Nästan hälften av amerikanska och brittiska ägare av elektriska fordon (EV) planerar att återgå till bensindrivna fordon vid sitt nästa bilköp, enligt en undersökning.

Den globala undersökningen genomförd av McKinsey & Company frågade 36 964 bilägare i 15 länder – inklusive Kina, USA, Brasilien, Japan, Korea och flera europeiska länder. Den visade att 49 procent av brittiska elbilsägare planerar att köpa en bensindriven bil nästa gång, följt av 46 procent av amerikanska elbilsägare som delar samma uppfattning.

Undersökningen visade dock att endast tre av tio elbilsägare globalt sannolikt kommer att byta tillbaka till bensindrivna fordon. Bland dem som inte äger en elbil skulle 38 procent överväga att köpa en elbil eller en plug-in hybrid. Tjugoen procent sa att de inte alls skulle överväga en elbil.

Enligt Just The News belyser undersökningen de betydande hinder som elbilsadoption står inför i USA – särskilt med USA:s president Joe Bidens ambitiösa mål. Mediet noterade också att enligt McKinseys undersökning är de höga totala ägandekostnaderna och den otillräckliga offentliga laddinfrastrukturen de främsta anledningarna till att människor avskräcks från elbilar.

Undersökningen noterade också att begränsningar för hemmaladdning och den ångest som är förknippad med tillgången på laddningsmöjligheter ytterligare bidrar till elbilsägarnas frustrationer. Endast ynka nio procent av de tillfrågade anser att den nuvarande laddningsinfrastrukturen för elbilar är tillräcklig.

En separat undersökning av 211 laddstationutvecklare som genomfördes av det Kalifornienbaserade mjukvaruföretaget Xendee avslöjade också problem med laddinfrastrukturen för elbilar. Sjuttiofem procent identifierade begränsningar i elnätet som ett av de största hindren för detta projekt. Sextiotre procent av de tillfrågade angav att de totala infrastrukturkostnaderna var ett problem, medan femtiotre procent pekade på förseningar i tillståndsprocessen.

Xendee-undersökningen lyfte också fram andra problem, såsom störningar i leveranskedjan, finansieringsutmaningar, behovet av lösningar som är tillräckliga för fordonsflottor, ingenjörskostnader och otillräcklig programvara.

Bilköpare avvisar Bidens mandat för elbilar

Dessa problem kan ta lång tid att åtgärda, särskilt nu när framstegen med budgeten på 7,5 miljarder dollar för miljontals laddstationer för elbilar över hela landet har varit långsamma på grund av problem i leveranskedjan, finansieringssvårigheter och tekniska hinder som begränsningar i elnätets kapacitet.

Wyoming Department of Transportation (WYDOT) sökte federala medel för att bygga stationer längs motorvägarna, i hopp om att locka elbilsresande turister trots att de har färre än 800 registrerade elbilar. Dock visade sig den federala regeringens universella tillvägagångssätt vara problematiskt.

Federala riktlinjer krävde att stationer skulle placeras på specifika intervaller, vilket inte stämde överens med WYDOT:s stora sträckor av öppna vägar. Begäran om undantag avslogs till stor del, vilket ledde till månader av förhandlingar. Till slut kom de överens om 17 stationer för 24 miljoner dollar över fem år. Trots detta är det osannolikt att stationerna blir lönsamma när finansieringen upphör, på grund av den låga trafiken av elbilar.

Andra delstater rapporterar liknande problem, inklusive att möta elbehov, fylla finansieringsluckor och följa kraven på att ”köpa amerikanskt”. Michigan, till exempel, behöver 134 000 dollar per laddningsport, vilket innebär att dess federala finansiering på 110 miljoner dollar endast kommer att täcka cirka 800 snabbladdare, en bråkdel av de 10 000 som guvernör Gretchen Whitmer lovade till 2030.

Som ett resultat har Bidens ambitiösa plan att övergå till elbilar i USA stött på många hinder. Trots mandat från flera delstater att fasa ut försäljningen av bensindrivna fordon förblir konsumentintresset svalt. Bilhandlare har svårt att sälja elbilar och biltillverkare har skalat tillbaka sina planer på elbilsövergång efter betydande ekonomiska förluster.

”Vi har sett att många amerikaner av alla slag avvisar elbilsmandaten. De vill inte ha elbilar, och tillverkarna svarar nu på konsumenternas bristande intresse,” sa Gabriella Hoffman, chef för Center for Energy and Conservation vid Independent Women’s Forum.

naturalnews.com, 

Nästan hälften av amerikanska och brittiska elbilsägare planerar att återgå till bensindrivna fordon vid sitt nästa köp

----------------------------------------------------------------

VAD BRA!!!

ANJI

Under 1800-talet och första halvan av 1900-talet sökte romantiker respektive modernister vägar att förverkliga sin individuella identitet. För dem handlade det om att var och en av oss måste upptäcka och utveckla det unika inom oss själva. Identitetsskapandet var ett sätt att försöka definiera sig själv i motsättning till etablerade grupper och finna en tillvaro med större mening än bara kollektivets.

På den tiden var det här någonting nytt och för många provocerande. För precis som i kommunistdiktaturerna i Öst byggde mycket på att man måste inrätta sig i kollektivets tänkande och definiera sig utifrån en grupp. Även om man i modern tid kan hävda en i många avseenden egocentrerad och narcissistisk utveckling i de rika västländerna, inte minst från 1980-talet och framåt,  har allt fler människor på senare år anammat fenomenet identitetspolitik och valt att identifiera sig utifrån ett kollektiv.

Identitetspolitik kan beskrivas som politisk organisering baserad på tillhörighet i olika samhällsgrupper som ”ras”, klass, religion, kön och läggning. Enklare uttryckt innebär det att människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna samhällsgrupper som ras, klass, religion, kön, etnicitet, ideologi, sexuell läggning, kultur, medicinskt tillstånd, arbete eller hobby.

