/Anji

/Anji

https://midnattsropet.se/undervisning/templet-och-de-tva-vittnena/

Av Arne Imsen (1979)

När bibeln skall beskriva staten, gör den det genom att likna den vid ett förskräckligt vilddjur. Staten som ett vilddjursrike med totalitär makt är emellertid något som vi haft svårt att förstå på grund av den traditionella synen på staten. Det är ju inte lätt att på samma gång tala om det kristna samhället och vilddjursstaten.

Teologerna har laborerat med många begrepp, som till exempel statskyrka och folkkyrka, för att uttrycka förhållandet till samhället, och de har också berett vägen för ett nära samarbete med staten. Att staten i vårt land skulle kunna stå för något sådant som ett vilddjursregemente tycks förefalla ganska otänkbart.

Säger vi nu att staten är “vilddjuret”, uttalar vi en fruktansvärd dom. Går vi vidare och beskriver statens religiösa makt i termer såsom skökoreligiositet och skökokristendom, det vill säga olika former av kristendom i förening med världen, skall vi inte bli förvånade om vi inte blir särskilt populära.

Var står nu gränsen mellan de olika andliga tillstånden? Kan vi känna igen vad som är skökokristendom? Jag vet ju var gränsen mellan Sverige och Norge går. När jag passerat gränsmarkeringarna är jag i ett annat rike. Men kan jag lika enkelt säga var gränsen går mellan skökokristendom och apostolisk kristendom?

Vi skulle här kunna peka på flera konkreta exempel i kristen verksamhet och ställa några provokativa frågor som kunde få oss att tänka efter. Är det möjligt till exempel för en kristen församling att med bibehållen integritet ta emot statliga subventioner? Handlar inte det om regelrätt skökolön?

Men låt oss nu först dröja vid bilden av staten såsom vilddjuret. Vi vet att Daniels bok beskriver de historiska världsrikena såsom olika vilddjur som efter varandra stiger upp och går under. Ett lejon, en björn, en panter och ett sista förskräckligt vilddjur avlöser varandra i Daniels syn. Det första riket, det vill säga lejonet, är Babylon, björnen är Medo-Persien, pantern är Grekland och det fjärde djuret är romarriket.

Nu hör det romerska riket historien till, men det skall återuppstå igen. Det blir ett sällsamt rike, ty det sista vilddjuret skall bli ett förskräckligt vilddjur, som skall äga något av lejonets, björnens och panterns egenskaper tillsammans. Det blir en kombination av samtliga tre föregående riken. Nu har rikena gått under, men anden lever kvar och förkroppsligar sig i nya, mer utvecklade och allt farligare system. Mot ändens tid skall allt komprimeras i ett fruktansvärt vilddjursrike, som Skriften också kallar för Antikrists rike.

Krafter i rörelse

Parallellt med denna utveckling finns också en andlig maktkonstellation som tar form. I varje tid uppstår och framträder speciella Guds redskap med speciella funktioner. Vid ändens tid tycker vi oss på nytt se dessa redskap igen, men nu sida vid sida. När Satan mobiliserat alla sina krafter för en slutlig uppgörelse med Guds församling, har också himlen mobiliserat sina krafter. Vi kan i Guds församling åter känna igen något som påminner om de gamla kämparna, som en gång trädde upp.

Jag skall här försöka ta er med i denna otroliga och förunderliga händelseutveckling och se vad som verkligen tar form.

I den text vi läst möter vi flera uttryck vi skall stanna speciellt vid. Det är för det första templet, för det andra vittnena, för det tredje manifestationerna och för det fjärde beskrivningen av den andliga makt som vittnena kommer att råka i strid med, vilddjuret. Slutligen, och för det femte möter vi staden med det hemlighetsfulla namnet, där också templet är beläget.

Vilka är vittnena som skall spela huvudrollen i detta drama? Vi möter dem icke med deras namn, men vi kan känna igen dem av beskrivningen.

Den ene känner vi igen genom namnet på skådeplatsen för dramat, nämligen den stora staden som andligen talat kallas Egypten. Vem tänker vi på som den stridande mannen i det egyptiska riket om inte Moses, som frambar Guds befallning till Farao: “Släpp mitt folk, så att de kunna hålla högtid åt mig i öknen!”

Den andre känner vi igen genom de manifestationer som skall åtfölja dem. “De hava makt att tillsluta himmelen, så att intet regn faller under den tid de profetera.” Här leds våra tankar till profeten Elia, som bad en bön att det icke skulle regna och det regnade icke på jorden under tre år och sex månader.

Nu utkämpade Mose sin kamp i Egypten och Elia sin kamp i Israel under en kort period. I tidsålderns avslutning för de två vittnena inte längre striden inom ett begränsat område av världen. Det kampen nu gäller är mot den totala ondskan. Perspektivet vidgas till att omfatta hela släktet, då alla på ett eller annat sätt skall komma att delta i kampen.

Man har sagt att de här två vittnena skall komma att ligga på någon gata i Jerusalem och att man skall få se deras döda kroppar på en TV-skärm utöver hela jorden så att jordens inbyggare skall kunna applådera vad som skett. Jag tror inte att det kommer att gå till på det sättet. Om det ändå skulle ta en sådan form tror jag inte att detta är det väsentliga. Det är frågan om en helt annan och djupare betydelse, och jag skall här försöka beröra den.

