiktatur. Det sitter långt djupare än så. Man kommer inte tillrätta med de här problemen genom politiska aktioner eller genom sociala insatser. Hur gärna vi än skulle vilja dela med oss och ta både vårt eget och de rikas goda och överföra det till de fattiga, ja, ge till dem som behöver. Men det är inte där grundproblemet sitter. Därför låter vi den striden vara. Vi överlämnar den åt Herren. Han kommer. Han har hört ropen, han ska också fälla domen och avgöra striden och han ska göra det med hast.

 

Men vi har en kamp. Det är inte en kamp för mat och dryck, vare sig för oss själva eller andra. Det är inte för kläder, inte heller för hus och hem. Men vi har en kamp. Vad är det för kamp? Det är kampen för människors frälsning. Vi beder: Herre, ge oss idag vårt dagliga bröd. Vi är beroende av Guds hjälp och Guds välsignelse för vår existens, vi vet det. Men det är inte detta vår kamp ytterst gäller. Det gäller inte vår komfort, inte heller vår materiella eller fysiska nödtorft. Det gäller människors frälsning.

 

Då kommer vi in på ett område där vi också erbjuds olika möjligheter. Det här är inte någon rekryteringsfråga för att rekrytera medlemmar för att församlingen ska bli stor, ansedd eller imponerande. Det handlar inte om insatser eller aktioner. Det handlar om något helt annat. Det handlar om frälsning. Ett faktum är att ingen kan komma till Jesus om han inte blir dragen av Fadern. Det är ingen mening med övertalningar. Jag tvivlar också på kampanjer. Jag tror inte heller att det hjälper särskilt mycket med våra yttre och ytliga aktiviteter. Men det finns ett rop som har stigit upp från de heligas hjärtan i alla tider.

Du möter i Gamla testamentet kampen för livet och för att fortplanta budskapet.

 

Att fortplanta för att ge liv till andra. Det tar sig det här uttrycket: ”Ge mig barn, annars dör jag.” Ska familjen tillväxa, så räcker det inte med adoptioner och associering. Det måste nytt liv till; andliga födslar. Det finns ett område där vi känner Herrens kallelse och maning till insats. Det är också där vi känner vår fruktansvärda begränsning, och där vi får lida av att det tar så lång tid innan det vi väntar sker. Men då heter det:

– Så biden nu tåligt, mina bröder, intill Herrens tillkommelse. I sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och vårregn. Ja, biden ock I tåligt, och styrken edra hjärtan; ty Herrens tillkommelse är nära (Jak 5:7-8).

Åkermannen vet vad som är hans uppgift. Han vet vad han måste göra, han vet också om sin egen begränsning. När han har myllat ner säd i den bearbetade jorden, då måste han dra sig tillbaka. Han räknar med livets inneboende egenskaper. Man sår inte bara genom att predika och sjunga, ha möten och gudstjänst-er. En såningsman i Guds rike är på samma gång själv säden. Han är både säd och såningsman.

 

Rikets barn är säden, sa Jesus.

Varje dag sår du. Du har skäppan med dig. Du behöver inte öppna din mun och säga ett ord eller sjunga en sång – ändå sår du. Det kan vara en trons gärning, som är ett utsäde som faller i jorden.

Du har ingen aning om vad som äger rum. Du har sått något utan att du själv har den blekaste aning om det, för du är säden. Det är ordet i dig och ordet genom dig. Det är Jesus i dig och Jesus genom dig. Antingen du är borta eller hemma så sår du oupphörligt. Och du bestämmer också själv vilken åker du ska så i. I köttets åker eller i Andens. Det står inget där om utsädet, det står om åkern. Du kan använda samma säd i de olika åkrarna. I köttets åker och skörda död. Eller i andens åker och skörda liv.