Redan 2010 påpekade statsvetaren och skribenten Sakine Madon att ”man pratar om bilbränder och om brister på arbetsmarknaden, men inte om den kollektivism som integrationspolitiken alltför ofta baseras på: identitetspolitiken.”1 Forskare som Germund Hesslow har påtalat hur identitetspolitiken på senare tid tagit sig allt mer extrema uttrycksformer och lett till den dogmatiska föreställningen att bara de personer som tillhör en identitetsgrupp har rätt att tala för gruppen.

Idag finns det gott om mentala flagellanter i Sverige som förbehållslöst tar ställning mot den egna kulturen och mot de vita, framförallt (män) som de anser ska stå till svars både för gamla och nya oförrätter som folk från andra kulturer har utsatts för, eller kan tänkas utsättas för. Ivriga att ständigt godhetssignalera ber dessa ”sanningsapostlar” konstant om ursäkt å´ alla vita människors vägnar samtidigt som de högtidligt förklarar hur dåliga och omoraliska de (vita) är.

Det innebär i sin tur att vita män inte får tala för kvinnors eller svartas rättigheter eftersom de är just vita och enligt identitetspolitikens filosofi bär på en kollektiv skuld för allt som det vita patriarkatet ställt till med genom historien. Identitetspolitiken innebär dessutom krav på att identitetsgrupper måste vara företrädda i utbildningar, yrken och positioner i proportion till sina andelar av befolkningen.

Kontentan blir bland annat att det krävs fler kvinnor i börsbolagens styrelser, fler män i förskolan, fler invandrare i poliskåren, fler kvinnor på börsen och fler män på förskolan. Det är förstås inget fel om det blir så men problemet är att man försöker tvinga fram det via lagstadgad kvotering vilket i praktiken innebär att kön och ras går före merit. En slags omvänd diskriminering, allihop  i “rättvisans” namn förstås.

Eftersom vi skapat ett samhälle som ska bygga på att alla medborgare behandlas lika, oavsett kön, ras och sexuell läggning går detta inte ihop. Om vi ska följa rättsstatens grundläggande principer kan vi inte samtidigt ha en ”ordning” där någon ska ha företräde till en studieplats eller ett arbete enbart på basis av att de råkar vara kvinna, invandrare eller homosexuell och där det anses mer meriterande än om någon har rätt utbildning och erfarenhet.

I annat fall så riskerar ju hela rättsprocessen att sättas ur spel. Ska exempelvis den som påstår sig vara homosexuell få företräde till ett jobb? Och även om personen är homosexuell, hur ska han eller hon kunna bevisa det? Ska den som har konverterat till islam och kallar sig muslim få företräde till ett jobb? Och var ska gränsen dras för att någon ska definieras som invandrare? Räcker det om man är född i Sverige men att föräldrarna invandrade? Ska vissa invandrare ges ett större företräde än andra?

Utbildning och arbete hör ju till de mest fundamentala och avgörande sakerna i de flesta människors liv. Våra möjligheter att skapa en trygg framtid via bildning och jobb bör rimligtvis inte avgöras via ett godtyckligt identitetspolitiskt lotteri. ”All stolthet och alla sårade känslor som investeras i kollektiva identiteter innebär att ett samhälle byggt på universella rättigheter inte längre är möjligt,”2 skriver  kulturskribenten Håkan Lindgren i en debattartikel:

”I förlängningen väntar ett framtida apartheid med varje grupp instängd bakom mental taggtråd i varsitt litet reservat (eller verklig taggtråd, om vi skulle känna behov av det). Identitetstänkandet lovar ge oss så mycket – alla ska få sina undantag, kvoter och specialregler. Men om vi litar på dess löften kommer vi att vakna upp i en slum där varje grupp ilsket hävdar sina små privilegier och inte kan förstå varför de trots det förblir så fattiga och så nedtryckta.”3

Vad är det för fel med att vara stolt över sin identitet? frågar han retoriskt. ”Felet är att ”stolt” nuförtiden inte betyder stolt utan lättsårad (har det någonsin betytt något annat?) Den som kallar sig stolt går och längtar efter att någon ska tillfoga honom en skråma, så att han får tillfälle att ge utlopp åt sitt frusna raseri.”4 Lindgren hänvisar även till vad Ebba Witt-Brattström (som är född av invandrade föräldrar) flera år tidigare påpekat; att med ett separat språk knutet till en separat identitet kommer de som växer upp i förorten bli en permanent underklass, dömd till skitjobb.

Inom identitetstänkandet har multikulturalism som begrepp haft en viktig plats, skriver Lars Åberg i ”Landet där vad som helst kan hända”.5 Åberg syftar på den multikulturalism ”som förväxlar mänskliga och kulturella rättigheter och utgår från att alla kulturer har samma dignitet och relevans och att individen i första hand definieras av sitt ursprung.”6

Åberg hävdar att multikulturalisterna delar sin rigida tolkning av kulturbegreppet med Sverigedemokraterna: ”SD gillar svenska rötter, deras motståndare icke-svenska rötter.”7  Han menar att om man ska förstå dagens Sverige  behöver man också förstå multikulturalismen som ett centralt officiellt projekt, nedplitat i tusentals dokument i syfte att frambringa en positiv gemenskap. En projekt som ”spinner vidare på det där invandrarpolitiska beslutet i riksdagen 1975 och uppmuntrar till separatistiska enklaver.”8

Han påpekar insiktsfullt att multikulturalisternas ovilja att lägga sig i vad andra håller på med är ”intellektuellt slapp” och utgör ”ett svek mot dem som far illa i minoritetskulturernas slutna rum”.9  Ett tydligt exempel på detta är hur långt inne det satt innan man i Sverige kunde erkänna fenomenet hedersvåld, med allt vad det innebär av flickor som blir dödade, trakasserade, bortgifta eller på andra sätt hindras att göra sina egna val och utöva individuella rättigheter.