Religiositet som åstadkommer plåga

Vi får först veta att jordens inbyggare skall glädja sig när vilddjuret övervinner och dödar Guds två vittnen. Man kan fråga sig vad det är som åstadkommer denna glädje. Ja, dessa två vittnen har plågat dem som bor på jorden. De representerar en religiositet som åstadkommer plåga.

Deras närvaro, deras tjänst och funktion är en plåga och jordens inbyggare skall skicka varandra gåvor när de har övervunnit och besegrat irritationsmomentet.

Lägg märke till att vittnena uppträder höljda i säcktyg. Anspråkslöst och enkelt bär de genom sin dräkt vittnesbörd om djup sorg, totalt armod och total fattigdom i en fruktansvärd protest mot alla de som profeterar framgång och att allt står väl till. De står i en våldsam opposition mot alla dem som arbetar på allianser, enhet och ekumenik. De representerar något helt annat än den allmänna fras-religiositeten och ritualismen som är så vanlig idag.

Men det finns också med i bilden en annan makt som är de två vittnenas raka motsats. I Uppenbarelseboken 17:4 läser vi om kvinnan, den stora skökan, som var klädd i purpur och i scharlakan och som glänste av guld och ädla stenar och pärlor. Horkvinnan ville också dölja sig, men genom att pryda sig med purpur och ädla stenar. Hon hade låtit sig klädas i konungslig värdighet av jordens konungar, ty hon är utblottad på himmelska skatter. Sanningen är att hon är fattig och eländig, blind och naken, men det kan ingen märka av de mäktiga katedralerna, de fina orkestrarna och de ståtliga processionerna under högtiderna. Och det framgår absolut inte av hennes bekännelse. Det är otroligt hur narraktig och förljugen människan kan bli.

Låt oss läsa Sakarja 4

Ängeln som talade med mig kom tillbaka, och han väckte mig som när någon väcks ur sin sömn. Han sade till mig: ”Vad ser du?” Jag svarade: ”Jag ser en ljusstake, helt av guld, med sin oljeskål upptill och med sina sju lampor. Sju rör går till de särskilda lamporna däruppe. Två olivträd sträcker sig över den, ett på högra sidan om skålen och ett på vänstra.” Och jag frågade ängeln som talade med mig: ”Vad betyder dessa, min herre?” Ängeln som talade med mig svarade: ”Förstår du inte vad de betyder?” ”Nej, min herre”, sade jag. Då sade han till mig:

”Här är Herrens ord till Serubbabel: Varken genom styrka eller makt, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot. Vem är du, du stora berg? Inför Serubbabel ska du bli jämn mark, och han ska föra fram slutstenen under höga rop: Nåd, nåd över den!” Och Herrens ord kom till mig. Han sade:

”Serubbabels händer har lagt grunden till detta hus, och hans händer ska också göra det färdigt, och du ska förstå att Herren Sebaot har sänt mig till er. För vem föraktar den ringa begynnelsens dag? De gläds över att se murlodet i Serubbabels hand, dessa Herrens sju ögon som far omkring över hela jorden.”

Jag frågade honom: ”Vad betyder dessa två olivträd till höger och till vänster om ljusstaken?” Och jag frågade honom igen: ”Vad betyder de två olivkvistarna intill de två gyllene rännor där den gyllene oljan rinner ner?” Då sade han till mig: ”Förstår du inte vad de betyder?” Jag svarade: ”Nej, min herre.” Då sade han: ”Dessa två är de smorda som står inför hela jordens Herre.”

Här möter vi också två vittnen, men nu framträder de inte i säcktyg. Här uppträder de som de två oljesmorda. Inför världen är Guds vittnen tecken på armod, men inför Herren är de oljesmorda. I bilder som handlar om guld, olivträd och olja beskrivs deras gudomliga kvaliteter, vilket har med utkorelsen och utrustningen att göra. Guds vittnen kan ibland se ut att bli besegrade, men därmed har inte Guds makt blivit om intet.

De två oljesmorda står inför Herren som förmedlare av gudomlig energi. Oljan strömmar direkt från trädet genom två gyllene rännor till ljusstaken. Allt ljus är beroende av de två oljesmorda vittnena. Utan dem vore allt mörker.

Studerar vi texten närmare ser vi vilka de två oljesmorda är. Det är Josua och Serubbabel. Inget skulle bli dem övermäktiga, ty så talade Gud till Serubbabel: ”Vem är du, du stora berg? Inför Serubbabel ska du bli jämn mark.”

Tron lyfter otrosberg

Vad är det för berg Skriften talar om? Säkert är det inga berg i geografin. Jesus säger att den som har tro “vore den ock blott såsom ett senapskorn” skall han till och med kunna säga till detta berg: “Häv dig upp och kasta dig i havet.” Senapskornet, det minsta av alla korn, är bilden på tron. Tron är aldrig voluminös, men tro som senapskorn lyfter berg. Otron lyfter inga berg. Vad är det som skapar otron i vårt väsen då om inte alla berg? Vi har kunskapsberget och otrosberget. Vad är barndopsläran och alla egna frälsningsläror för något om inte annat än ett resultat av all otro! Även otron kommer av förkunnelse. De två oljesmorda vittnena i deras säcktyg är protesten mot den intellektualiserade, moderniserade och anpassade religiositeten med sina självfrälsningsläror.