Du sår genom din utstrålning. Genom friden som bor i dig. När du känner dig ångestladdad och fruktande så sår du. Kanske just din egen sorg blir ett utsäde. Och du bevattnar säden genom dina egna tårar. Så är det för en levande kristen. Du kan vara i en verkstad, du kan vara på sjukhuset, du kan vara på gatan. Du kan vara på ditt kontor, du kan vara i hemmet. Var som helst. Du sluter till dig och lever för Jesus. Du är inte med i den allmänna jargongen som finns på alla arbetsplatser, utan du är på ditt sätt avskild. Inom dig finns ett område dit ingen når. Du är avskild för Herren Jesus Kristus. Och du sår. Rätt vad det är kommer du in i ting som du inte kan begripa vad det handlar om. Du kan ligga i din säng på natten och gråta. Du vet egentligen inte vad som är orsaken. Vet du vad det är? Det är utsädet som bevattnas.

 

 

Det är inte i första hand dina proklamationer, ord och åthävor, det är inte det yttre mönstret och beteendet som är det mest avgörande. Du sår. Det är Ordet som verkar i dig och genom dig. Rätt vad det är så är det någon som överlämnar sig åt Kristus. Någon blir frälst på din arbetsplats eller i din omgivning.

Man undrar: vem har varit själavinnaren? Han eller hon kanske av en tillfällighet har hamnat på något möte och alltsammans ser ut som en ödets nyck. Så börjar man titta med andens ögon bakåt, och så ser man att längst där bak finns en troende som just i ett speciellt tillfälle kom att förmedla det här sädeskornet som sjönk ner i den människans hjärta. Och så den dagen då Herren söker dem så faller de som mogna frukter till Kristi kors.

De är bearbetade och färdiga. Inte genom teologiska debatter och diskussioner, utan bara genom närvaron av en gudfruktig, på Jesus Kristus troende människa. Där har såtts någonting. Och rätt vad det är så kom en skörd.

 

Du behöver inte bli en namnkunnig predikant, evangelist eller sångare för att vara en såningsman. Du sår dagligen i din omgivning. Jag tror att skörden kommer att bli rik och underbar. Vad skulle alla stora evangelister och skördearbetar ha varit utan dessa skaror av förebedjare de haft omkring sig, utan alla dessa anonyma kristna som genom sitt liv, sitt vittnesbörd och sina böner och sin dagligt uthålliga målmedvetna överlåtelse, tillförsikt och förtröstan skapat atmosfär och möjligheter för den helige ande att få fäste i en människas liv. Många har kanske inte sett någonting och tycker att mänskligt sett är alltsammans spolierat. Och ändå säger Skriften triumferande: Så biden nu tåligt… Den stora skördedagen har ännu inte kommit.

 

När är den stora skördedagen?


Jo, när Herren tar upp alla sädeskorn ur jorden. Då alla de som dött i tron på Herren Jesus Kristus lyftas upp i luften, Herren till mötes, och den stora syskonskaran ska presenteras i den eviga härligheten. Då ska vi få se att vi har syskon vi inte anade. Helsyskon. Och vi ska få uppleva att vi har del i deras frälsning. Vi bidar tåligt till den stora skördedagen.

Vi tävlar inte med organisationerna för att få en större numerär och mera makt. Varje nummer i en matrikel betyder en pinne i predikantens karriärstege och varje krona betyder mera makt. Vi är inte med i den konkurrensen. Vi önskar att människor ska födas på nytt till en levande tro på Jesus Kristus.

Skulle det nu vara så att vi inte får se dem komma in i vår kyrka, vår grupp, vår församling, så räknar vi med det stora, jättelika församlingsmötet på den stora uppropsdagen, då ska vi möta dem slutfrälsta. Då ska heller ingen strida om att det här var vår kyrkas medlem. Då är den kampen definitivt förbi. Där finns utrymme för hela skaran. Kyrkan har aldrig vunnit någon. Själavinnandet har gått från individ till individ, från människa till människa.

