"Det finns en profetissa, Hanna. Och hon lämnade aldrig helgedomen, utan tjänade där Gud med fastor och böner natt och dag." Luk 2: 36-37

Utan tvivel inhämta vi bönens konst genom att bedja, och ju mer vi göra det, desto oftare och desto bättre kunna vi bedja. Den som blott sällan beder lär sig näppeligen någonsin att bedja den verksamma, brinnande bön, som förmår mycket.

Stor kraft i bönen ligger inom räckhåll för oss, men vi måste arbeta för att uppnå den. Låt oss aldrig inbilla oss, att Abraham med sådan framgång bett för Sodom om han ej hela sitt liv hade övat sig att leva i gemenskap med Gud.

Det var ej första gången Jakob mötte Gud den natten han uppehöll sig vid Peniel. Vi kunna även betrakta den underbara bön Herren bad med sina lärjungar, före sitt lidande, såsom, blomman och frukten av många nätters tillbedjan och timmar av bön, långt före daggryningen.

Om en människa tror sig med lätthet kunna bli segervinnare i bönen begår hon ett stort misstag. Elias bön som först tillslöt himmelen och sedan öppnade dess fördämningar. Var resultatet av en lång och intensiv bönekamp med Gud. Ack, att de kristna mindes detta! Det fordras uthållighet för att vinna seger genom böner. De stora förebedjarna, vilka ej ihågkommas så ofta som de borde i samband med bekännare och martyrer, voro likväl församlingens största välgörare. Men det var blott genom att dröja vid nådatronen, som de blevo dessa kanaler, genom vilka välsignelsen flödade till människorna. Vi måste förstå att för att lära oss bedja, böra vi vara uthålliga i bönen.

— C. H. Spurgeon.

/Anji