På samma sätt som dessa två vittnen verkar, fungerar den levande kristendomen. Lever vi i enlighet med vår speciella kallelse, kommer vi också att uppfattas på samma sätt som de två vittnena blev uppfattade. Vi blir ett irritationsmoment och en plåga med makt att öppna eller tillsluta himmelen. Vi har nog trott att de kristna i alla tider bett att Gud skall öppna himmelen. Vi har trott att det är vår uppgift att lindra nöden i första hand, men det kanske också kan vara så att Gud kallat oss att leda hela folk in i nöd.

Templets beskrivning

Låt oss nu se på en annan sak, nämligen templets beskrivning. Vi söker först ta reda på vad det kan vara för tempel som avses och läser 2 Tessalonikerbrevet 2:3-4:

Låt ingen bedra er på något sätt. Först måste avfallet komma och laglöshetens människa träda fram, fördärvets son, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.

Vi läser från Matteusevangeliet 24:1-2, där det också handlar om ett tempel:

När Jesus lämnade templet och var på väg ut, kom hans lärjungar fram för att visa honom på tempelbyggnaderna. Men han sade till dem: “Ni ser allt detta? Jag säger er sanningen: Här ska inte lämnas sten på sten. Allt ska rivas ner.”

Skall templet byggas upp igen?

Vad är det för helgedom som Jesus säger skall bli nedbruten? Idag är templet nedrivet. Det tillhör skuggorna och förebilderna. Men skall det då åter byggas upp igen i Israel, så att Gud skall återinföra den gammaltestamentliga gudstjänsten? Om Gud själv skall göra det, kan han i varje fall inte klandra oss för att vi frestas att bli judar i vår tro.

Innan vi går vidare läser vi ännu ett stycke:

Jesus svarade: “Riv ner det här templet, så ska jag resa upp det på tre dagar.” Judarna sade: “I fyrtiosex år har man byggt på det här templet, och du ska resa upp det på tre dagar!” Men templet han talade om var hans kropp (Joh 2:19-21).

Jesus trädde fram och gjorde anspråk på att själv vara ett tempel. Han skulle också bygga ett tempel – sin församling, där Gud skulle bo. Därför frågar jag igen om det är sannolikt att Gud skall återinföra skuggorna och symbolerna efter det att församlingen är slutfrälst? Jag har svårt att tro att hela den gammaltestamentliga gudstjänstens offerkult skall införas på nytt i Israel, bara för att som det heter, laglöshetens människa, Antikrist, skall kunna ta sitt säte i Guds tempel.

Om nu inte templet är en ny byggnad som skall uppföras i Jerusalem, vad är det då? Och vad innebär det att Antikrist, laglöshetens människa tar sitt säte i Guds tempel? Templet är en bild på Guds folk och församlingen.

Aposteln uppmanar de troende att ge akt på Antikrist i templet som ett tecken på att Jesu Kristi tillkommelses dag är nära. Nu har kanske hela kristenheten fått den uppfattningen att Antikrist skall sätta sig i ett kommande tempel i Jerusalem innan Jesus kommer. Men då berör oss inte frågan längre så direkt och omedelbart. Vi förstår alltså av sammanhanget att det inte kan vara ett tempel som är uppbyggt i Jerusalem det handlar om.

Hur kunde de bli besegrade?

Vi skall betrakta ytterligare ett förhållande som hjälper oss att se helheten i sammanhanget. Två gestalter vi känner igen i dramat är Moses och Elia.

Vi har läst att eld gick ut ur de två vittnenas mun och förgjorde deras fiender. Plötsligt skall ett vilddjur träda upp ur avgrunden för att föra krig emot dem, övervinna dem och döda dem. Hur kunde detta bli möjligt? Förmodligen låg svaret i den miljö de levde i, staden som andligt talat kallades Egypten. Vem var det som tog upp striden mot Moses och Aron i Egypten? De hade gjort ett under inför Farao för att sätta makt bakom orden, och Farao gick med på deras krav. Men Farao kallade på spåmän och all Egyptens vise män. Genom en mäktig styrkedemonstration av Faraos spåmän besegrades Moses och Aron. Så snart Moses gjorde ett under, imiterade Faraos vise och spåmän deras kraftgärningar och framkallade liknande övernaturliga ting. Moses och Aron besegrades och måste gå bort för att komma igen, besegras, komma igen, besegras på nytt och komma igen på nytt.

Berättelsen om vilddjuret som besegrar de två vittnena i staden, pekar på en andlig strid som i varje tid försiggår mellan Guds folk och dess fiender. Vi vill gärna tro, då vi läser om att Antikrist skall ta sitt säte i templet, att det är något som i kommande tider skall äga rum där nere någonstans i Israel. Så har vi liksom räddat oss från en djupare och mer närgången tolkning av bibelordet. På samma sätt inbillar vi oss också gärna att de oerhörda katastrofer vi läser om i Uppenbarelseboken handlar om utlösning av atombomber och kärnvapen. Därmed har vi också skapat tillräcklig distans till den saken och bryr oss inte om att söka förstå vad som är den verkliga betydelsen av det. Men, mina vänner, det är i första hand fråga om andliga makter i konfrontation med varandra.

