NATO – krigsalliansen
från 12 maj, 2022 / från FRIA TIDER
NATO – från försvarspakt till krigsallians http://friasidor.is/nato-krigsalliansen/
NATO grundades 1949 som en försvarsallians mot Sovjetunionen. De tolv grundarna var USA, Kanada, Storbritannien, Frankrike, Danmark, Norge, Portugal, Island och Luxemburg. Efter Sovjetunionens fall, år 1991, expanderade NATO kraftigt och hade år 2021, 30 medlemmar. De nya medlemmarna tillhörde inte sällan just forna Sovjetunionen varför Ryssland fått bevittna hur USA och Storbritannien, som leder samarbetet, i allt snabbare takt närmat sig den ryska gränsen.
Sverige och Finland
Finland blev tvungna, på grund av sitt geografiska läge, att skriva under en vänskapspakt med Stalin, år 1948. Redan på 1960-talet kunde Finland dock övergå till en mer renodlad neutralitetspolitik. På 1990-talet närmade man sig väst genom att tillsammans med Sverige gå med i EU, där Finland också valde att införa Euron. Sverige förde officiellt en neutralitetspolitik fram till 1990-talet.
Sedan 1994 har både Sverige och Finland ingått ett samarbete med NATO, Partnerskap för Fred (PFF). 1997 gick Sverige med i Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR). Sedan 2014 deltar både Sverige och Finland i ett utökat samarbetet med NATO under Enhanced Opportunities (EOP) och 2016 skrev båda under Värdlandsavtalet, vilket ger NATO möjlighet, efter godkännande, att utnyttja Sveriges och Finlands territorium vid konflikt.
Dessa avtal har inte bara redan fört Sverige och Finland närmare NATO utan innebär att båda länderna deltar som partners i NATO-övningar och verkliga operationer, utanför och i hemländerna. 2020 fattade båda länderna beslut om en NATO-option vilket håller dörren öppen för en ansökan om det säkerhetspolitiska läget ändras.
Sverige och Finland står, som vi ser, redan med en fot inne i samarbetet. Vad är det då för allians Sveriges och Finlands politiker i allt högre grad närmat sig och så hett eftersträvar att vara medlem i?
NATO – från fred till krig
Sedan grundandet 1949, då NATO var en försvarsallians, dröjde det till 1990-talet innan NATO aktivt gick till anfall i Balkan. NATO hade nu blivit en militär allians med syfte att också intervenera i konflikter runt om i världen. Idén vid grundandet om en försvarsallians har idag muterat till en allians som med hjälp av krig ”skapar demokrati och störtar tyranner”.
Det officiella narrativet vid NATO:s inblandning i konflikter är nästan alltid att NATO måste skydda en oskyldig befolkning mot en påstått ondskefull tyrann. I verkligheten handlar det ofta om helt andra bakomliggande motiv. Tyvärr, visar det sig också, vid närmare granskning, att NATO:s strävan och ansträngning för en fredlig lösning ofta varit obefintlig.
Observera att alla konflikter har sin egen orsak och dynamik och att nedanstående granskning inte går på djupet till grundorsaken i konflikterna, utan enbart redovisar NATO:s och USA:s inblandning utanför sina egna territorier sedan 1990-talet.
Balkan – NATO:s första anfallskrig
Efter Sovjetunionens fall fanns det olika viljor om Jugoslaviens framtid. Området har länge varit föremål för olika stormakters ambitioner och vissa arbetade för att splittra Jugoslavien i självständiga republiker, andra för att hålla ihop federationen. 1992 genomfördes folkomröstningar om självständighet i alla delrepubliker, utom i Serbien som var den dominerande republiken i federationen och som också eftersträvade att behålla den. Konflikten handlade inte bara om federationen utan också om de svårigheter som uppstod då folket i de olika republikerna bodde på båda sidor om de nya landsgränserna. Situationen påminner inte så lite om det vi ser idag i Ukraina.
Vi kan säga att Serbien och serberna, ortodoxa kristna, med nära band till Ryssland blev de som drog det kortaste strået efter att NATO deltagit i konflikten, 1992 till 2003. NATO genomförde, efter FN-mandat, sjöblockader, införde flygförbudszoner och gick till angrepp med 400 plan, år 1995, mot serber i Bosnien.
