By His Wounds | Valor & Scribe | Powerful

/ANJI

LISTEN to the word of God

/ANJI

/ANJI

Text: Berno Vidén

Kampen för det bibliska dopet har under historiens gång varit avgörande för den fria församlingen. Det är uppfordrande att läsa väckelsehistoria och se med vilken övertygelse pionjärerna, många gånger under svår förföljelse, trotsat myndigheter och kyrka för rätten att låta döpa sig. Att samma rörelser i kyrkoekumeniskt köpslående i demokratins namn överger denna dyrbara övertygelse är ett svek.

– Skriften allena! proklamerade Martin Luther under sin kamp att lyfta fram Bibeln som auktoritet. Motståndare var i stort hela den dåtida styrande eliten med påve, prästerskap och kyrkliga prelater å ena sidan, och kejsare, landsfurstar och inte så sällan, lössläppta, oregerliga pöbelhopar å andra sidan. Straffen för att inte underkasta sig kyrkans rådande auktoritet var oerhört grymma; konfiskering av egendomar (anhöriga som inte aktivt angav sina familjer straffades med att fråntas arvsrätten och blev hemlösa), svår tortyr i kalla fängelsehålor, bålbränning, dränkning, landsförvisning etc.

Reformationen gick dock inte att hindra och en ny, mer bibeltrogen kyrka än den romerska katolska såg dagens ljus. Dock dröjde det inte länge förrän den tidigare förföljde Martin Luther intog påvekyrkans position att förfölja människor som på liknande sätt sökte sanningen i Guds Ord. En brännande fråga var då huruvida dopet skulle ske efter egen tro och bekännelse eller inte.

Luther var inte den enda reformatorn under medeltiden. Andra dominerande namn som haft stor betydelse är Ulrich Zwingli (1484-1531) och Johan Calvin (1509-1564). Trots att de alla sökte sanningen i Guds Ord som en protest mot katolska kyrkans irrläror, och trots att de under en begränsad period av reformationen levde under hot om förföljelse då de förkunnade och läste ur Skriften, blev de genom sina positioner och kompromisser på liknande sätt redskap åt staten. Från att ha varit förföljda övertog de förföljarens roll på de mest grymma sätt.

I boken Den tredje reformationen av Karl Kilsmo skildras hur den första fria kristna församlingen bildades i Zürich. Det var en liten grupp enkla människor som hade börjat samlas för att läsa Bibeln och kommit fram till att det var fel att döpa de små barnen i kyrkan. Zwingli, som efter bibelstudier tidigare hade uttalat sig fördelaktigt om vuxendopet, backade inför det han såg skulle leda till bildandet av en ny rörelse utan organisatorisk förbindelse med staten. Åtgärderna Zwingli vidtog för att hindra rörelsens framväxt var först att under hot om landsförvisning uppmana alla föräldrar med odöpta barn att inom åtta dagar låta döpa sina barn. De svarade sig villiga därtill, om någon med Skriftens ord kunde påvisa att barndopet var påbjudet. Då man inte nådde enighet i frågan överlämnades barndopets motståndare till samhället som lagbrytare, vilket var vad Zwingli önskat uppnå.

På kvällen den 21 januari 1525 samlades en grupp troende hemma hos Felix Mantz, den man som kort därefter skulle bli det första offret för den protestantiska kyrkans grymma förföljelse. (Mantz torterades svårt och dränktes i floden Limmat den 5 januari 1527.) Under samlingen döptes 15 personer med “det rätta kristna dopet” varefter man delade brödet och vinet till Herrens åminnelse. Samlingen var unik på flera sätt. En ny rörelse tog form som skulle komma att påverka många väckelserörelser genom tiderna. Dopet på egen bekännelse och tro var den mest centrala frågan vid bildandet.

Kort tid därefter hade de flesta av de troende i den unga fria församlingen fängslats och torterats. De som inte landsförvisades dömdes till döden, men rörelsen levde vidare.

Under 1700-talet började pietismen spridas i Sverige. I motsats till den lutherska kyrkan betonades ett allmänt prästadöme och individens omvändelse. Pietismen tog också avstånd från kyrkans vrånglära att den nya födelsen ägde rum vid dopet och inte vid omvändelsen. Då kyrkans makt och sakrament ifrågasattes svarade samhället med att förbjuda bönemöten i andra lokaler än i kyrkan genom införandet av konventikelplakatet. Förbudet varade i mer än 130 år.

Också Sverige drabbades av döparrörrelsen. År 1834 kom den då unge sjömannen F. O. Nilsson till tro på Jesus och anslöt sig till metodisterna som bibelspridare. En del år senare, år 1847, blev han övertygad om nödvändigheten att låta döpa sig. I Sverige fanns då ingen döparförsamling så Nilsson reste till en baptistförsamling i Hamburg där han döptes. Efter hemkomsten bildades inom kort den första svenska baptistförsamlingen. Det ägde rum den 21 september 1848, samma dag som fem personer döptes i havet kring Vallersvik söder om Kungsbacka, det första kända troendedopet på svensk mark. Fortfarande rådde förbud mot dylika samlingar och framförallt mot att organisera en kristen församling utanför statskyrkan. Dock var dopfrågan så viktig att man trotsade förbudet. F.O Nilsson och hans hustru landsförvisades som straff.