Modern till skökorna

Vi har läst om templet som är en bild på kristendomen, men vad är då staden? Vi erinrar oss först en annan stad som kallas för vår moder; hon som kommer ner ovanifrån, det nya Jerusalem som är bilden på församlingen. Nu läser vi om en annan moder och en annan stad, där motsvarigheten till församlingen är hon som är moder till skökorna på jorden. Det som gjorde det möjligt för vilddjuret, Guds motståndare, att besegra Guds vittnen var den stora staden, modern till skökorna, den stad där också deras Herre blev korsfäst.

Och var kommer Elia in här? Låt oss läsa Skriften!

Och skriv till ängeln för församlingen i Tyatira:Så säger Guds Son, han som har ögon som eldslågor och fötter som skinande brons: Jag känner dina gärningar, din kärlek och din tro, ditt tjänande och din uthållighet, och jag vet att dina sista gärningar är fler än de första. Men jag har en sak emot dig: att du tolererar kvinnan Isebel, hon som kallar sig profetissa och undervisar och förleder mina tjänare till att vara otrogna och äta kött från avgudaoffer (Upp 2:18-20).

Här presenteras en församling på glid bort från sitt ursprung. Varför är du så efterlåten mot kvinnan Isebel, frågar Herren genom profeten. Vi ser plötsligt även Elias kamp mot kvinnan Isebel och hennes lära. I Tyatira fanns det en lära som vi skulle kunna kalla för Isebels lära, och den hade en kuslig dimension.

Handlar om andlig otukt

Vi lägger märke till att det handlar om otukt här – men inte fysisk utan andlig otukt. I detta otuktsförhållande hade det fötts barn, som enligt Herrens ord skulle dräpas. Herren manade till strid mot en helt ny generation, som Isebel stod moder till. Hon hade befruktats genom lärarna i församlingen. Barnen var födda , men de hörde egentligen inte till församlingen och därför skulle de drivas ut.

Vad var det då denna Isebel hade gjort som var så ohyggligt, och vem var hon? Hon var drottning i Israel av hednisk börd, gift med Ahab, Israels konung. Ahab var fullständigt besegrad av denna kvinna. Hon skaffade sig ett väldigt inflytande och dominerade konungen helt genom sin intelligens och sin diplomati. Hon kom inte med krav om att Israels religion skulle utplånas eller att tillbedjan till Herren skulle upphöra. Hos sade bara: “Låt oss tillsammans med altaren för Israels Gud också resa ett altare åt Baal.”

Så placerades Baals altaren tillsammans med altaren till Jehova Gud på israeliskt territorium, och styggelsen var ett faktum. Israels folk kallades till offerhögtiderna, de torftiga gudstjänsterna som Israels barn hade tömdes på folk, och massorna drogs till Baals altaren där kulten var sensuell, spännande och intressant.

Då trädde Guds profeter fram och profeterade mot avfall, namnreligiositet och falskhet. Profeterna blev en plåga för högtiderna. Detta irriterade drottning Isebel, som inte kunde tåla att bli störd och förödmjukad. I tur och ordning dödades Guds profeter. Till sist hade hon likviderat hela skaran och inte en enda profet fanns kvar. Gudstjänsterna kunde utvecklas fritt och få ett allt djupare grepp om nationen.

Det var i det läget Elia trädde fram och bad hela nationen in i nöd och vånda. Det regnade inte på tre år och sex månader. Själv fick Elia finna sig i att som Herrens profet fly till främmande trakt och gömma sig vid bäcken Kerit.

Dödade i ekumenikens namn

Vad handlade Isebels lära om? Den gick ut på att vi skulle vara toleranta och samarbetsvilliga. Alla de som inte ville vara med måste på ett eller annat sätt elimineras i tysthet. Är det inte så man gjort med de brinnande kristna. Man har på ett diskret sätt och i ekumenikens heliga namn dödat profeterna och tystat dem en efter en. Det är dessa profeter och vittnen vi nu får se ligga döda till ett allmänt åtlöje inför en hel värld. Nedtrampade och avhånade ligger säcktygsprofeterna, som profeterade så skärande disharmoniskt, besegrade.

Elia strid var alltså en uppgörelse med ekumeniken mellan hedendom och judendom. Det var samma strid som utkämpades i Tyatira. Isebel höll på att ta ett av lärosätena i Guds församling – laglöshetens människa höll på att ta sitt säte i Guds tempel. Hennes efterföljare skryter nu med sin numerär. Det har blivit tusenden och åter tusenden. Men himlen gråter och kan inte jubla över framgången, därför att de som kommit hör inte Guds rike till. Barnen var födda utanför äktenskapet.

Striden mellan Elia och Isebel kulminerade med att profeten anordnade ett stort uppgörelsemöte på berget Karmel. Och profeten frågade: “Är det Baal som är Gud?” Då svarade Gud med eld och de falska profeterna förgjordes.

Här ser vi klart hur striden samtidigt förs på olika plan: Moses mot Farao och Elia mot Isebel. Striden leder alltid fram till en slutlig uppgörelseakt med hela den mäktiga religiösa sfären, den ekumeniska, alliansbetonade, maktgalna och segerberusade religiositeten, som ånyo har korsfäst Herren i den stad som andligen talat heter Egypten och Sodom. De två oljesmorda tjänarna ligger döda i staden till allmänt åtlöje och till ett skådespel. Men det är i det läget Herren säger: Kom hit upp! Och livsanden kommer in i dem, de reser sig upp och rycks upp till himmelen undan sina fiender. Förnedrade men uppryckta. Klädda i säcktyg men förhärligade.