 

Tappa inte taget. Förlora icke modet. Var frimodig, uthållig och ståndaktig. Håll ut människa! Den stora skördedagen kommer med hast! Det är när Frälsaren själv kommer. Låt oss lämna statistiska beräkningar, omdömen och värderingar till dess, för då blir det rättvist. Då kommer var och en att bedömas utifrån sitt jordelivs gärningar. Då kommer vi att se det i det sammanhang där det rätteligen hör hemma.

 

Detta budskap är skrivet till främlingar som genom den nya erfarenheten de hade gjort kände sig bortkomna i alla sammanhang. Det är inte skrivet till helgon, utan till en samling fumliga och drulliga individer, som inte riktigt visste hur de skulle bete sig efter det att de kommit till tro på Jesus Kristus. För en del var det en överhettning i känslolivet som inte bara gränsade till fanatism, utan drog över fanatismens gränser. De passade inte in någonstans riktigt längre. De fick hugg här och slag där. De passade inte, för de hade ingen tillkämpad kultur.

Det var livet som en vårflod som inte gick att styra och forma. Det kom bara. Det fanns inget tillkämpat mönster. De såg Jesus i alla dimensioner, på alla nivåer. Överallt, genom allt var det Jesus! Vår Herre Jesus! Allt var så stort och underbart och storslaget, så fantastiskt! Så det här med arbete blev så löjligt, dumt. Att hålla på och jobba, när vi väntar på så stora ting! Det verkar ju så oerhört malplacerat. De tog konsekvenserna av allt detta, och slutade jobba. Och så väntade de istället.

 

 

Men det finns ingenting som är så farligt som just sysslolösheten. Och det är heller inget så farligt som när vi ska försöka fylla ett tomrum med någonting. För de här människorna måste det bli klart att Jesus är överallt. Han är i gruppen, i församlingen, han är med oss överallt. Vi har honom i vårt arbete. Han står bredvid oss och han hjälper oss också när vi är i den dagliga gärningen. Den undervisningen var alltså nödvändig för dessa kristna som hade den här ivern, fanatismen, denna heliga längtan. Det var helt omöjligt att han skulle dröja en hel mansålder. De levde i evigheten, och evigheten var i dem. Jesus kommer – idag! Jesus kommer imorgon. Åh, han kommer! Entusiasmen gjorde dem till främlingar. De passade inte in någonstans.

 

 

Så skriver Paulus brevet. Det är inte en förmyndare som skriver till tuktade, utan det är en främling som skriver till främlingar. Ty den verklige främlingen var Paulus. Han var både bostadslös, hemlös, fattig och utblottad på allt. Ändå gör han klart att det är ingen som har arbetat som han. Han för alltså in ytterligare en dimension i deras fräls-ningsupplevelse. De som levt i ockuperat land förstår det här bättre. För det här är egentligen en hemlig skrivelse till människor som lever i krigs- och farozonen. I ockuperat land, nästan på fientligt territorium. Jag vet hur det var under krigsåren då den norske kungen var i London. Det var förbjudet att ha radioapparater, och det var förbjudet att skicka meddelanden från den norska regeringen till kungen. Vi drog fram på illegala vägar. I buskarna, i källare och på vindarna låg det konungatrogna, väntande folket och lyssnade på nyhetsrapporterna. De vägrade acceptera de nyhetsrapporter som ockupationsmakten förmedlade. Det var styrt och tillrättalagt för att passa deras propaganda. De vägrade ta emot den. De väntade. Och under slaget på kavajen hade de dolt ett VH7. Det betyder Vi vinner, Håkon 7. Det var kungens trogna som låg på vindar och källare och i buskarna och lyssnade på rapporterna från kungen i London. De var i sitt eget land, men ändock på fientligt territorium och i ständig farozon. De fick inte höra och ännu mindre läsa de illegala beskeden som kom genom tidningarna som kallades för ”undergroundaviser”, då de kom. Vi läste dem i smyg.