Skribenten och ekonomen Alen Musaefendić menar att muslimska aktivister har kidnappat rollen som språkrör åt alla muslimer och raserat relationen till majoritetssamhället: ”I aktivisternas händer har postkolonialismen blivit ett verktyg för att behålla sin egen makt snarare än att frigöra sig från någon annans”, skriver han. ”Svenska muslimer kan inte hoppas på en harmonisk tillvaro om deras ledare har ett så intensivt behov av att skapa en förtryckande motpart att förhålla sig till”.10

Musaefendić hävdar att postkolonialismen, både som teori och sätt att leva, är beroende av motsättning och friktion. ”Akademiker med sådana glasögon, som Mattias Gardell och Masoud Kamali, har nära band till de muslimska aktivisterna och agerar i viss mån som ideologiska mentorer”, skriver han. ”I stället för att vara en modererande kraft eldar de på attityder av offerskap och vrede mot majoritetsbefolkningen”.11 Genom att beskriva sig själva som offer och vita som förtryckare målar man bokstavligt talat världen i svart och vitt.

Enligt detta synsätt är de invandrare som inte håller med om deras beskrivning ”husblattar” eller ”fältblattar”.12 Musaefendić påpekar att en majoritet av svenska muslimer är sekulära. Idag finns det cirka 800 000 muslimer i Sverige, men bara 190 000 av dem är praktiserande i betydelsen registrerade i ett muslimskt trossamfund.

Folklivsforskaren och författaren Dan Korn menar att det är en människofientlig ideologi att dela upp människor i grupper utifrån ursprung för att erbjuda sådant de kan ”spegla sig i”. ”Genom att hylla minoriteter för deras särart låser man fast minoriteterna i utanförskap”,13 säger han och hänvisar sedan till en fin gammal folkhistoria för att illustrera faran med identitetspolitik.

Berättelsen handlar om hur en utfattig tiggare en gång bjöd in en förbipasserande vandrare att övernatta i sin enkla stuga. Vandraren var emellertid inte vem som helst. Han visade sig nämligen vara en helig man som välsignade den fattige mannen och sa att han en dag skulle bli rik.

Många år senare så återvände vandraren till samma plats och fann att det hade byggts ett stort palats där i vilket den före detta tiggaren nu levde ett liv i lyx. Men när vandraren knackade på palatsets port ville den rike mannen inte släppa in honom. Först när vandraren påminde om att det var tack vare hans välsignelse som han blivit rik så öppnades dörren.

Vandraren sade till den rike att han var förvånad. Han om någon borde väl inse att lyckan inte ligger i lyx och att låsa in sig med sin rikedom, utan i att hjälpa andra och att dela med sig.

”Jag kan inte”, sade den rike mannen. ”Jag tror att alla jag träffar bara vill åt mina pengar. Jag har inte längre några riktiga vänner.”

Vandraren sa: ”Titta ut genom fönstret. Vad ser du?”

Den rike beskrev den vackra trädgården som syntes genom fönstret varpå vandraren i stället bad honom att titta i spegeln. Vad såg han nu? Rikemannen svarade att han såg sig själv, varpå  vandraren sade:” Vad är skillnaden mellan ett fönster och en spegel? Ett tunt lager med silver. Annars är det samma glas. Men silvret gör att du inte längre förmår att se din omgivning. Du ser bara dig själv.”14

Som tur är ser verkligheten inte ut på det sätt dessa identitetsideologer föreställer sig, förklarar Korn och berättar om en grupp somalier som utvandrat från Sverige till Storbritannien. De startade en svensk skola i Birmingham där barnen, utan tankar på hur det speglar deras verklighet, fick läsa om Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump. Det visar, menar Korn, att vi människor förmår att leva oss in i hur andra lever, att vi kan se genom fönstret i stället för att spegla oss i spegeln.

Ett annat problem med identitetspolitik är att enskilda etniska eller religiösa bakgrunder, via landsmän eller politiker med samma etniska bakgrund, betraktas och behandlas som hela väljargrupper. I jakt på röster har flera av de politiska partierna i Sverige accepterat grupper med extrema åsikter. Något som går stick i stäv med med en sund och fungerande demokrati. ”Inför valet har valkampanjer på sina håll bedrivits genom helt andra länder,” skrev Faw Azzat (M) och Edward Nordén, (MED) i en gemensam debattartikel under valet 2018. ”Valkampanjer har ibland gjorts uteslutande på ett språk som övriga svenska väljare inte förstår. Budskap har förts ut via religiösa församlingar där det förkunnas vad man bör rösta på baserat på religiös eller etnisk bakgrund.”15

I september samma år kunde SVT berätta att det har förekommit dolda röstköp och ”förhandlingar om tusentals väljare som om de vore boskap.”16

Expressen, i sin tur, skrev: ”Kandidater har ibland samtidigt bjudit in eller företrätt helt andra politiska organisationer, ibland extremistorganisationer, samtidigt som de kandiderar för riksdagspartier som skriver om solidaritet, allas lika värde och antirasism”.17 2018 kom rapporter om att SSU i Skåne, det tredje största distriktet, under flera år styrts av en extrem falang med fundamentalistiska åsikter.18 Bland annat visade det sig att SSU där leddes av en grupp medlemmar i Ahmadiyyarörelsen, vars moské i Malmö hade en imam som sagt att grisar är homosexuella när en grupp femteklassare var på besök.

19

Dessutom arbetade SSU Skånes vice ordförande på Egyptens Utrikesdepartement samtidigt med uppdraget för SSU. En ordförande i en lokalförening i Skåne fick avsäga sig sina uppdrag efter antisemitiska, kvinnoförnedrande och våldsbejakande uttalanden i sociala medier.20 Det framkom även att medlemmar i SSU under en debatt hävdat att homosexuella har smutsigt blod. 21  Allt det här hade föregåtts av en maktkamp mellan två falanger inom SSU Skåne som pågått i flera år. Något som under lång tid varit känt av den Socialdemokratiska ledningen i Malmö. ”Det har varit en hård och bitter konflikt, berättade Malmö arbetarekommuns ordförande Joakim Sandell”.

