https://midnattsropet.se/midnattsropet/till-detta-ar-ni-kallade/
Text: Paulus Eliasson
Om man vill få en översikt över vad Bibeln säger på ett visst tema, kan man göra som jag gör ibland: Ta en penna, och markera med en bokstav eller symbol varje gång texten rör vid det ämnet. I min bibel har jag markerat med ett ”x” alla gånger texten svarar på frågan ”varför” eller ”med vilket mål”, och det kommer sig av att jag en dag för många år sedan frågade mig själv: ”Varför? Varför frälsning? Varför Jesus? Varför allt?”
Vad som blev det slutliga resultatet av det studiet är kanske ämne för en annan artikel, men en av de verserna jag markerade var 1 Petrus brev 2:21, som säger: ”Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår” (min kurs.). Här ger Petrus oss anledningen till att vi är kallade, och det är frågan jag vill säga något om i denna artikel.
Kallad av Gud
Guds kallelse är ett tema lika gammalt som Bibelns äldsta berättelser. Gud kallade såväl Noa, Abraham, Mose, Samuel och David som alla profeterna och hela Israels folk vid olika tillfällen. Han tog dem ut ur sina tidigare sammanhang, och avskilde dem för ett speciellt uppdrag.
Om man läser i Bibeln om tiden efter Jesu död och uppståndelse, så avskilde också Jesus en grupp av sina adepter för att de skulle gå ut i hela världen och berätta de goda nyheterna om Guds rike som nu hade brutit in i kosmos på ett nytt och revolutionerande sätt. De kallades för apostlar (från grekiska apóstolos, sändebud), och dessa vidareförmedlade kallelsen att bli en del av Guds rike, då de i hela världen skapade nya Jesus-familjer. Dessa grupperna blev på grekiska kallade för ekklesía (de utkallade/avskilda), på svenska oftast översatt med ”församling” eller ”kyrka”.
Då Petrus skrev sitt första brev, adresserade han det till ”… de utvalda (gr. eklektois) som lever utspridda som främlingar …” (1 Petr 1:1). Vi ser nog oftast på frälsningen som något vi väljer; Jesus öppnar en dörr för oss till evigt liv, och vi väljer om vi vill gå in genom den dörren eller inte. Även om det är en del av sanningen, så är det inte hela sanningen – och inte ens det som Bibeln sätter fokus på. Självklart sa du ja till Guds kallelse när du kom till Gud – men det är inte du som definierar vad kallelsen är till för eller vad Gud har tänkt med dig.
Till detta
Petrus fortsätter i sitt brev att förklara för ”de utvalda” hur de ska förhålla sig till en fientligt inställd värld. Det intressanta är att han inte ser fram emot en positiv utveckling, där saker och ting blir bättre och lättare för de förföljda och hånade Jesus-familjerna. Han uppmanar dem istället att möta hån med goda gärningar, och förföljelse med en blick fäst på Jesus.
Det är i det resonemanget som bibelordet jag citerade i inledningen kommer in. Först beskriver Petrus en slav som tjänar en ond herre. Han uppmuntrar slaven att visa tålamod, även om han lider orätt – för det är just då man lider orätt som man kan få uppleva Guds nåd. Det är här jag blir både provocerad och fascinerad av Petrus. Nåd? Är det nåd att lida orätt? Vad är det för något att säga till en som lider under hopplösa omständigheter?
Då motiverar Petrus sitt påstående: ”Till detta är ni kallade …” Kan det stämma? Är detta världens sämsta rekryteringsslogan? ”Kom till oss! Här får du lida!” Men Petrus hämtar inte sitt påstående ur tomma luften. Några år tidigare hade han hört något liknande från Jesu egen mun:
”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska vinna det. För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa ge till lösen för sin själ?” (Matt 16:24)
Den första församlingens erfarenhet
Det var inte många dagar efter den första församlingens födelse som förföljelse och svårigheter mötte den unga rörelsen. I Apostlagärningarna kan man läsa om Stefanus, den första martyren – och Jakob, den första av apostlarna som blev avrättad. Under de första 300 åren i församlingens historia var förföljelse mer regel än undantag (även om det absolut inte var så att kristna blev förföljda överallt och hela tiden), och martyrium var en viktig och naturlig del av den kristna identiteten.