 

 

Det är något av detta vi upplever, vi som tror på Jesus. På fientligt territorium, makter omkring oss. Vi får knappt lyssna, men vi lyssnar ändå. Vi har våra anonyma samtal med hemmet. Vi får våra hemliga brev och rapporter genom budskapet. Och så upptäcker vi att budskapet som kommer därifrån, det stämmer inte med budskapet som kommer via andakterna i Sveriges radio, från predikstolarna i kyrkorna. Det är en otrolig skillnad, det stämmer inte. Främlingsmark. Fientligt territorium. Men vi ser fram emot att kungen ska komma tillbaka. Det här är bara en period. Han kommer!

Men det var några som verkligen inte fann någon tröst i att kungen skulle komma tillbaka.

Det var de som förrått kungen och sitt land. Vi kallade dem då quislingar, femtekolonnare. De hade allierat sig med fienden och gick hans ärenden. De var också norrmän, men för dem var budskapet om kungens återkomst ett skräckens budskap. Men så kom den stora och oförglömliga dagen för alla dem som sett fram emot att kungen skulle komma tillbaka. Den norske kungen återkom, och jag glömmer aldrig den dagen.

Jag ser bilden på den levande församlingen som väntar sin konung.

Vi lever i fiendeland och upp-lever trångmålet och förtrycket. Fattigdomen, bristen, nakenheten, smädelsen. Vi känner alltsammans, vi tycker att vi har ingenting riktigt äkta, vi har inte råd med någonting. Men glädjen är äkta och sann, därför att vi har sett Honom, han kommer tillbaka.

 

 

Mina älskade vänner, i sanning, Jesus skall komma. Han skall komma för att hämta dem som hör honom till. Och evakueringsplanerna är nu framme vid sista stadiet. Rätt vad det är så träder de i funktion. Den sista frälsningsplanen för församlingen verkställs, och församlingen går för att möta sin Konung.

Syskon, han ska komma. Så trösten varandra med dessa ord. Det är inte vilddjursregementena och regimerna som ska överleva. Det är Människosonens; detta anonyma rike, detta anonyma folk som man inte riktigt visste vad det var eller vad det ska bli. Det ska bli uppenbart och de som väntar ska inta sina sanna och rätta funktioner i den gudomliga frälsningsordningen. Det ska bli uppenbart, ty de ska bli lika honom och evigt få vara tillsammans med honom.

Syskon, han ska komma. Jesus är Herre! Så trösten nu varandra med dessa ord. Halleluja! Amen.

 

 

PUBLICERAT I MIDNATTSROPETUNDERVISNING

 

 

/Anji

ANNONS
Av Anji - Tisdag 9 juni 00:26

 

 

https://midnattsropet.se/midnattsropet/allvarstider/

 

Vi lever nu i allvarstider som vi inte kunde föreställa oss i början av året. Det började på behörigt avstånd i Kina och spred sig blixtsnabbt ut över hela världen och kom oss alla nära. Vad är det som händer? Det finns många aspekter på en sådan händelseutveckling. Det blottlägger oerhört tydligt människans oförmåga att klara sig utan Gud i en värld som är i upplösning snart sett på alla områden.

 

I Sverige har jag lagt märke till hur viftandet med regnbågsflaggan ersatts av den blågula korsmärkta flaggan på högsta nivå. Var det inte nog med de regnbågsprinciper man menar skulle omfatta alla i denna krissituation?

 

Låt mig framhålla, att det räcker heller inte med de blågula färgerna hur flott de än gör sig i en bakgrundsuppsättning när allvaret ska framföras. Tar man bort korset ur flaggan blir det bara trasor kvar. Värre är när man vandrar som fiende till Kristi kors. Då är kursen ställd mot fördärvet! När man söker sin ära i det som är ens skam med ett jordbundet sinne, då går det fort utför.

Bibelns begreppsvärld har ställts på huvudet under alltför lång tid. Jesaja uttrycker det:- Ve dem som kalla det onda gott, och det goda ont, dem som göra mörker till ljus, och ljus till mörker, dem som göra surt till sött, och sött till surt!

 

– Ve dem som äro visa i sina egna ögon och hålla sig själva för kloka!