Kosovo kom att bli en särskilt öm punkt. De röstade för självständighet, år 1992, något som varken Serbien eller det internationella samfundet erkände. 1998 utbröt en väpnad konflikt där NATO, utan FN-mandat, sedan inledde ett ursinnigt bombkrig, både av militära och civila mål där tiotusentals fick sätta livet till, blev skadade och hemlösa. Efter kriget kördes hundratusentals serbier ut från Kosovo. Den ondskefulle tyrannen och diktatorn som fick bära allt ansvar, i västmedia, var Slobodan Milosevic. Till saken hör att Kosovo händelsevis också är rikt på naturtillgångar.
Konceptet visade sig fungera strålande och snart skulle andra regenter gå samma öde till mötes, inklusive miljoner civila som offrades för ”den goda sakens skull”.
Ryssland har aldrig erkänt Kosovos självständighet men USA och dess allierade har gjort det och hänvisar då till folkviljan uttryckt i en folkomröstning. Ryssland använder nu detta prejudikat (som NATO skapat) i Krim och Donbas, men denna gång anser USA och NATO att förfarandet, plötsligt, inte är legitimt – en dubbelmoral Putin inte är sen att påtala.
Sverige deltog med fredsbevarande styrkor under NATO, år 1995 (IFOR) i Bosnien och senare år 1999 till 2004 (KFOR) i Kosovo med ca: 700 soldater. Kroatien (2009), Albanien (2009) och Montenegro (2017) är idag medlemmar i NATO. Kosovo vill gå med (2022).
Afghanistan
Den 11 september 2001 överrumplades hela USA:s försvar (som alla var på övningar just denna dag) av 19 araber med mattknivar. NATO aktiverades och jakten på Al-Qaida och Usama bin Laden och ”terroristerna” seglade nu upp som det bärande temat de följande tio åren. Bin-Laden som aldrig ens funnits med på FBI:s lista över efterlysta för dådet, påstås omedelbart få skydd av regimen i Afghanistan. Den säger sig vara villig att samarbeta och eftersöka bin Laden om USA lägger fram bevis för hans inblandning. Någon sådan presenterar aldrig USA men det hindrar dem inte från att anfalla Afghanistan – ett krig som kom att pågå fram till 2021, d.v.s i 20 år. Kriget ledde till hundratusentals döda och skadade, miljoner flyktingar och uppskattas ha kostat 20 000 miljarder kronor.
I anfallet som påbörjades redan 7 oktober 2001, mindre än en månad efter 11 september, ingick USA, Storbritannien, Australien, Kanada, Italien, Nya Zeeland och Tyskland. Sverige deltog redan från 2002 med underrättelseförband men kom år 2009 att bli stridande, något som kritiserades och därför ändrades, år 2014. Den svenska insatsen avslutades 2021 och hade som mest 500 aktiva soldater, varav 5 har dött och 30 skadats. Kostnaden för svenskt vidkommande uppskattas till ca: 20 miljarder kronor.
2022 avslutade USA och NATO sitt krig i Afghanistan under förödmjukande former. Argumenten för kriget i Afghanistan har varit många, från jakten på ”terrorister” till demokrati och införandet av feminism. De flesta seriösa oberoende bedömare är idag överens om att 11 september var en falsk flagga, en psykologisk operation, med syfte att få i gång kriget mot ”terrorismen” och därmed störta ett antal regimer i Mellanöstern, skapa rädsla och att med nya lagar övervaka och kontrollera den egna befolkningen för ”att skydda dem”.
Irak
Efter 11 september 2001 passade USA på att leta efter potentiella ”terrorister”. Man anklagade Irak för att vara inblandad i 11 september, att skydda terrorister och vara en fara för omvärlden genom sitt stora innehav av biologiska och kemiska stridsmedel. USA krävde att Irak skulle avrustas av FN. Ryssland, Frankrike och Tyskland gick emot detta och man skickade inspektörer som varken då eller senare hittade något av det som USA påstod fanns.
