Han vill göra oss starka

I Psalm 102 i Psaltaren läser vi: "Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket."

Alla som ligger på smärtans läger får erfara något dylikt. I all synnerhet blir sömnlösheten en tung börda att bära. Och dock är inte den egentliga sömnlösheten, enligt läkarna, så farlig som den fruktan och spänning som orsakar sömnlöshet. Sömnlösheten för med sig själslig trötthet, och denna trötthet gör i sin tur sjukbädden svårare. Job kunde gott ha yttrat vad vi citerat från Psaltaren. Han led inte bara av sömnlöshet utan även av mardrömmar. Han anklagar Herren för att Herren också pinar honom med skräckdrömmar. Men satsens senare del passar lika väl in på honom. Job kände sig outsägligt ensam. Barnen hade dött. Hustrun förstod honom inte. Vännerna blev allt mera främmande. Tidvis tyckte han sig mol allena, övergiven också av Gud.

En sådan själens stora ensamhet tycks också höra till Guds uppfostringsmetoder. Var och en som i någon mån fått uppleva detta, vet, att det är så. Vart syftar Herren, då han mången gång för oss in i en stor ensamhet på sjukbädden? Han vill göra oss starka. Många kan nog förefalla starka, så länge de är tillsammans med andra, men när ensamheten drabbar dem, märker de snart, att deras styrka bara berodde på att de fick stöd av andra.

Herren för oss in i ensamheten för att göra oss så starka, att vi inte är beroende av stöd från människorna omkring oss. Kanske många av oss också har erfarit detta efter ett sådant skede i vårt liv. Du har kommit ut ur lidandets eldprov mindre beroende av människor än förr och självständigare än förut. Frukta därför inte heller för den erfarenheten, att du får känna dig mycket ensam. Den känslan är annars inte alls så sällsynt som många tror. Det finns ett stort antal ensamma människor i världen, och de flesta klagar över sin ensamhet.

Herren vill fostra dig till en sådan människa, som inte klagar över sin ensamhet utan förhåller sig till den med full förståelse. Han försöker lära dig att leva i absolut beroende av honom, men det lär du dig inte, förrän alla stöd och kryckor tas ifrån dig och du måste stå på egna ben. När du lärt dig leva i absolut beroende av Gud, blir du fri från människoslaveri. Du lägger inte längre så stor vikt vid vad människorna säger om dig. Det är viktigast för dig att veta, vad Herren tänker om dig. Och på det sättet anpassar du dina steg efter Jesu Kristi steg. Men den som vill vandra i Jesu Kristi fotspår, måste alltid vara villig att också vandra mycket ensam. Och pinolägret kan just stärka dig i en sådan självständighet.

Herre, jag tackar dig, att du vill fostra mig till en sådan människa, som helt och hållet och i allt sätter sin lit till dig ensam. Tack, att du vill befria mig från människoslaveri och göra mig till en sådan människa, som bara lyssnar till din stämma och följer endast dig. Stärk mig i min stora ensamhet, så att jag blir ett bättre redskap i din hand.

Från "Tröstens Gud" av Urho Muromaa.

/Anji