En studie har funnit att mikroplaster och nanoplaster påverkar ett specifikt protein i hjärnan, vilket orsakar förändringar som är associerade med Parkinsons sjukdom och vissa typer av demens.
Mikroplaster och nanoplastеr
Mikroplaster och nanoplast är två typer av plastavfall som har blivit en stor oro för miljö- och människohälsa.
Producerade från nedbrytningen av större plastföremål (som påsar, flaskor, lock, bildäck, fisknät, förpackningsmaterial och andra), är mikroplastpartiklar större än en mikrometer men mindre än fem millimeter i storlek. Å andra sidan är nanoplast mycket små partiklar som varierar från en till 100 nanometer i storlek.
Bitar av mikroplast och nanoplast ackumuleras i organismer och förorenar jord
och vatten – vilket orsakar skada på ekosystem, människor och vilda djur.
Dessa plastavfall fungerar också som bärare av kemiska föroreningar som
utgör hälsorisker för både djur och människor vid förtäring eller inandning.
Primära mikroplaster tillverkas avsiktligt så små som möjligt (t.ex.
mikrokulor i kosmetika och personliga vårdprodukter) eller som mikrofibrer i textilier (t.ex. polyamid, polyester och polypropen).
På grund av sin extremt lilla storlek hamnar nanopartiklar till slut inne i kroppen, penetrerar celler och vävnader och orsakar mer skada på människor och djur
jämfört med större mikroplaster.
Nanoplast kopplade till Parkinsons sjukdom och vissa typer av demens
Enligt Parkinsons Foundation lever nästan en miljon människor i USA med Parkinsons sjukdom, en av de mest förödande neurologiska störningarna som kännetecknas
av döden hos en specialistpopulation av nervceller som styr rörelse.
”Parkinsons sjukdom har kallats för den snabbast växande neurologiska störningen i världen. Flera studier har föreslagit att miljöfaktorer spelar en framträdande roll i
ökad risk för att utveckla sjukdomen, men sådana faktorer har till största delen inte identifierats specifikt,” sa Dr. Andrew West, som leder Duke Center for Neurodegeneration and Neurotherapeutic Research.
Enligt Parkinsons Foundation lider nästan en miljon amerikaner av sjukdomen och
runt 90 000 nya fall diagnostiseras varje år. Globalt lider mer än 10 miljoner
människor av den.
Forskare från Duke University School of Medicine använde ursprungligen olika typer av
nanoplastpartiklar för att underlätta biomarköranalyser för diagnos av Parkinsons
sjukdom och demens.
(Relaterat: Studie: Mikroplaster ackumuleras i hjärnan och orsakar beteendeförändringar associerade med demens.)
Genom att använda tre modeller – odlade nervceller, en musmodell (genetiskt modifierad för att vara predisponerad för ett tillstånd liknande Parkinsons) och provrörs-lösningar – fann West och hans team att polystyrennanoplast interagerar med alfa-synuklein, ett hjärnprotein som spelar en viktig roll i nervcellskommunikation. Normalt återvinns alfa-synuklein inom nervcellerna.
Studien, publicerad i tidskriften Science Advances, rapporterade att närvaron av polystyrennanoplast attraherade ovanligt stora klumpar av alfa-synuklein. Särskilt intressant för forskarna var de täta kemiska bindningarna som bildades mellan dem.
Forskarna upptäckte också att när proteinerna klumpade ihop sig och bildade alfa-synukleinfibriller (abnorma former av alfa-synuklein), kunde avfallshanteringssystemet i nervcellerna inte hålla jämna steg med avfallet. Denna upptäckt tyder på att nanoplast påverkar nivåerna av alfa-synuklein i hjärnan genom att störa nervcellernas naturliga rengöringsprocess.
West och hans team betonade att detta var tidiga fynd och att inga tester hade gjorts på människor ännu.
”Medan mikroplast- och nanoplastföroreningar noggrant utvärderas för deras potentiella inverkan på cancer och autoimmuna sjukdomar, tyder den slående karaktären av de interaktioner vi kunde observera i våra modeller på ett behov av att utvärdera [inverkan av] ökande nanoplastföroreningar på risken och progressionen av Parkinsons sjukdom och demens,” sa West.
Plastföroreningar ett nytt riskfaktor för demens
Författarna föreslog att ökande mikro- och nanoplastföroreningar kan representera en ny riskfaktor för att utveckla Parkinsons sjukdom och demens. Dock behövs mer forskning för att bättre förstå hur dessa plaster interagerar med den mänskliga hjärnan och om olika typer av plast har olika effekter.
Författarna betonade också vikten av att övervaka föroreningsnivåerna med nanoplast och begränsa människors exponering.
”Om vi kände till den specifika molekylära naturen hos särskilt dåliga nanoplastaktörer, skulle vi kunna utveckla policys och teknologier för att se till att de inte hamnar i vår mat och vårt vatten,” sa West.
”Vi behöver också ha en bättre uppfattning om hur livstidsexponeringar för olika typer av nanoplast ser ut så att våra modeller i labbet blir mer informativa,” tillade han.
/Anji