22

Det fanns flera varningssignaler om vad som pågick men de ignorerades av S-ledningen. Redan 2012 hade exempelvis den socialdemokratiske politikern Krister Kronlid varnat för en tilltagande antisemitism inom partiet och då särskilt inom SSU: ”Många av ungdomarna kommer från Mellanöstern och bär antisemitismen med sig”, berättade Kronlid. ”Det är något som man från centralt håll givetvis kommer att förneka, men så är det”.

23

Carolina Pettersson, som jobbade som distriktssekreterare för SSU Skåne, avgick på grund av de aggressiva metoder som falangen använde för att ta makten. Pettersson anser att en försvagad arbetarrörelse och S-organisation gjorde det möjligt för personer som inte delar det socialdemokratiska partiets ideologi att få mycket makt. 24

En av SSUs tidigare ordförande var Rizwan Elahi, som även var 11:a på riksdagslistan. Han har bland annat sagt att ” islam är universalbotemedlet för mänsklighetens alla lidanden, sjukdomar och problem”25 och att spridandet av den islamiska läran är obligatorisk.26 Elahi hävdade senare att uttalanden var tagna ur sitt sammanhang och förklarade även att han helt och hållet hade dragit sig ur Socialdemokraterna.

På senare tid har det framkommit att organisationer med associationer till extrem islamism fått bidrag på hundratals miljoner av den svenska staten. Bara mellan 2014-2020  gjorde ett 50-tal bolag och organisationer med utpekade radikala islamister i ledningen affärer med stat och kommuner till ett  värde av över en miljard kronor. 

27

Underlaget för granskningen var researchföretaget Acta Publicas exklusiva material med cirka 550 identifierade individer som myndigheter, huvudsakligen grenar av Polismyndigheten, konstaterat har kopplingar till radikal islamism. De stora pengarna finns i friskolesektorn berättar nyhetsbyrån Siren som kartlagt 550 personer kopplade till radikal islamism. ”Givetvis finns det ett rent finansiellt syfte i att tjäna pengar. Sedan handlar det om påverkansaspekten och om att isolera ungdomar från det icke-religiösa samhället”,

28 säger terrorexperten Magnus Ranstorp.

De radikala islamisterna i Sverige är dock inte en enhetlig grupp. Synen på religion, och förmågan att agera  varierar bland personerna i materialet. En gemensam nämnare är att de motsätter sig en demokratisk, sekulär stat. Vissa  företräder en våldsbejakande radikal islamism, bland dem finns återvändare som stridit för terrorgrupper som Islamiska staten, (IS) och Al-Shabab. Andra är bokstavstroende salafister som inte förespråkar våld i första hand men vill införa sharialagstiftning och motsätter sig exempelvis demokrati, rösträtt och kvinnligt självbestämmande.

Med andra ord så betalar svenska staten ut enorma miljonbelopp till grupper och organisationer som motarbetar de demokratiska och jämlika värderingar som staten står för. Inte att undra på att vi har problem.

Om allt större grupper i vårt land, oavsett om det beror på religiös extremism eller andra orsaker, inte vill acceptera vissa fundamentala värderingar, såsom jämlikhet, demokrati, rättigheter för hbtq-personer och andra ”normavvikande” så kommer det ofrånkomligen att leda till splittring och konflikt. Om allt större grupper dessutom inte vill acceptera samhällskontraktet är det verkligen bäddat för gigantiska problem.

Samhällskontraktet innebär att vi som medborgare har både rättigheter och skyldigheter att följa svenska lagar. Det betyder även att vi bidrar till samhället genom att utbilda oss och jobba för att därigenom bidra med kapital till staten, (via kunskap, pengar eller materiell tillgång), genom arbete och skatt men även att vi erhåller rättigheter som staten förväntas uppfylla genom exempelvis skolgång för våra barn, en offentlig sjukvård och en pension den dagen vi slutar jobba.

Det handlar alltså om ömsesidighet, att båda parter ska uppfylla sin del, att medborgarna ställer upp för staten och att staten ställer upp för oss. Det är ju detta som utgör själva fundamentet som den trygga staten bygger på.

Avslutande del följer…

Michael Delavante,

 Hur identitetspolitiken splittrar samhället – Del 1

/Anji

Många högteknologiska amerikanska vapensystem i Ukraina görs ineffektiva på grund av rysk militär störningsteknik.

Rysslands störningar av styrsystemen för moderna västerländska vapen, inklusive Excalibur GPS-styrda artillerigranater och High Mobility Artillery Rocket System (HIMARS), har allvarligt underminerat Ukrainas försvarskapacitet. Som ett resultat söker tjänstemän i Kyiv akut uppgraderingar från Pentagon och vapentillverkare.

Träffsäkerheten hos USA-designade Excalibur-granater sjönk till mindre än 10 procent, vilket ledde till att Ukrainas militär övergav deras användning förra året, enligt konfidentiella ukrainska bedömningar.

För sex månader sedan, efter att ha fått rapporter om dessa problem, slutade Washington att leverera Excalibur-granater på grund av deras höga felprocent, sade ukrainska tjänstemän, som talade anonymt om en känslig säkerhetsfråga. Däremot tillhandahåller tillverkare lösningar för andra vapen, som flygplansfällda JDAM (Joint Direct Attack Munition) bomber, så att de kan fortsätta användas på slagfältet.

Ryska elektroniska krigföringssystem och luftförsvar utgör betydande hot mot ukrainska piloter. Vissa ryska störsändare stör till och med navigationssystemen på flygplan. Analytiker har varnat för att de ryska försvaren är så täta att ukrainska piloter ständigt känner sig måltavlade.