Även om denna delen av den kristna historien inte betydde att kristna konstant blev utjagade ur städerna eller korsfästa så fort de blev fångade av myndigheterna, så var främlingskapet en alltid närvarande del av livet. Förkunnelsen satte sina spår i livsstilen, och de val man gjorde skapade distans till omvärlden. Därför levde de kristna inte bara under förföljelse, men möttes också av missförstånd, fiendskap, hån och motvilja från resten av samhället. Det låter kanske inte som ”riktigt” lidande, men alla som har varit tvungna att gå i konfrontation med samhällets konsensus vet att det är en kamp.
Jesus som exempel
Bibelordet jag försöker utlägga säger alltså: ”Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår.” Om man undrar varför lidandet är en så integrerad del av den kristnes kallelse, så är det bara att se på Jesus. Hans lidande och hur han hanterade det är vårt exempel. Petrus förklarar:
”Han hade inte begått någon synd, och inget svek fanns i hans mun. När han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot, utan han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår är ni helade” (1 Pet 2:22-24).
Här finner vi ännu ett ”för att”, ett ord som pekar på avsikt: ”… för att vi skulle dö bort från synderna …” Meningen med Jesu lidande och död var människors frälsning. Om man läser det här bibelordet så ser man att det Jesus gjorde inte kan kopieras – nämligen att bära människors synder – men också att vi genom att ha samma inställning till vår existens som den Jesus har, kan vi vara med på att föra människor till Jesus i och genom alla omständigheter.
Allt förmår jag!
Nu ska jag säga något som jag menar av hela mitt hjärta, men jag förstår att påståendet lätt kan missförstås: Gud behöver inte att jag är frisk. Det slog mig en dag då jag hade predikat i ett möte. Efter mötet kände jag mig så deprimerad och ägnade timmar åt att förebrå mig själv för min brist. Så tänkte jag: Varför låter Gud mig må dåligt när jag har predikat? Borde jag inte belönas med gott humör åtminstone? Eller är jag så värdelöst dålig att Gud straffar mig med depression?
Eller finns det en tredje förklaring? Kan det vara så att Gud använder mig trots att jag mår dåligt av det? Kanske Gud inte behöver att jag är frisk, rik, glad och framgångsrik? Kanske han bara behöver att jag är trofast i min tjänst? Det låter märkligt, för så mycket av dagens förkunnelse handlar om att Gud vill att vi ska bli framgångsrika, och hur vi ska kunna frigöra Guds kraft för vår egen välsignelse. Och kanske det är sant, jag sa inte att Gud inte vill att vi ska bli friska – men att han inte behöver det. Jesus var tvungen att lida för att uppnå det som var Faderns plan, och alla apostlarna som har skrivit i vår Bibel säger att hans lidande är ett exempel för oss. Det är en viktig lektion att lära sig, så man inte blir förundrad över prövningens eld (1 Pet 4:12) och förlorar tron på grund av svårigheter.
Gud kommer att använda din svaghet, sjukdom, lidande, och till och med död, till sitt namns förhärligande.
Är det nog för dig? Men hur ska man klara av att leva ett liv som är så osäkert? Där får vi ta aposteln Paulus till hjälp, och läsa Bibelns kanske mest missförstådda vers:
”Jag kan leva enkelt, jag kan också leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen: att vara mätt och att vara hungrig, att ha överflöd och att lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft” (Fil 4:12-13).
Den sista meningen här använder ”alla” kristna i betydelsen ”Gud hjälper mig, och därför kommer jag vinna alla kamper och därför kan jag göra vad jag vill”. Är det Paulus poäng? Uppenbarligen inte.
Han säger att han klarar av både hunger och brist, därför att Gud ger kraft. Han som började en god gärning i oss, han är också mäktig att bevara oss genom alla livets svårigheter. Det var nämligen dessa svårigheter han kallade oss till.
Min bön är denna: Herre, hjälp mig att leva dig till ära idag. Hjälp mig att leva som en främling i denna världen, bära lidande när det är nödvändigt och låt mig se segrar för ditt rike. Lär mig att fästa blicken på dig, och låta dagens sorg vara en påminnelse om att det finns en törst som denna världen inte kan släcka. Mitt hjärta är i ro endast när det får vila hos dig.
PUBLICERAT I MIDNATTSROPET, UNDERVISNING
/Anji