Börjar vi ana vad det handlar om? Det är detta den andliga kampen innebär för Guds folk i alla tider. Förnedring och upprättelse om och om igen ända tills den sista striden för gott avblåses och Herren själv ingriper.

/ Arne Imsen

/Anji

Guds frälsning är gratis.

Utan Gud svälter man i andlig mening, likaså svälter vår kropp utan dagligt bröd.

De flesta känner inte det vatten, det levande vatten som Gud vill ge.

Man söker pengar istället för att söka Gud, pengar försvinner men han försvinner aldrig.

Jes 55:1 Hör på, alla ni som törstar, kom hit till vattnet, och ni som inte har pengar, kom hit och köp säd och ät. 

Ja, kom hit och köp säd utan pengar och för intet både vin och mjölk.

Det blir svårare och svårare för människor att närma sig Gud och att ta emot honom.

Att söka honom nu är bättre än att söka honom sedan då han kanske inte står att finna, det finns en besökelsetid för varje människa.
Sök honom idag, i morgon kan det vara för sent.

***********

Som troende har man ofta sagt ordet: Aha!

Det gick upp ett ljus över något som vi förut inte förstått men som nu Gud visade oss.
Vilken förmån det är att få läsa bibeln som är Guds Ord, på det viset.
Vi talar om ”aha-upplevelser”.
Den helige Ande kan upplysa oss på det sättet idag, när vi läser bibeln.
Säkert har du funderat över ett svårbegripligt bibelställe någon gång.
Förutom att läsa hänvisningar, be andra om hjälp eller leta i uppslagsverk,
kan du 1. be den helige Ande att öppna ditt sinne så att du förstår.
Han ger dig gärna den insikt du behöver för att Guds Ord ska bli verklighet i ditt liv.

/Anji

Detta du läser nu  är fullständigt vansinnigt, men tyvärr är det sant och GUD vet EXAKT vad som sker nu i dessa bibliska tider! Detta borde varje troende läsa och förstå att det verkligen är mot slutet vi går! EN NY BÖRJAN också!!! och då menar jag att JESUS, den verklige JESUS Kristus, skall KOMMA TILLBAKA och hämta de troende hem och DÖMA folken.

LÄS om den ockulta rörelsen!! Det är verkligen hemsk läsning.

FN ockulta rörelse LUCIS TRUST och WORLD GODWILL

På deras hemsida : “Planen” för ankomst av antikrist ledare som ska leda New World Order (falsk Kristus) bakom ängelliknande mantel av välgörenhet och hållbara mål för klimat mm, –

Kommentar:   ja de tycker att den nya tidsåldern är mycket spännande och bra!!! För världen har ju så MÅNGA problem som en Antikrist kan lösa, världens problem blir då lösta säger man. Men alla människor vet INTE vad detta betyder, det är de troende kristna som förstå vidden av allt detta. Människor i gemen tycker/anser att det som kommer med Antikrist (En världsfrälsare men dock falsk) är helt ok, men så är ju inte fallet, det är ju en katastrof (som Gud är Herre över), så det du läst i bibeln om Antikrist är sant. /Återkommer i Ämnet-

Bibeln om Antikrist:

1 Joh 2:18Kära barn, den sista tiden är här. Och liksom ni har hört att Antikrist ska komma, så har redan nu många antikrister trätt fram. Av det förstår vi att den sista tiden är här.1 Joh 2:22Vem är lögnaren om inte den som förnekar att Jesus är Kristus? Den är Antikrist som förnekar Fadern och Sonen.1 Joh 4:3och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen.2 Joh 1:7Det finns ju många bedragare som har gått ut i världen, de som inte bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet. Sådan är Bedragaren, Antikrist.

Tack till en vän som visade mig på länken!

https://www.lucistrust.org/world_goodwill/about_wg

Ja vi kan läsa i Joh Uppenbarelsebok om den tiden och det står i bibeln om det, mycket tydligt, det står mycket om Antikrist i bibeln detta är bara ett exempel på text.

Kapitel 13

Vilddjuret från havet

1 Och jag såg ett vilddjur komma upp ur havet. Det hade tio horn och sju huvuden och tio kronor på sina horn, och hädiska namn på sina huvuden. 2 Vilddjuret som jag såg liknade en leopard, och det hade fötter som en björn och ett gap som ett lejon. Och draken gav det sin makt och sin tron och stor auktoritet. 3 Ett av dess huvuden såg ut att ha blivit slaktat och dödat, men dess dödliga sår hade läkts. Och hela jorden förundrade sig över vilddjuret och följde det. 4 De tillbad draken för att han hade gett sin makt åt vilddjuret, och de tillbad vilddjuret och sade: “Vem är som vilddjuret? Vem kan strida mot det?”5 Och vilddjuret fick en mun som talade stora och hädiska ord, och det fick rätt att fortsätta i fyrtiotvå månader. 6 Det öppnade sin mun för att häda Gud, för att häda hans namn och hans boning, dem som bor i himlen. 7 Och vilddjuret fick rätt att strida mot de heliga och besegra dem, och det fick makt över alla stammar och folk och språk och länder. 8 Alla jordens invånare kommer att tillbe det, alla som inte från världens skapelse✱ har sitt namn skrivet i livets bok som tillhör Lammet som är slaktat.9 Du som har öron, hör: 10 Om någon ska gå i fångenskap, då går han i fångenskap✱. Om någon ska dödas med svärd, då dödas han med svärd. Här visar sig de heligas uthållighet och tro.