Detta högmod; klok i sina egna ögon, leder mot armod. En tomhet, en ödslighet, ett mörker! Och detta kan komma plötsligt! Vad ska vi då göra i detta kaos?

 

Abraham trädde närmare Gud och bad för Sodom.

 

Tidigare hade han i ett befrielseverk räddat folk och släktingar med hjälp av sina 318 hemfödda tjänare, från fienden som anföll Sodom, men nu var det tid för att bedja! Jag säger inte att vi ska låta bli det befrielseverk Gud har satt oss i, men själva tyngdpunkten måste nu vara att bedja. Vi vet att Gud tänkte på Abraham och räddade Lot.

 

I Kolosserbrevet möter vi kämpen Epafras. Han bad för bland annat Laodicea! Var det inte ett klent resultat? Var det inte förgäves? Nej! Jag tror att den öppna dörren, som trots allt fanns i Laodicea, för var och en, var ett resultat av detta böneliv.

Inför dessa två troshjältar känner man sig svag och ovärdig. Men jag vet ju att Gud hör bön också från enkla människor som dig och mig. Det har förvånat mig att där man minst har anat det, har det funnits svaga redskap som sett behoven klarare än där man förväntat sig det, och bett trons bön. Gud som inte har anseende till personen har användning för alla! Den som beder han får!

 

Låt oss bedja hjärteböner, trons böner för människor i nöd! Gud förväntar sig det! Han begär inte att vi ska förstå oss på coronaviruset, men förstå att han gav sitt liv för varje människa på korset. Inte bara för oss, utan för alla. Vi får känna medömkan som Jesus gjorde över folkskarorna. De som var illa medfarna och utan herde i en ödesmättad tid!

 

Yngve Stenfelt

 

 

/Anji

 

 

Av Anji - Torsdag 4 juni 20:24

VEM ÄR REDO NÄR JESUS KOMMER?

Kan man veta om man är redo när Jesus kommer? Bibelordet ger oss svar på denna viktiga fråga. För övrigt har Guds ord svar att ge på alla människans frågeställningar och problem. Bibeln kan ge upplysning och vägledning för alla som söker svar.

 

 

Bibelstudium av Tage Johansson

 

 

Sanningen finner vi där om att Jesus ska komma tillbaka från himmelen för att uppväcka alla Guds barn, från den förste ur människans historia, fram till vår tid. De som har haft en levande tro men som dött ska tillsammans med dem som är i livet förvandlas och ryckas upp till mötet i lufthimlen och eskorteras av Jesus och änglarna till bröllopssalen. Det blir bröllopsfest i himmelen medan vreden går över denna arma jord. Detta handlar om en av bibelns viktigaste händelser. Jesu tillkommelse behandlas inte mindre än trehundranitton gånger i Nya testamentet. Det vill säga att i medeltal blir det var tjugofemte vers.

 

 

Då vi nu ska söka svar i Ordet om vem som är redo när Jesus kommer, ställs vi inför en avgörande och viktig sanning om vår pånyttfödelse. Har den lett fram till att Jesus äger vårt hjärta odelat? Kan vi säga som bruden i Höga Visan: “Min vän är min och jag är hans” (2:16). En sann brud har det förhållandet till sin brudgum att han äger hennes hjärta och därmed också kroppen, tiden och ägodelarna. Tänk vad stort det är när vi har gjort den erfarenheten som sångaren uttrycker i kören: “Herre mig själv jag dig giver …” Och i vers tre: “Jesus vad skall jag dig giva? Evigt jag tjäna dig vill. Hjärtats odelade kärlek, allt skall nu höra dig till.”

 

 

Den stora frågan är om äganderätten har blivit överlämnad åt Honom. När denna viljeakt har skett är vi hans till både ande, själ och kropp. Det handlar om en relation mellan en brud och en brudgum. Jesus undervisar i Matteus 25 där budskapet lyder till de oförståndiga jungfrurna: “Jag känner eder icke”, eller som det står i en annan översättning “Jag vet inte vilka ni är”. Vår relation till Jesus innebär antingen välsignelse eller förbannelse. Det var vad Paulus skrev till korintierna i 1 Korintierbrevet 16:22: “Om någon inte har Herren kär, så vare han förbannad. Maranata.” Om vi älskar Jesus så visar det sig i våra handlingar.

