1981 började jag arbeta som lågstadielärare. Jag hade förmånen att få arbeta med de lägre årskurserna och vart tredje år börja om med en ny etta. De första skolåren fick eleverna mycken träning i att med penna forma och skriva både bokstäver och siffror. Många gånger använde vi oss också av andra material för att forma och bygga bokstäver, detta för att ytterligare träna motoriken och minnas bokstäverna på olika sätt, eftersom vi lär med hela kroppen.
Hösten 1996 fick vi för första gången en dator i klassrummet. Den ställdes längst bak i rummet och i början var det bara jag och min kollega som använde den för att lära oss olika program. Ingen av oss var väl egentligen så intresserad av att ta in den digitala tekniken i klassrummet. Vi tyckte redan då att det var viktigare att våra elever fick bokstäverna och siffrorna ” i handen”, innan de började skriva på datorn.
Så småningom kom det från läromedelsförlagen flera pedagogiska datorprogram, som vände sig till de yngre barnen. Det fanns många program med övningar i till exempel förberedande läsinlärning. Jag hade några elever som fick lite hjälp av vissa program, för att komma i gång med läsandet och skrivandet. Men större delen av klassen använde datorn mest för spel på eftermiddagarna, när fritidsverksamheten tog över klassrummet.
2001 var direktivet i vår kommun att varje klassrum på lågstadiet skulle ha två datorer, och uppmaningen till oss lärare var då att se till så att de elever som inte hade tillgång till dator hemma, skulle ha förtur till skolans datorer. Det fanns en stor oro att dessa barn skulle komma efter i den digitala utvecklingen. Det var vad man sa vid slutet av 1900-talet, att vissa elever skulle gå miste om något. Tänk om vi då hade vetat hur det ser ut idag.
Idag har många insett att det gick alldeles för fort när man bestämde sig för att digitalisera skolan. Det fanns en övertro på digitaliseringen och man ville dessutom att Sverige skulle ligga i framkant med allt som gällde IT i skolan. Digitaliseringsivrarna ville gärna framhålla att barnen lär sig bättre med datorer och surfplattor. Inom vissa områden förvisso, men i andra sammanhang kan det vara rent olämpligt
Forskningen visar olika resultat i fråga om datorns plats i undervisningen, men vad som sker om eleverna inte lär sig handskrift är däremot uppenbart. Hur stor kan risken vara för de elever som tvingas skriva för hand, med penna och papper, att de senare i livet måste gå kurser i hur man surfar på internet? Högst troligt är den risken lika med noll. Det stora problemet idag är alla de elever som redan i årskurs ett fått en surfplatta, i stället för skrivbok och penna. Många är de lärare som bekymrat berättar att elever som gått i skolan i flera år inte har någon fungerande handstil. De kan alltså inte skriva för hand.
Vi tar ifrån våra barn så mycket när de inte får lära sig att forma bokstäver med sina händer. När de inte tränar sin egen handstil, får de dessutom problem med att läsa andras handskrivna meddelanden. Många av oss minns säkert när SÖ införde den nya skrivstilen på1970-talet. Eleverna hade svårt att lära sig den och följden blev dessutom att de inte längre kunde läsa de äldres handstil. Den nya skrivstilen hade utarbetats av en kalligraf. Många lärare kritiserade den dock utan att få något gehör. Fler och fler lärare återgick till att lära ut den gamla handstilen, som hade utvecklats under så många år. Skolöverstyrelsen införde den nya skrivstilen utan att lyssna på och ta råd av de sakkunniga, alltså lärarna som arbetade i skolan.
Enligt Lärarförbundet anser 95 procent av lärarkåren att det är viktigt att barnen kan skriva för hand, men ändå säger en femtedel av lärarna att deras elever aldrig gör det.
Skolverket föreslår nu en ändring i läroplanen, där man betonar att mer tid ska läggas på skrivträning i de lägre åldrarna. Man vill också ta bort kravet på digitala lärverktyg i förskolan. Precis det som så många lärare uttryckte för 25 år sedan, att barnen i de tidiga skolåren behöver träna på att skriva med penna och papper. Att lära sig skriva är ett hantverk och det tar tid att lära sig skriva för hand.
Som i så många andra sammanhang så glömmer man bort eller struntar i att lyssna på de som är sakkunniga och har erfarenhet inom ett område. Debatter i viktiga frågor och beslut saknas.
Det är oftast bara en sida som får möjlighet att yttra sig, medan den andra sidan har tystats, hånats eller förlöjligats. Vi måste lära oss att säga ifrån när något går åt galet håll – äga modet att våga säga ifrån.
Lena Nilsson, Uppsala
/ANJI /Bra artikel