HIMARS-raketsystem, som initialt var framgångsrika i att slå mot fiendens ammunitionsdepåer och kommandoposter, blev ineffektiva under det andra året av invasionen på grund av att rysk elektronisk krigföring störde satellitsignalerna.

”Denna ineffektivitet ledde till att en mycket dyr granat allt oftare användes för att slå mot mål med lägre prioritet,” sa en hög ukrainsk militärtjänsteman.

En ny markbaserad version av ett luft-till-mark-vapen, som utvecklades snabbt för Ukraina, misslyckades också på grund av rysk elektromagnetisk krigföring, enligt Bill LaPlante, chef för Pentagons anskaffningsavdelning.

LaPlante föreslog att Ukraina kanske inte längre är intresserat av vapnet, troligtvis Ground-Launched Small Diameter Bomb (GLSDB), baserat på hans beskrivning.

GLSDB, som har en räckvidd på 144 kilomater, godkändes för finansiering i februari 2023 och rapporterades ha använts i februari. Men dess effektivitet har komprometterats av ryska störningar.

GPS-förfalskare som används av Ryssland skickar falska positionsdata till GPS-navigationsenheter och åsidosätter korrekta signaler med starkare, falska signaler. Dessa förfalskare kan skapas billigt med en programvarudefinierad radio och öppen källkod.

Samtidigt är vapnen de motverkar kostsamma: en GMLRS (Guided Multiple Launch Rocket System) missil kostar cirka 160 000 dollar, en Excalibur-granat upp till 100 000 dollar och en GLSDB cirka 40 000 dollar.

Det militärindustriella komplexet använder konflikten i Ukraina för att testa sina vapen

Det militärindustriella komplexet har förvandlat Rysslands speciella militära operation i Ukraina till en testplats för sina senaste vapen, som aldrig tidigare mött motståndare som kan matcha deras kapacitet, såsom Moskvas GPS-störningsteknologi.

Konflikten tillhandahåller värdefull data från verkligheten om hur USA
precisionsvapen presterar under moderna hot som elektronisk krigföring. Denna information bygger på år av forskning och diskussioner mellan amerikanska försvarsföretag och Pentagon-tjänstemän om effekterna av elektronisk krigföring och sätt att anpassa sig. Pentagon utforskar alternativ som smalare signalband och starkare signaler för att motverka störningsförsök.

Doug Bush, chef för arméns anskaffningsavdelning, noterade den ständiga cykeln av innovation, där båda sidor utvecklar motåtgärder mot varandras framsteg. Det amerikanska flygvapnet meddelade nyligen ett kontrakt för att förbättra JDAMs med tilläggssökare för att motstå störningar och rikta in sig på källan till störningarna.

Ansträngningarna att anpassa precisionsvapen till hot från elektronisk krigföring är en del av en bredare strategi. Att etablera elektromagnetisk överlägsenhet i framtida konflikter kommer att vara avgörande för att förhindra fiender från att störa USA
vapen. Allteftersom USA och Ukraina lär sig från den nuvarande konflikten och anpassar sig, kommer cykeln av innovation och motåtgärder att fortsätta.

naturalnews.com, Rysslands störningsteknik minskar träffsäkerheten hos USA:s vapen i Ukraina till bara 10 procent

/Anji

Så kallad ultraprocessad mat (UPF) ökar risken för cancer och hjärtsjukdomar,  

enligt två stora långtidsstudier som publicerades i British Medical Journal.

Det skrev Nordic Nutrition Council i oktober 2022. I år varnar andra forskare

återigen för Ultra Processed Food.

Har du noterat att i många amerikanska biofilmer när en familj ska äta frukost

står det ett paket med snabbflingor på bordet?

Det är matindustrin som produktplacerar sina produkter.

Sedan en period har misstankar funnits att dessa produkter är hälsoskadliga.

De skadliga effekterna av ultraprocessade livsmedel ignoreras eller underskattas trots att många studier visar dess negativa konsekvenser, skrev forskarna 2022.

Två år senare konstaterar forskare att ultraprocessad mat är direkt kopplad till 32 skadliga hälsoeffekter, inklusive en högre risk för hjärtsjukdomar, cancer, typ 2-diabetes, negativ psykisk hälsa och tidig död, enligt världens största granskning i sitt slag, skriver The Guardian.

De senaste resultaten som även de publicerats i BMJ omfattade nästan 10 miljoner människor och forskarna understryker behovet av åtgärder för att minska exponeringen för UPF.

I granskningen deltog experter från ett antal ledande institutioner, bland annat Johns Hopkins Bloomberg School of Public Health i USA, University of Sydney och Sorbonne University i Frankrike.

Läs mer på newsvoice.se    

/Anji

Det är dystert i Europa i dag. Europeiska ledare är fångade i en ”kamp eller flykt”-reaktion och bestämmer sig för om de ska springa och gömma sig eller skicka trupper till Ukraina för att bekämpa hotet från öst. Emmanuel Macrons och hans giftiga narcissistiska medbrottslingars existentiella terror i EU får dock vänta på en särskild artikel eftersom den här kommer att fokusera på den europeiska ekonomin.

Det har förbryllat många hur EU har hanterat sin ekonomi sedan kriget i Ukraina började. Sedan dess har euroområdets ekonomi drabbats av två tydliga chocker. Den tredje chocken, som kan vara den värsta, är på väg. De är alla direkta resultat av EU:s politik.

Den första chocken var ökningen av energipriserna (och tillgången på energi) till följd av sanktionerna mot Ryssland. Enbart denna chock har decimerat den europeiska industrins konkurrenskraft, och många stora företag i den viktigaste delen av förädlingskedjan, särskilt grundläggande och avancerad tillverkning, har antingen lagt ned sin verksamhet eller packat sina väskor och lämnat EU. Tusentals små (och mestadels familjeägda) företag, särskilt i Tyskland, är antingen redan konkursmässiga eller tekniskt konkursmässiga. Detta kommer att få allvarliga konsekvenser för ”servicedelen” av euroområdets ekonomier samt för statsfinanserna och förmågan att upprätthålla den europeiska välfärdsstaten.