USA gick ändå till anfall på eget initiativ, Vid sin sida hade man Storbritannien, Australien och Kurderna. Kriget pågick från 2003 till 2011 där miljoner dött, skadats, blivit hemlösa och inte minst tvingats på flykt.
USA och dess allierade hade hundratusentals soldater i Irak och efter anfallskriget 2003 försökte man inrätta (tillsätta) ett nytt legitimt styre, något som både FN:s säkerhetsråd och Sverige hyllade och stod bakom. Irak var dock sönderbombat och förstört och i detta vakuum lades grunden för av väst understödda islamska terrorister (ISIS/ISIL) som i sin tur kom att berättiga till en fortsatt militär inblandning från USA och andra. 2015 antog säkerhetsrådet en resolution att internationella styrkor kan använda militärt våld både i Syrien och i Irak för att bekämpa IS, något också Sverige ställt sig bakom.
Krav har ställts från Irak och Syrien att USA ska ta bort sina trupper men det kommer inte ske enligt amerikanska talespersoner. USA har därför kvar tiotusentals trupper i regionen, även om de i allt högre grad har döpts om och påstås ägna sig åt annat än direkta strider. Inte minst i oljerika kurdiska Irak har USA (och Israel) en stark närvaro.
Oljan i Irak var innan kriget statlig. Efter kriget kom omedelbart tal om privatiseringar. Exakt hur det ser ut idag kräver ett eget inlägg men Iraks president har påpekat att hundratals miljarder dollar försvunnit genom stöld av irakiska olja sedan anfallskriget, något som möjliggjorts bland annat genom framväxten av IS som säkerställer oreda och kaos.
Sverige deltog inte med trupp under anfallskriget men skickade år 2014, på Iraks begäran, trupp (50 – 100) för att utbilda irakisk militär i bekämpandet av ISIS. Truppen drogs tillbaka år 2019.
Libyen
2011 var det dags igen. Denna gång var det den ondskefulle diktatorn Muammar Gaddafi som måste störtas. Han trodde sig kunna trotsa psykopaterna men de krossade honom i stället. Gaddafi som använde landets oljefyndigheter för att gynna sitt eget folk hade också planer på att börja handla olja i den egna valutan. Sagt och gjort, så dyker det plötsligt upp interna stridigheter mellan fraktioner i landet och när Gaddafi svarar går västmedia i full extas och väljer ut, fabricerar och förstorar upp allt hemskt han påstods ha gjort, samtidigt som allt annat döljs.
Attacken leddes av NATO där även Ryssland sade ja till ett FN-mandat, då under president Medvedev. Rysslands godkännande avsåg enbart ett eldupphör samt en flygförbudszon och inte de följande angreppen.
Libyen bombades sönder av NATO där även Sverige, Qatar och Förenade Arabemiraten deltog. Sverige skickade, efter förfrågan från NATO, åtta JAS-plan i två omgångar.
Libyen som då ansågs ha den nionde största oljereserven i världen är idag allmänt ansedd som en ”failed state” i kaos. Någon trygg och stabil ”demokrati” har det inte blivit. De interna konflikterna pågår för fullt. Vem som lagt beslag på oljan kräver en djupare granskning. Ingen vet heller riktigt säkert vem som lade beslag på landets omfattande guldreserv.
Ukraina
Situationen i Ukraina är belyst i andra inlägg. Det som är värt att påpeka är att den aktiva inblandningen från väst och framför allt USA i Ukraina visar hur det gått till i många andra konflikter där man önskat se regimskiften. Stegen följer ofta en mall:
a) understöd öppet och dolt krafter i landet som är motståndare till regimen b) skapa konflikt c) vänta på ett militärt svar d) när svaret kommer sätt fokus och överdriv det militära svaret e) skriv inget om bakgrunden och förenkla allt till en kamp mellan de onda och de goda för att kunna sälja in det till en avtrubbad allmänhet f) undvik alla samtal och strävan efter en fredlig lösning.
USA:s finansiering, planering och understöd till kuppen Euromajdan år 2014 är förklaringen till mycket av det som idag sker i Ukraina. Hela NATO står bakom och konflikt är det man söker, till varje pris. Målet denna gång är inte Ukraina utan att försvaga, omringa och isolera Ryssland från Europa.