Vilddjuret från jorden

11 Och jag såg ett annat vilddjur komma upp ur jorden. Det hade två horn som ett lamm men talade som en drake. 12 Det utövar det första vilddjurets hela makt inför det och får jorden och dess invånare att tillbe det första vilddjuret vars dödliga sår hade blivit läkt. 13 Det gör stora tecken och får till och med eld att falla från himlen ner på jorden i människornas åsyn. 14 Genom tecknen det fått makt att göra inför vilddjuret förleder det jordens invånare. Det säger till jordens invånare att göra en bild åt vilddjuret som har ett sår från ett svärd men lever igen. 15 Och det fick makt att ge livsande åt vilddjurets bild, så att vilddjurets bild till och med kunde tala och låta döda dem som inte tillbad vilddjurets bild.16 Och det tvingar alla – små och stora, rika och fattiga, fria och slavar – att ta emot ett märke på högra handen eller pannan, 17 så att ingen kan köpa eller sälja utom den som har märket, vilddjurets namn eller dess namns tal. 18 Här krävs vishet. Den som har förstånd ska räkna ut vilddjurets tal, för det är en människas tal. Och dess tal är 666✱.

/Anji

Mal 3:3 “Han skall sätta sig ned och smälta silvret och rena det

VÅR Fader, som söker att fullkomna sina barn i helighet, känner väl till luttringseldens värde. Det är de dyrbaraste metallerna, som guldsmeden gör sig största möda med. De bli utsatta för den starka elden, emedan denna förmår smälta ned dem. Först då detta fått ske, kan slagget avskiljas och den smälta massan fullkomligt avbildas efter gjutformen. Den gamle guldsmeden lämnar icke degeln utan sätter sig ned invid den, för att se till att hettan ej får bli en enda grad för stark och skada metallen. Men så snart han skummat bort det sista slagget från ytan och där mött sin egen bild, släcker han elden.

Se, Herren själv nu sitter för att smälta,
det silver, som för Honom dyrbart är,
att det, sju gånger luttrat, må bli renat,
så att Hans egen bild må synas där.
Han sitter lugn vid verket, outtröttlig,
ty outsägligt tålamod Han har.
Hur rent får icke föremålet vara,
som solens bild skall åter giva klar!
Det är så mycket slagg uti metallen,
så mycket eget, som vill eget bli.
Det måste tagas bort, i degeln smältas,
förr’n Mästarn skriva kan sitt namn däri.
Men frukta ej då du skall in i elden,
Han håller dig, o själ, uti sin hand.
Han älskar dig, fast med en helig kärlek,
så frukta icke kärlekseldens brand!
Lid villigt smärtan, som du måste utstå,
ja, älska agan, som din Fader ger!
Lägg ner din egen vilja som ett offer
och gläds vid allt, att Herrens vilja sker!
Det guld, som tjäna skall vid offertjänsten
i Herrens tempel, där Han solen är,
det måste vara ensamt till för Honom
att tillfredställa endast Hans begär.

Från “Källor i öknen” av Mrs. Chas. E. Cowman.

/Anji

https://midnattsropet.se/midnattsropet/jesus-lev-genom-mig/

– Jesus, lev genom mig!

Bibelstudium: Berno Vidén

Lagen får oss att säga: ”Herre, hjälp mig att göra vad du vill att jag ska göra.” Eller med andra ord: ”Hjälp mig att hålla din lag.” Nåden däremot säger: ”Jesus, lev genom mig, på det sätt du önskar.”

Frälsning är nåd, från början till slut. Gud har i och genom sin enfödde son Jesus Kristus, slutit ett förbund som helt och hållet gör oss till förmånstagare – utan att vi behöver åstadkomma något i oss själva:

-Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv; han tillräknar icke människorna deras synder, och han har betrott oss med försoningens ord.

I den materialistiska kultur vi lever krävs det mycket av ansträngning för att lyckas med sina förehavanden. Rådande krassa villkor på exempelvis arbetsmarknaden innebär att man måste kämpa och prestera för att uppnå framgång. Med goda referenser och bra resultat, slår den ena gruppen ut den andra i en stenhård konkurrens. Det som gäller är: – Ge inte upp! Kämpa! Fortsätt försöka till dess du når dina mål!
Då det gäller Guds rike är det däremot tvärtom. Frälsningen och det nya livet är en gåva som ingen genom gärningar kan göra sig förtjänt utav; det är Gud som har gjort allt färdigt och vad du och jag får göra är att ta emot denna Guds gåva – fritt och för intet. Paulus förklarar:

– Men har den skett av nåd, så har den icke skett på grund av gärningar; annars vore nåd icke mer nåd. (Rom 11:6)

När vi har tagit emot Jesus som Frälsare och Herre i våra liv, upphör då nåden? Självklart inte! Nåden är ett pågående verk. Trots detta menar många kristna att om vi vill leva ett framgångsrikt andligt liv i seger, så måste vi göra vårt yttersta. Men sanningen är den att ett liv i seger är också det en gåva från Gud och absolut ingen belöning för våra gärningar. Om ett segerrikt liv skulle bero på vår förmåga skulle vi lätt hamna i frustration och otillräcklighet, och det skulle alltid finnas ett glapp mellan vad vi är och vad vi önskar bli.
Att genom sina gärningar sträva inför Gud ger en ständig känsla av otillräcklighet, tvivel på om man är i Guds vilja, misslyckanden och ständigt förnyade nyårslöften om mer överlåtelse. Vi lovar inför Gud att bättra oss, läsa bibeln mer, bedja mer, mer tid för själavinnande, tiondegivande och så vidare… Hela det kristna livet blir med andra ord en prestation.