Den andra chocken är den uppenbara och allomfattande regleringsmässiga och byråkratiska attacken från Bryssel på europeiska företag och hela sektorer i euroområdets ekonomier. Den regelbörda som åsamkas europeiska företag har anpassats till en sådan grad att många av dem knappt kan bedriva verksamhet längre. Tekniska knep och bisarra lagar används för att helt och hållet förstöra det europeiska jordbruket genom att göra jordbrukare bankrutta och för att förhindra investeringar i nya energiprojekt. Bilindustrin, som är en nyckelsektor i Europa, verkar också ha planerats för nedläggning och Bryssel planerar enligt uppgift att fördubbla kostnaderna för att äga och driva en bil under de närmaste åren. Jag skulle kunna fortsätta, men det är tydligt att dessa åtgärder kraftigt bidrar till energiprischocken från Rysslandssanktionerna.

Det är förbryllande för varje rationell människa varför EU har valt att öka effekten av sanktionerna genom att iscensätta en ytterligare förstörelse av de europeiska ekonomierna. Innan vi tar itu med detta uppenbara vansinne, låt oss titta in i framtiden och kolla in chock nummer tre som med största sannolikhet kommer att drabba Europa (och hela västvärlden) någon gång under de närmaste åren.

Den tredje chocken kommer att bli den ”externt framtvingade” devalveringen av euron och en massiv sänkning av den europeiska levnadsstandarden. För att förklara hur detta fungerar, låt oss använda USA som exempel. USA:s handelsunderskott 2022 var nästan en biljon dollar. Det betyder att varje amerikan fick saker till ett värde av 3 000 dollar från omvärlden som han inte behövde arbeta eller betala för. Dessutom trycker den amerikanska regeringen biljoner gratis dollar årligen för att hålla saker och ting igång, inklusive att hålla uppe levnadsstandarden. USA kan göra detta eftersom dollarn är världens reservvaluta och kan säljas i utbyte mot riktiga saker som en råvara. Omvärlden håller uppe USA:s levnadsstandard genom sin arbetskraft och sina råvaror, i princip gratis. Detta gäller även för Europa, eftersom euron i grund och botten är en försäljningspunkt för dollarn och Europa därför indirekt åtnjuter USA:s orimliga privilegium. Om västvärlden isoleras ordentligt och dollarn förlorar sin reservstatus kommer euron att gå under med den. Det är till och med möjligt att euron kan gå ner innan dollarn gör det, eftersom Europa inte kan trycka pengar i samma utsträckning som USA. Med andra ord, när det ”globala syd” – troligen i form av BRICS – lyckas avskärma sig från dollarn, kommer västvärlden att förlora alla gratisgrejer. För Europa kommer detta att innebära en krasch för euron och en sänkning av levnadsstandarden med kanske en tredjedel – eller mer.

Den tredje chocken är nästan oundviklig, särskilt om Ryssland vinner kriget i Ukraina på ett avgörande sätt. Nu måste man anta att människorna i Europeiska centralbanken och till och med vissa i Bryssel är medvetna om detta. Ett normalt svar på denna framtida chock skulle vara att stärka de europeiska ekonomierna med alla till buds stående medel – och därigenom minimera risken för ett regelrätt uppror från EU:s befolkningar. Men så är inte fallet. I stället fortsätter EU att förstöra sina egna ekonomier. Varför?

Den listiga ESG-planen för världsherravälde

Jag hade nyligen ”nöjet” att få en mycket detaljerad genomgång av det pågående ESG-initiativet från den demokratiskt icke-valda EU-kommissionen. Det kallas faktiskt ”European Sustainability Reporting Standards (ESRS) för företag som omfattas av Corporate Sustainability Reporting Directive (CSRD).” Det bara rullar av tungan.

Detta var en fyra timmar lång genomgång och den skrapade knappt på ytan av vad som verkligen pågår. De andra i briefingen var inriktade på de tekniska frågorna och vad företagen skulle behöva göra för att uppfylla kraven, men jag försökte fokusera på vad detta initiativ verkligen är och vad det säger om EU:s planerade framtid. Det är verkligen häpnadsväckande.

ESG-initiativet kan beskrivas som en mycket stor uppsättning krav som ställs på alla europeiska företag (utom de minsta – för tillfället) när det gäller två saker: Information och efterlevnad. Varje företag måste sätta upp ett nytt redovisningssystem som i stället för ekonomi kommer att hantera en stor mängd data relaterade till klimat, föroreningar, biologisk mångfald och sociala frågor – även om huvudfokus är koldioxidföroreningar. En betydande del är hårda data medan resten ”utvärderas”. Den byråkratiska börda som detta innebär är verkligen häpnadsväckande.

Compliance-delen är mycket intressant. Vid någon tidpunkt kommer företag att straffas för att de inte följer vissa standarder som fastställts av Europeiska kommissionen. Det är för närvarande inte helt klart vilka dessa normer kommer att vara eller hur de kommer att tillämpas – dvs. hur bristande efterlevnad kommer att bestraffas. Detta innebär att europeiska företag måste anpassa sig till kommande standarder och straff som kommer att fastställas senare.

Detta är med andra ord ett mycket detaljerat kontrollsystem för europeiska företag där EU-kommissionen i framtiden kan diktera vad den vill – och straffa för eventuella överträdelser på vilket sätt den vill. Bortsett från den vansinniga regelbördan kan detta initiativ bara ses som ett direkt övertagande av den operativa kontrollen över europeiska företag och därmed över den europeiska ekonomin.