USA styr NATO
NATO domineras av USA och Storbritannien. Tidigare var det Storbritannien som koloniserade världen – USA höll en låg profil. Sedan 1900-talet är det tvärtom. Eftersom USA blivit allt aggressivare och helt dominerar NATO är det intressant att titta på USA:s inblandning i olika länder. Fokus ligger från 1990-talet och framåt eftersom det var då NATO borde ha avvecklats. USA:s inblandning i regimskiften är dock hundratals sedan 1900-talets början från Banankrigen i Nicaragua till sänkningen av sitt eget fartyg USS Maine för att starta ett krig med Spanien om deras kolonier…till den falska attacken på sitt eget fartyg i Gulf of Tonkin innan Vietnamkriget…och så vidare…Nedan några axplock från USA:s inblandning i konflikter sedan 1990.
Syrien (2005 – pågående)
2005 stoppade George W Bush de officiella diplomatiska relationerna med Syrien och enligt Wikileaks finansierade USA oppositionella krafter i landet. Efter en intern konflikt i Syrien påbörjade USA propagandan 2011 genom att först kräva att president Bashar al-Assad måste avgå och införde samtidigt ett embargo mot den syriska regeringen. Med början 2013 finansierade man och tränade så kallade moderata rebeller, i verkligheten legosoldater med olika beteckningar, bland annat ISIS. USA anklagade Syrien för att ha dödat civilbefolkningen i Ghouta med raketer innehållande sarin. Flera hundra dödades. Några konkreta bevis för att den egna regeringen var ansvarig hittade FN:s inspektörer dock aldrig.
2018 bombade USA, Storbritannien och Frankrike Syrien på grund av en påstådd gasattack i Douma, rapporterad av De Vita Hjälmarna. De flesta oberoende forskare anser idag att attacken var iscensatt just för att kunna anfalla landet. De Vita Hjälmarna är en del av USA:s och NATO:s krigsmaskin och Ryssland varnar nu för att de, igen, kommer att ”hitta på” en ny kemisk attack i Ukraina, något som är mycket troligt. Fördömandet av Ryssland kommer sedan att vara enhälligt i västvärlden men efter Douma är De Vita Hjälmarnas trovärdighet noll i mångas ögon.
USA, Turkiet, Israel och Kurderna ockuperar, olagligt, stora delar av Syrien.
Georgien
Georgien ligger vid västra Svarta havet mellan Turkiet och Ryssland. Georgien och Rysslands nära relation går hundratals år tillbaka i tiden. Efter Sovjetunionens fall kom landet att ledas av en ryssvänlig regim under Eduard Sjevardnadze. USA drog dock tillbaka sitt stöd runt år 2000 och började i stället finansiera och understödja en helt västlig orientering av landet.
Efter en rosa färgrevolution 2003 blev den i USA utbildade juristen, Mikheil Saakashvili, president. Han var oerhört västorienterad och USA har gett omfattande bistånd till landet för att ”stödja dess demokratiska utveckling och närmande till väst”. 2008 gick det så långt att man tog upp frågan om Georgiens medlemskap i NATO. Omedelbart förklarade sig de två områdena i Georgien, Sydossetien och Abchazien självständiga och erkändes av Ryssland, med hänvisning till Kosovo-prejudikatet.
Georgien mobiliserade militärt, likväl som Ryssland, där den senare gick segrande ur striden. Ryssland är mycket negativt inställd till att Georgien går med i NATO. Sedan 2008 har länderna därför ingen formell diplomatisk relation. Ryssland har enbart beskickning i Tbilisi, Georgiens huvudstad.
2013 anklagades president Saakashvili för ett antal brott, bland annat ett mord 2006. Han flydde då till Ukraina där han fick medborgarskap. Han deltog som talare på Euromajdan, år 2014 och blev utsedd till guvernör i Odessa av Petro Poroshenko samt medlem av ukrainska parlamentet. 2016 blev han ovän med Poroshenko och av med sitt medborgarskap. Han flydde till Nederländerna men fick tillbaka medborgarskapet igen genom Volodymyr Zelensky, år 2019.