 

 

Det handlar framför allt om vårt personliga böneumgänge. Har vi tid för Honom, att umgås och verkligen lära känna Honom. Vidare betyder det oerhört mycket hur vår relation till Ordet är. Jesus säger själv i Johannes 14:23: “Om någon älskar mig så håller han mitt Ord.” Dessutom handlar det om vårt förvaltarskap, hur vi står i vårt förhållande till vården av Hans lamm och får. Jesus sa ju till Petrus: Om du älskar mig så ta hand om det som är min hjärteangelägenhet, mina får och lamm.” För att göra det kortfattat så handlar det om vårt förhållningssätt i vår förvaltning. Hur vi umgås med våra medtjänare (Matt 24:44-51), hur vi vårdar förhållandet till vår brudgum (Matt 25:1-13) och om vi är en trogen förvaltare av Hans ägodelar (Matt 25:14-30).

 

Då det gäller en så stor och viktig händelse som Jesu tillkommelse väcks frågan: Vem är redo när Han kommer? Det står i Matteus 25:10, att de som var redo gick in med Honom till bröllopet. Det står också i Uppenbarelseboken 19:7, att när tiden är inne för Lammets bröllop, då har dess brud gjort sig redo. Det finns tyd-liga tecken på den skara som är redo att möta sin brudgum. Man sa förr bland väckelsens folk att man kunde höra det på sången och det syntes på gången. Det är den första kärleken som är hemligheten till att vi lever i ett rätt förhållande till Jesus. Då är vi angelägna att bevara vår klädnad vit och ren.

 

 

Efesierförsamlingen som hade förlorat den första kärleken uppmanades att resa sig från sitt fall så att de åter kunde göra de gärningar som de gjorde under den första tiden. Att leva och förnyas i pingsterfarenheten gör att vi är redo för uppryckelsen. Allan Törnbergs sång “Är det pingst i ditt hjärta idag”, kommer så levande till mig när jag skriver dessa rader. Den stora och allvarliga frågan är om det är pingst i ditt hjärta idag. Lever vi i den erfarenhet som det står i vers fyra i denna sång: “Du minns hur hjärtat …”?

 

 

Det finns också en erfarenhet, en signal, som indikerar om vi är redo. Om vi lever i ett ostört förhållande till Jesus, så älskar vi hans tillkommelse. Vi fröjdar oss över Honom med outsäglig och härlig glädje. Det motsatta förhållandet är när talet om hans tillkommelse skapar osäkerhet, fruktan och bävan. Detta på grund av att kärlekens låga har tynat av. Det är som en känd förkunnare har sagt: “Det kommer inga tynande vekar in i himmelen.” Den som är en tynande veke blåser Han inte ut. Det har Han lovat. Men det gäller att ha oljeförrådet påfyllt innan Han kommer.

 

Det är en katastrof att slå sig till ro och vara förnöjd och sova vidare. Den som sover vet inte om att han inte är redo. De oförståndiga vaknade upp, men vaknade för sent för att vara redo. Omsider kom de, men då var dörren till bröllopet stängd. Vaka och bed ty vi veta icke tiden eller stunden. Men ett står helt klart: Jesus kommer mycket snart.

 

Maranata – du vår Herre kom!

 

 

/Anji

Presentation

Omröstning

Firar du jul? Jesus är inte född på jul.
 Nej Jesus är inte född på jul
 Julen är katolsk och felaktig
 Finns det mer info att få?

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10 11
12
13
14
15 16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

http://www.iring.nu/webbringar/Fraelsaren.php

Anji

Min Gästbok. Välkommen!

Följ bloggen

Följ Han  lever med Blogkeen
Följ Han  lever med Bloglovin'

Prövningar


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se