I samband med omvändelsen, i den stund vi lämnar vårt liv i Guds hand, verkar vi ha lättare att förstå nåden, än under den fortsatta vandringen med Jesus. Alltför många tror att religiösa regler hjälper oss att växa i det kristna livet; att Gud accepterar oss mer om vi anstränger oss riktigt mycket i exempelvis bön och fasta, eller genom att tjäna honom mer aktivt. Den ene gör mer än den andre, som är duktigare än den tredje. Vi uppmanar varandra med rader av måsten: Vittna mer, be mer, gör mer! Använd vad Gud gett dig osv.
I Guds rike kan framgång aldrig vinnas genom gärningar, oavsett hur hängivna och ärliga dessa synes vara. Skilj på världens sätt att tänka, och Guds tankar. I världen måste du producera resultat för att lyckas. Guds rike däremot är ingen plats för konkurrerande verksamhet.
Ett stort misstag som ofta görs är att föra världens sätt att tänka in i församlingen, exempelvis genom att räkna framgång i numerär, hur många man är, ekonomisk välgång och annat som andas produktion och resultat. Hela vårt liv kommer på detta sätt att handla om verksamhetsfrälsning istället för det som är det absolut mest väsentliga och livsavgörande.

Det är idag populärt att tala om våra hebreiska rötter med hänvisning till Gamla testamentets förbundsfolk. Vi uppmanas att fira sabbaten enligt judiska seder och bruk, att hålla vissa utvalda budord och att uppmärksamma speciella riter från Gamla testamentets tid, som exempelvis handtvagning. Ett bruk som man då och då ser i frikyrkliga sammanhang som något pittoreskt.

Vad som också har stor och förödande ingång i evangeliska församlingar är den romerskt katolska religionen med alla sina hedniska riter och bruk. Där har främst den svenska pingströrelsen tillsammans med Livets ord varit med och banat väg så att det idag råder ett fullständigt kaos av villrådighet inom de egna leden.

Även om vi varnar för dessa sidosteg och avarter och värnar om en sund biblisk lära, ska vi komma ihåg att även ett vanligt, och som vi ser normalt gudstjänstfirande, till formen är starkt färgat av den katolska och judiska traditionen. Resultatet blir detsamma, som alltid då regler och former hamnar i fokus; otillräcklighet. Oavsett hur mycket vi försöker och strävar för att ännu mer söka förverkliga vårt kristna liv, så kommer vi aldrig att nå fram till en sann vila i Kristus.

Vi vill gärna göra väldigt mycket för Gud utifrån våra egna villkor. Men Gud vill inte ha våra gärningar; han vill ha mera än så. Han vill i och genom våra liv själv utföra sina gärningar. Det är därför vi fått den helige Ande, vilken kommer vår svaghet till hjälp. I Guds rike är det inte ”hårt arbete” eller ”stress”, med prestationsångest till följd, som hjälper oss att uppnå mål.
Nyckeln till andlig framgång är vila – andlig vila. Trons vila är en gåva Gud gett som hjälper oss att förstå att Guds tankar är långt högre än människotankar, att Guds sätt att arbeta skiljer sig markant från världens sätt.
Världen säger att den starke segrar men Gud leder oss in i svaghet och misslyckanden så att vi ska förstå att Guds kraft fullkomnas i svaghet. När vi är svaga – då är vi starka. Bibeln säger att Anden kommer vår svaghet till hjälp, att Guds dårskap är visare än människor, och att Guds svaghet är starkare än människor.

Vill du ha Guds kraft i ditt liv? Tänk på att den fullkomnas i svaghet.

Abraham kallades för Guds vän och beskrivs som trons fader. Han trodde Gud och det räknades honom till rättfärdighet. Dock möter vi hos denne gudsman att han vid vissa tillfällen började tvivla på att han var i Guds vilja. Han bar på bördor större än han klarade av att bära och tankarna kom att han kanske behövde hjälpa Gud. Åren gick och den son som Gud lovat att han och Sara skulle få, löftessonen, såg inte ut att bli en verklighet. Rent mänskligt var allt hopp ute. Sara var gammal och oförmögen att bli gravid, så vad skulle de göra? Gemensamt tog makarna beslutet att hjälpa Gud.

Abraham fick en son tillsammans med Saras tjänstekvinna Hagar, och trodde för en tid att nu var Guds löfte uppfyllt; med denna Abrahams hjälp kunde nu Guds plan gå i fullbordan. Men ack så fel han hade. Gud hade vare sig sagt eller tänkt att det var genom Hagar som löftet skulle fullbordas. När Guds tid var inne uppfylldes löftet och Isak föddes genom ett under, då den åldriga Sara blev fruktsam. Gud kommer aldrig försent.
Abrahams hjälp ledde visserligen också till ett resultat. Ett helt nytt folk uppstod genom Ismael, och en fiendskap mellan araber och judar, som råder än idag.
Ofta hör man sägas att Gud inte ger bördor större än vi kan bära. Jag håller inte med om det. Snarare tror jag att det är tvärtom, att Gud ger oss sådana bördor som vi omöjligt kan klara av att bära, just för att hjälpa oss att förstå frälsningens underbara väg. Den är inte avhängig av vad du eller jag klarar av att bära. Vi förmår inte och vi bör inte ens försöka göra det som hör Gud till.
Om du hör till dem som bett till Gud om att han ska använda ditt liv, så bli inte förvånad när svårigheterna börjar dyka upp. Watchman Nee skrev i en av sina böcker att det största hindret i vårt arbete är inte hos andra utan i oss själva. Om Gud fullt ut ska kunna använda oss är det nödvändigt att vi kommer till den punkten att vi inte längre förlitar oss på vår egen mänskliga förmåga eller talang.