Allt detta kommer med planerade milstolpar ungefär fram till 2030 då allt detta är tänkt att vara i drift. Två av milstolparna är minst sagt högintressanta. Den första är preliminärt planerad till 2026 och innebär att systemet utvidgas utanför Europa. År 2026 (eller kanske senare) kommer alla företag som säljer varor till Europa eller förser europeiska företag med råvaror eller delar att behöva följa vissa aspekter av detta system. Man kan bara anta att dessa krav kommer att öka med tiden.

Vid denna punkt i presentationen ställde jag ett par frågor:

A) Vad händer om europeiska företag, som har möjlighet till det, helt enkelt bestämmer sig för att packa ihop sina saker och lämna EU efter att ha sett över dessa standarder?

B) Exakt hur kommer Europeiska kommissionen att kunna genomdriva detta utanför Europeiska unionen? Skulle inte vissa kritiska företag eller länder helt enkelt besluta sig för att sluta handla med EU?

Killen som gjorde presentationen var mycket kunnig om systemet och dess implementering. Han förstod både detaljerna och helheten ganska bra. Han gick också all-in på vikten av att göra detta. Jag hyser inga som helst tvivel om att hans tänkande ligger i linje med tänkandet i Bryssel. Han besvarade dessa frågor på följande sätt:

Fråga A): Att lämna EU kommer inte att fungera eftersom det inte finns någon annan plats att ta vägen. Andra länder håller också på att utveckla dessa standarder, inklusive Kina och Indien, och detta kommer att bli globalt mycket snart. Att lämna EU kommer därför att vara meningslöst.

Fråga B): När EU fastställer efterlevnadskrav för att externa företag ska kunna göra affärer med europeiska företag kommer de alla att uppfylla dem. Vi kallar detta för ”Brysseleffekten”. När diktaten kommer från Bryssel kommer alla att följa dem, eftersom det är omöjligt att befinna sig i en situation där man inte kan göra affärer med EU.

Jag parafraserar en del av detta men inte allt. Med andra ord anser EU att det är så mäktigt att det kan diktera dessa standarder för världen, och att de som en följd av detta kommer att antas globalt – och så småningom fullt ut. Detta innebär också att EU förbereder sig för att ”isolera” dem som inte följer reglerna – och tvingar dem att följa reglerna på samma sätt som man tvingar europeiska företag att följa reglerna. BRICS-ländernas existens ingår inte i ekvationen, och inte heller i möjligheten till europeisk isolering.

Den finansiella dimensionen

Den andra milstolpen i planen är ännu mer intressant än den första. Det hänvisas upprepade gånger till ekonomiska konsekvenser vid bristande efterlevnad – och en eventuell ”finansialisering” av systemet. Dessa planer har uppenbarligen inte utvecklats fullt ut – eller så har de tillkännagivits och tillkännages ännu.

För det första verkar det uppenbart att EU planerar att göra räntan på företagslån (och kanske tillgänglighet) beroende av efterlevnaden. Om du följer reglerna fullt ut får du bättre ränta på dina lån än de som inte följer dem fullt ut. Detta innebär en framtida rättslig ram för det europeiska finansiella systemet, där EU kommer att diktera för bankerna vem de kan låna ut till och hur dyra dessa lån kommer att bli. Detta innebär också ett praktiskt taget regleringsövertagande av det europeiska finansiella systemet. Utlåning är vad bankerna gör, och om EU kontrollerar utlåningen kontrollerar EU de facto bankerna.

För det andra finns det en slags ”slutpunkt” definierad för planen runt 2030. Denna slutpunkt är helt klart ekonomisk till sin natur, men det är ännu inte klart vad den kommer att bli. Det finns dock spekulationer. Den mest försiktiga spekulationen är att systemet då kommer att genomdrivas genom direkta ekonomiska sanktioner för företag. Det finns också en bredare spekulation om att systemet kommer att utvecklas till ett ”kvotsystem” – främst baserat på kol. Därefter kommer denna kvotstruktur att resultera i ”gröna obligationer” som företag kan emittera om de uppfyller kraven.

Även om den finansiella slutpunkten är oklar verkar det troligt att EU:s ESG-system är avsett att göra två saker:

Ta full kontroll över EU:s ekonomi ända ner på företagsnivå, inklusive operativa beslut på alla nivåer i företaget. Detta mål åtföljs av den uppenbara förföljelsen och elimineringen av företag och sektorer som nu antingen är för små för att kontrolleras på det sättet, eller för oberoende till sin natur. Detta gäller små företag i Europa, som sannolikt kommer att svältas ut med tekniska och rättsliga medel och sedan tas över av storföretagen – och sektorer som jordbruket, där jordbrukarna är för små och envisa för att kontrolleras. Jordbruket är en alltför viktig grund för samhället för att lämnas utanför EU:s kontroll – och denna kontroll kommer att genomföras genom att flytta hela sektorn till storföretagen, genom att försätta jordbrukarna i konkurs genom regleringsåtgärder och kostnadsökningar.

Tillhandahålla en finansiell ram för den framtida organisationen av den europeiska ekonomin, och därefter för det europeiska samhället. Det är troligt att planen är att använda koldioxid och koldioxidkvoter som en bas för säkerheter, på vilka företag, banker och Europeiska centralbanken kan emittera ”rena och nya” skulder, utan att belastas av gammaldags säkerhetskrav. Det kommer med största sannolikhet att ses som en ”ren brytning” med det gamla sättet att emittera skuldebrev.

Det som gör denna eventualitet sannolik är de nuvarande problem som EU står inför när det gäller skuld- och obligationsfrågor. För närvarande är allt och alla i EU, inklusive Bundesbank och Europeiska centralbanken, tekniskt sett bankrutta efter att ha förfalskat EU:s ekonomi sedan kraschen 2008 genom nollräntepolitiken och den oändliga emissionen av skuldebrev (ofta denominerade i dollar). Dessutom har Europeiska kommissionen inte möjlighet att emittera obligationer på hela EU:s vägnar. Denna mekanism måste därför inrättas, och det snabbt. Om det inte görs befarar kommissionen att den kommer att förlora kontrollen över den finansiella situationen i Europa, vilket leder till att EU splittras. Det krävs därför en stelbent och enhetlig kontrollmekanism för ekonomin som ger en mekanism för nya skulder.

