Du skall älska din nästa som dig själv.

Många kan förlåta andra och även ta emot förlåtelse från Gud, men ändå inte förlåta sig själv. Man kan ha gjort bort sig i andras ögon. Man kan ha ställt till det för andra människor. Man kan ha förspillt sina egna möjligheter eller till och med förstört dom. :nu känns det som om tåget har gått, som om livet sprungit förbi, och man kan inte förlåta sig själv. Med detta är fel, är vi större än Gud?, om Gud kan förlåta oss, varför skulle inte vi kunna göra det.? Det kan kännas värst när man faller i synd, reser sig, faller igen, reser sig igen bara för att falla om och om igen. Till slut vill man bara ge upp och kanske nästan ge sig hän åt värre synd, fast man hatar den. Så växer självföraktet och man ser ner på sig själv. Det kan växa till hat, till självdestruktivitet, till att man vill straffa sig själv.

Man vet att Gud är god, men lyfter fram alla sina syndafall som ett bevis för att man inte är värd att älskas. Just de, inte värd att älskas. Man tycker att man inte är värd att tycka om sig själv. Där ligger roten. I egenvärdet ligger lagiskheten nerbäddad. Att man vara på ett visst sätt för att älskas. Man inför sig själv måste man meritera min självkärlek, och eftersom det man aldrig gör räcker så blir det bara förakt kvar. Om och om igen trycker "jag" ner mig själv och man hamnar i kramp i depressioner och kanske till sist ger upp.

Men i allt detta lyser nådens och kärlekens sol fram. Trots dina svårigheter, trots dina misstag, dina syndafall, ditt självförakt så strålar Guds kärlek emot dig . Han älskar dig verkligen, och kan du älska dig själv, kan du älska andra.

Bön:Herre befria mig från mig själv så när jag ser ner på mig själv, istället ser dig, för hos dig, inte mig, finns hopp, I Jesu namn Amen.

Du är Älskad

/Anji