Om kriget kommer….
På senare tid har MSB börjat skicka ut små meddelanden om hur vi skall förbereda oss Om kriget kommer. Ändå har vi i vårt land gått igenom två tidigare världskrig utan att bli nämnvärt påverkade, naturligtvis relativt sett. Vad är då annorlunda nu när ett lokalt krig pågår i Ukraina? Varför skall vi förbereda oss denna gång, när det aldrig behövts tidigare. Tvärtom har vi gjort goda affärer på våra nationella tillgångar som järnmalm och trä.
Svaret vet vi ju alla – vårt land har övergett neutralitetspolitiken för att istället bli en stridande part i det kommande världskriget. Detta har vår ÖB deklarerat i en sändning i Sveriges Radio. Budskapet understryks gång på gång av vår nye statsminister Ulf Kristersson. Om en folkomröstning hade varit berättigad i något sammanhang så är det väl just detta. Vill vi riskera liv och egendom för att gå i krig mot Ryssland, eller föredrar vi kanske att som vanligt följa andras krig i media?
Få människor i vårt land minns att vårt extremt snabbt uppbyggda välstånd under efterkrigstiden berodde på att vi hade vår industri och våra bostäder oförstörda genom att stå utanför krigshandlingarna. Vår krigsmakt efter kriget var en av världens starkaste, både till havs och till sjöss genom att den var i stort sett det enda som fanns kvar i Europa efter kriget. Vår industri blomstrade och vårt bostadsbyggande blev ett föredöme i övriga världen. Vi kunde konkurrera med USA om att få hit de mest välutbildade och kreativa flyktingarna från Europas ruiner för att ytterligare sätta fart på vår egen utveckling.
Varför tillåter vi då, först sossarna genom Magdalena, sedan moderaterna genom Kristersson, att helt plötsligt slänga neutralitetspolitiken i sjön för att ansluta oss till krigshetsarna i världen? Med en mördande mediapropaganda kan man få i stort sett alla medborgare att ställa upp för ett ”nödvändigt” krig, så har det alltid varit och så lär det förbli NÄR MEDIA ÄGS AV SAMMA SMALA INTRESSEN. Enligt pågående ”opinionsundersökningar” lär krigsviljan ha ökat från mindre än 50% till närmare 70% hos befolkningen. Duktigt jobbat, media!
Men hur ser verkligheten ut? Vill vi gå i krig och varför?
Det finns två narrativ. I det ena har imperiestaten Ryssland vaknat igen och vill återta alla Sovjets förlorade territorier, Baltikum, Europa och resten av världen. Socialismen skall återigen krossa oss alla! Hmm. Låter ju bekymmersamt.
Men Ryssland är ju inte längre kommunistiskt utan istället varmt kristet, om än ortodoxt? Och Putin säger ju hela tiden att han bara månar om den ryska nationaliteten och bara vill vara ifred. Att han gärna förser oss med Rysslands översvallande tillgångar av olja, gas och annan energi i utbyte mot vänskapliga relationer och fredlig samlevnad? Detta är det andra narrativet. Ljuger karln eller är vi lurade?
Kanske finns det också ett tredje narrativ? Kanske är det så att det finns ett land där borta på andra sidan Atlanten som är konkursfärdigt i brist på de för industrin livgivande krig som man så gärna för på andra platser på jordklotet? Som lystet sneglar på det land i världen som är till brädden fyllt av attraktiva råvaror, oändliga återuppbyggnadsuppdrag om man lyckas förstöra det mesta och kassavalv fyllda med guld. Perfekt placerat i det stora Asien med en fot i Europa och den andra i Kina. Man kan inte annat än slicka sig om munnen. Men lite för stort och lite för starkt. Kanske ändå – With a little Help from my Friends…
Det finns en krigsstrategi som präglat hela 1900-talet med två världskrig. Om ett land utvecklas för snabbt, blir för starkt och tenderar att rubba den balans som är förutbestämd – att det anglosachsiska samhället är världsledande – är ett rejält krig det enda vettiga att ta till för att återställa balansen. Förutsatt förstås att man inte bor där själv, utan just på andra sidan Atlanten. Det har redan drabbat Ryssland, Tyskland och Frankrike två gånger, Ryssland även en tredje, något som ser ut att bli en fjärde dessutom.
Strategin baserar sig på att det utsedda offret skall provoceras till att formellt starta kriget i tron att det inte blir så allvarligt, sedan krossa det genom själva kriget och avslutningsvis att långsiktigt ruinera landet genom förluster av mark och folk, plus att kräva krigsskadestånd med hänvisning till att landet ju startade kriget, något som i sin tur leder till att landet får lämna ifrån sig sina naturtillgångar som reglering av skadestånden. En evig skuldfälla som tar generationer att komma ur. Eftersom förlorarens industri är krossad samtidigt tar vinnaren alla lönsamma uppdrag att bygga upp landet igen. Efter WW2 konstruerades Marshall-hjälpen efter denna princip, USA finansierar men bara om amerikanska företag bygger. Enkelt och genialt.
För att få igång WW1 mördade ”man” den österrikiske kronprinsen, för att få igång WW2 skapade ”man” den polska korridoren som delade Tyskland i två delar och för det kommande WW3 retar ”man” ryssarna med Ukrainas krav på ryska kärnområden. I samtliga fall pilar rakt i hjärtat på offrets nationella självkänsla, det är effektivt.
Åter då till frågan varför Sverige nu anser sig vara berett att offra allt sitt välstånd, folk och egendom för att delta i detta maktspel, som egentligen bara har intresse för världens sjunkande civilisationer med centrum i London och Washington? Mycket talar redan för att Sverige varit mer än lovligt inblandade i engelsmännens sprängning av Nord Streams gasledningar. Detta också med beaktande av att vårt läge vid Östersjön redan gör oss till det främsta målet för den angripne ryssen. I rättvisans namn bör ju också Nordeuropa denna gången ta smällen istället för Centraleuropa, som redan utraderats två gånger.
Är det vår tur? Solidaritet? Eller är det bara så att vi helt enkelt är idioter, utvecklingsstörda, oförmögna att förstå och reagera eller så invanda i vår egen förträfflighet och bekvämlighet att vi inte kan översätta TV-rutans vidrigheter till en möjlig verklighet?
För oss?
/Peter Krabbe
_ _ _ _ _ _
Anji 