Ytterligare färgrevolutioner
Mönstret känns igen från dessa färgrevolutioner. De stod på sin höjd under 2000-talet då Ukraina hade sin orangea 2003 samtidigt som Georgien sin rosa, följt av Vitryssland, Uzbekistan och Armenien år 2005. 2012 försökte Aleksei Navalny sig på något som kan liknas vid en färgrevolution i Ryssland, detta efter att Pussy Riot (sponsrad av George Soros) iscensatt nakna provokationer framför bland annat kyrkor. Rörelsen fick mycket uppmärksamhet i västmedia. Ingen av ovanstående nådde någon större framgång.
Ofta finns konflikter i ett land som är legitima men saken blir inte bättre av utländsk inblandning i dem. Ryssland har förbjudit en rad organisationer att verka i landet just för att man främst är där för att underblåsa konflikt. En olycklig konsekvens av dessa försök att infiltrera och ta över genom kupper och färgrevolutioner är att länder måste bli mer auktoritära för att skydda sig mot utländska påverkansoperationer eller kanske är det just denna utveckling psykopaterna eftersträvar?
Slutsats
När Sverige och Finland nu snart ansöker om medlemskap i NATO styrs vår utrikespolitik helt av USA. Vi går inte bara med i en krigsallians som leds av ett land som infiltrerar och genomför regimskiften, skapar kaos och underblåser konflikt runt hela jorden – vi ansluter oss till en konfliktsökande organisation som helt saknar liknelse med den försvarspakt NATO var när organisationen grundades 1949.
Talespersoner för USA har uttryckligen sagt att målet är att försvaga Ryssland och ett fiffigt sätt att göra det är just att omringa Ryssland med fientligt inställda stater. Dessa talespersoner har också uttryckt ambitionen att göra NATO globalt. Det handlar inte längre om en pakt med Atlanten som gemensam nämnare – hela världen ska vara föremål för NATO:s inflytande. USA har fler än 600 baser utanför sitt eget territorium och man har sedan 1900-talets början, genom krig, regimskiften och samarbeten, fångat länder som låter USA operera från sitt territorium.
Efter Sovjetunionens fall har USA:s och därmed NATO:s ambitioner ökat dramatiskt, detta samtidigt som Kina och Ryssland byggt sig allt starkare. Det finns allt färre stater i världen som idag är neutrala och trovärdigt kan agera utifrån detta internationellt. Sverige och Finland var kanske inte helt perfekta i denna roll men sedan 1990-talet har linjen i stort kommit att överges. En NATO-anslutning är därmed kanske mer att se som en formalitet som bekräftar det som redan skett de senaste 30 åren.
USA och Storbritannien visade under både första- och andra världskriget att man gärna låter andra utkämpa huvuddelen i de konflikter man är med och underblåser. Ryska och tyska folken var därför de som fick lida mest av dem. Både Sverige och Finland klarade sig hjälpligt undan de värsta skadorna tack vare vår låga profil. Det som nu sker är en helt unik och ny situation där konfliktytan, helt i onödan, flyttas från söder upp till våra breddgrader.
Den tidigare så breda politiska enigheten om ett Sverige utanför NATO har nu förbytts i en lika tydlig enighet om att Sverige bör gå med. Det enda parti som protesterar är Vänsterpartiet vilket hedrar dem. Övriga riksdagspartier sätter villigt Sverige på kartan för en framtida större konflikt samtidigt som världen tappat en av få röster i världen som trovärdigt kan fungera som neutral medlare i konflikter och verka för fredliga lösningar.
Allt tyder på att psykopaterna bestämt sig för att provocera fram en större världskonflikt. Det är mycket troligt att centrum för en sådan, igen, kommer utspela sig i Europa. Ett neutralt Sverige med starkt försvar och beredskap hade tjänat både svenskarna och det internationella samfundet väl – nu blir det sannolikt tvärtom. Vi befinner oss precis vid frontlinjen och kommer, för eller senare, få vad vi förtjänar, då vi inte har kraft nog att stoppa våra egna vansinniga politiker från att ta oss ur askan in i elden.
/Anji
för DIG är SÅÅÅ STOR! 