Pingstväckelsen i Sverige, sprungen ur döparrörelsen, har under hela sin historia proklamerat dopet till Kristus som en medveten handling till följd av omvändelse och tro på Jesus. Skriftens auktoritet har varit avgörande, en övertygelse som flera pingstförsamlingar lämnat idag. Senast var det Filadelfiaförsamlingen på Rörstrandsgatan i Stockholm som övergav principen och avgjorde dopfrågan genom att hålla allmänt demokratiskt val bland sina medlemmar. Efter omröstning i två församlingsmöten ändrade man stadgarna och öppnade för medlemskap – inte på Ordets grund, utan på ekumenisk grund: ”Den som har en personlig tro på Jesus Kristus, som blivit upptagen som medlem i en kyrka i en annan tradition och där levt med en tydlig bekännelse av denna tro, samt vill ansluta sig till församlingens tillämpning av Bibeln, kan på ekumenisk grund upptas som medlem i församlingen.”

Att en pingstförsamling i kyrkoekumenisk anda och i demokratins namn så lätt överger denna dyrt köpta övertygelse är en grov avfallets markör.

Paulus skriver till församlingen i Kolosse att vi är begravda med Jesus i dopet, men också att vi genom Jesu uppståndelse blev uppväckta från döden. Vi har bokstavligen gått från död till liv, vilket manifesteras då vi låter oss döpas för att helt tillhöra Jesus. Vi var döda genom våra synder men han har förlåtit oss alla överträdelser och utplånat skuldebrevet som anklagade oss, genom att spika det fast på korset.     

Besök Midnattsropet och FÅ GRATIS TIDNING: https://midnattsropet.se/  

/ANJI

Tidens i särklass största sensation!    /Jesus kommer tillbaka

Anders Pihl

“Prövningarnas och motgångarnas betydelse för Guds handlande i våra liv” – Inspelat i Örnsköldsvik 2019-02-10

För nutids människan framstår prövningar, motgångar och lidande som något negativt och som man måste undvika till varje pris. Bibeln framställer just denna Guds fostran som något mycket viktigt och värdefullt för oss. Guds fostran innebär inte att Gud straffar oss. Istället är det en följd av att vi verkligen är Guds barn och att Herren i sin kärlek handlar med oss för vårt eviga bästa. Josef är ett underbart exempel på hur Guds fostran och hans beredvillighet till försoning, innebar en enorm välsignelse, inte bara för hans familj utan för många länder. På samma sätt kan också Herren använda allt det som vi ser som något jobbigt, till något som blir till välsignelse för många. Om vi väljer att låta allt som händer i våra liv, driva oss i armarna på Herren, så kan vi lita på att Herren gör något mycket dyrbart i våra liv och i de sammanhang där vi är verksamma.

Alternativt lyssna via denna länk / ladda hem inspelningen (högerklicka på länken för att ladda hem)

Filstorlek: 39,4 Mb

Längd: ca. 55 minuter /Lennart Jareteg

http://bibelfokus.se/bibelstudier

 Många många prövningar kan drabba oss! Lyssna till predikan och om prövningar m m. Gud följer oss och visar ju vägen.

foto Anji

/ANJI

  I varje stress och mörker så har Gud oss i sikte och i sin famn! HAN är den som ALDRIG LÄMNAR NÅGON! Människor går ifrån varandra men HAN lämnar inte den som tror på honom!  SE TEXTEN.

Tänk till om en sak (som många faktiskt gör nu) ÄR det verkligen en sådan tid framför oss:  slutet, eller är vi i den. Förra Jorden har gått under och vad skedde då? Och sedan kommer det ske igen, I ELD OCH SVAVEL står det… m m

/ANJI

Hur får man en TRO? Vad är det??

Ja det är så olika vad som händer människor, när det gäller tro. Att besluta sig för att tro, är ett mycket klokt beslut. Men det beslutet kan ha tagit lång, lång tid på sig att formas.

Genom olika dalar kan man ha fått gå, genom många strider kan man fått lida, och man kan ha varit utsatt för människors illvilja och respektlösa handlande.

Sedan kanske man haft en längtan efter att få lära känna den Gud som man “antar” finns.

Då är vägen öppen, på så sätt att man kanske är medveten om en stor närvaro, men kanske inte kan förklara den.

Genom att be en ödmjuk bön, den kan hända ha blivit bedd i frustration, nöd, och längtan, har man plötsligt fått en uppenbarelse över att Gud existerar. Den som söker, den finner ju.

Då bör det bli full fart! För det är i sådana situationer där man söker Gud, som Gud låter sig finnas.

Den frid som sedan kommer av att man vet att man är förlåten, Gud har förklarat oss “icke skyldiga” , för att vår synd är förlåten (den största synden är att inte tro på Gud), och istället för att vara fiender till Gud, har vi blivit hans vänner, ja hans egna barn. ( Joh 15:15; Gal 4:5)

Vår kontakt med Gud börjar med tro, och det hjälper oss inse att vi har befriats från vårt förflutna genom Jesu död.  Gud vill visa oss en ANNAN VÄG än den VI trodde var bäst!

/ANJI