Aposteln Paulus brottades med den här frågan då han skrev till församlingen i Rom om den oerhörda kamp som finns mellan köttet och anden. Vad jag vill det gör jag inte, och i desperation utropar han: Vem ska frälsa mig från denna dödens kropp, innan lösningen presenteras: Gud vare tack, genom Jesus Kristus vår Herre!
Gud förbättrar inte vårt gamla liv för att det ska användas i tjänst för honom. Han låter det dö bort och istället blir det den nya skapelsen – Kristus i oss – som räknas. ”Nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig.” (Gal 2:20)
Än en gång: Gud är inte intresserad av vad vi kan eller är beredda att göra för honom. Vad Kristus vill är att leva sitt liv genom oss, vilket är en väsentlig skillnad. Det är skillnaden mellan lag och nåd. Lagen får oss att säga: ”Herre, hjälp mig att göra vad du vill att jag ska göra.” Eller med andra ord: ”Hjälp mig att hålla din lag.” Nåden däremot säger: ”Jesus, lev genom mig, på det sätt du önskar.”

Jesus har inte bara kallat oss att leva ett kristet liv. Han vill också leva det för oss: ”Trofast är han som kallar eder; han skall ock utföra sitt verk.” (1 Tess 5:24)
Faktum är att den enda som kan leva ett Kristusliv är just Jesus Kristus!

I evangelierna berättas det om en ”synderska” som kom till Jesus. I människors ögon var hon inte lämpad att uttala sig offentligt. Fördömd skulle hon tiga och skämmas. Trots detta yttre religiösa tryck som omgav henne, ägde hon en inneboende kärlek till Jesus som ingen makt i denna världen kunde hindra att den kom till uttryck. Kvinnan hade en dyrbar smörjelse i en alabasterflaska, vilken hon öppnade genom att bryta sönder flaskan och ösa innehållet över Jesus, varefter hon kysste hans fötter och torkade dem med sitt hår.

Handlingen var en skymf mot lagen och traditionen, skamfull och utomparlamentarisk i allra högsta grad. Men berättelsen ger oss en inblick i hur Jesus går tillväga för att sprida denna väldoft som ett inneboende Kristusliv för med sig. Ditt liv är detta bräckliga kärl. När kärlet – självlivet, det egna jaget – bryts sönder, bryter det samtidigt fram en himmelsk smörjelse som direkt sätter sina spår i omgivningen. Alla berörs på olika sätt av denna handling. Det är Jesus själv som kommer till tals genom dig och mig. Det är Kristus som agerar – i och genom församlingen.

/Anji

Vi läser i Bibeln om att fariséerna var emot Jesus. De var rädda för honom och de gick emot honom så mycket att de fick honom att bli dödad.Vilka var de och varför var de som de var?

Fariséerna lade hundratals egan små stadgar och bud till Guds heliga lagar. Sedan försökte de tvinga folk att följa dem. Fariséerna påstod sig känna Guds vilja in i minsta detalj. Än i dag försöker religiösa ledare lägga egna stadgar och bud till Guds ord och skapar därmed stor förvirring bland kristna.

Att hävda att din tolkning av Guds ord är lika viktig som själva bibelordet är egentligen avgudadyrkan. I synnerhet är det farligt att ställa upp utombibliska normer som andra ska följa. Lita i stället på att Kristus visar dig hur du ska leva, och låt honom sedan leda andra utifrån deras situation och förutsättningar. /Ur Handbok för livet

Fariséerna skyllde på Gud när de ville slippa hjälpa sina närmaste, i synnerhet sina föräldrar. De ansåg att det var viktigare att lägga pengar i tempelkassan än att hjälpa behövande föräldrar. Detta trots att Guds lag uttryckligen säger att man ska hedra sin far och mor ((2 Mos 25:35-43). Visst ska vi ge pengar och tid åt Gud. Men vi får aldrig ta Gud till förevändning för att smita från vårt ansvar: att ställa upp för dem som behöver hjälp är ett av de viktigaste sätten att tjäna Gud.

Jesus sade till fariséerna: *  Orden passar in på er för ni bryr er inte om Guds bud utan ersätter dem med era egna människogjorda lagar. Ni förkastar helt enkelt Guds lagar, och för traditionens skull trampar ni dem under era fötter.* /Mark 7:8

Låt oss förstå det Jesus säger och låt oss följa Guds  Ord. Jesus tyckte inte om hycklare, han tyckte inte om fariséernas beteende, han visste att fariséerna inte tillbad Gud därför att de älskade honom, utan därför att de tjänade på det…. Jesus var den tidens rebell… Jag älskar Jesus!

/Anji