Det är troligt att kommissionen kommer att börja utfärda euroobligationer innan detta system är klart, eftersom trycket är stort. Tidsramen för systemet är dock mycket kort. Allt detta ska vara klart på 6 år.

Det verkar också troligt att kommissionen hoppas att denna nya finansiella arkitektur kommer att bli global, med EU i centrum. Planen att genomdriva ESG-systemet utanför Europa kan innebära den typen av tänkande. Bryssel är inte känt för att vara ödmjukt när man gör upp planer som förutsätter EU:s makt och ofelbarhet.

Så, om den motsägelsen…

De viktigaste frågorna som ställdes i början av denna artikel var varför EU ytterligare saboterar den europeiska ekonomin, som redan är under extrem press från sanktionerna mot Ryssland – och varför EU inte förbereder sig för den troliga kraschen i levnadsstandarden i Europa till följd av förlusten av dollarns reservstatus.

Jag anser att det finns två svar på dessa frågor. Det första svaret är att det pågående sabotaget av EU:s ekonomi och det tillhörande ESG-initiativet är en del av en plan som inte kan ändras, oavsett hur situationen ser ut. Det andra svaret är att Europeiska kommissionen anser att denna plan kommer att vara tillräcklig för att rädda dem från undergång.

Låt oss ta ett steg tillbaka och titta på vad som har hänt i Europa (och hela västvärlden) under de senaste decennierna. Låt oss se på det ur EU-elitens synvinkel. Under de senaste årtiondena har en social revolution genomförts i Europa uppifrån och ner. Den har lyckats förändra den europeiska befolkningens värderingar och uppfattningar på ett radikalt sätt. Logik och förnuft har övergivits, liksom kompetens och kritiskt tänkande. Normaliseringen av det bisarra är sådan att de flesta vanliga människor accepterar nästan vad som helst från sina regeringar – och från andra människor. Män som använder damtoaletter är normalt; Att pedofiler styr skolsystemet är acceptabelt. Könsstympning av barn är en fråga om rättvisa. Försummelse av barn är nu vetenskaplig uppfostran; Och statliga mandat om vem du anställer för ditt eget företag är vettiga. Till och med en grupp ”kapitalister” som tittar på en presentation om hur EU-kommissionen tänker ta kontroll över deras företag ser det som normalt.

Hela poängen med denna revolution var att rikta in sig på verkligheten och förvränga den tillräckligt för att göra vad som helst acceptabelt. Detta mål har nu till största delen uppnåtts. Vi såg det under Covid-19-operationen där europeiska befolkningar visade sin foglighet och acceptans av alla order uppifrån. Det europeiska folket visade där att de är redo för nästa steg – och nästa steg är verkligen över dem.

Nästa steg kräver denna obetingade acceptans för att fungera, och nu är det europeiska folket redo. Det måste genomföras nu, på grund av den fruktansvärda ekonomiska och politiska situationen i Europa. Tidtabellen har flyttats fram och EU har bråttom. Nästa steg är vad de gamla revolutionärerna kallade att ”lägga beslag på produktionsmedlen” – förutom att det inte kommer att vara proletariatet som gör det. Det kommer att vara eliten. Det har redan börjat, vilket vi kan se av alla konkurser och jordbrukarnas protester. Den viktigaste mekanismen för detta är dock ESG-systemet. Det kommer att ge kontroll och konsolidering – och senare ett nytt centralt planerat finansiellt system.

EU genomför detta nu eftersom de känner att de inte har något val. En lösning som inte innebär att EU:s ekonomier hamnar under absolut kontroll är utesluten, eftersom alla andra lösningar riskerar att leda till att EU splittras och att de förlorar kontrollen. Detta är den enda lösningen – och den måste genomföras nu. Även om det gör saker och ting värre ”på kort sikt” så måste det göras nu.

När det gäller kometen ”inga fler gratisluncher” på väg mot EU (den tredje chocken ovan) tror jag att Bryssel verkligen tror att denna lösning inte bara kommer att rädda dem – utan också återupprätta Europas status och finansiella hegemoni i världen. De är att vara optimistisk.

Några blygsamma råd

Det är lätt att se på vad som händer i Europa ekonomiskt som panik och/eller ekonomiska åtgärder från regeringarnas sida som orsakats av de misslyckade sanktionerna. Jag anser att den uppfattningen är felaktig. Jag tror att detta är både planerat och mycket allvarligare än vad folk inser. Folk kommer sannolikt att se ESG-systemet som bara ”formalisering av miljöregler” eller något liknande – men det är så mycket mer. Dess ondskefulla natur är uppenbar för var och en som är vid sina sinnens fulla bruk och som undersöker den.

Jag vet att ingen kommer att ta mina råd på allvar. Jag är trots allt bara en snubbe som skriver saker på Substack. Men jag har några råd i alla fall:

• Om du äger ett företag i EU och har möjlighet att flytta ut det bör du göra det så snart du kan. Flytta den inte till USA – flytta den någon annanstans (t.ex. till Ryssland min anm). Leta efter nya marknader och glöm att Europa finns.
• Om du är en BRICS-ledare, var mycket försiktig när EU börjar kräva efterlevnad från dina företag. EU:s ESG-system är en farsot som du inte vill ska infektera ditt land. Du bör till och med överväga lagar som direkt gör det olagligt för företag i ditt land att följa det.

Europa har nu blivit så vansinnigt, och så giftigt, att det borde sättas i både social och ekonomisk karantän. Du kan också se det som ett råd om du vill.

Gaius Baltar

Originaltext: anthropocene.live, Varför förstör EU sin egen ekonomi?

-------------

/Anji