"Och se, innan han hade slutat att tala — — —. Och han sade: 'Lovad vare Herren — — — som icke har tagit sin nåd och trofasthet ifrån min Herre!'" 1 Mos 24: 15-27.

VARJE rätt bön är besvarad redan innan den är avslutad, "innan han hade slutat att tala". Och detta på grund av att Gud förbundit sig därtill genom sitt ord;

Vadhelst I bedjen om i Kristi namn (d. v. s. förenade med Kristus samt i överensstämmelse med Hans vilja) och tro, skall vederfaras eder. Var gång vi uppfyllt dessa enkla villkor, kunna vi vara förvissade om att vår bön blivit beviljad och uppfylld i himlen redan medan vi bedja.

Det synliga svaret kan komma till oss härnere på jorden långt senare. Men Guds Ord kan icke slå fel. Därför göra vi väl i att sluta varje bön med tacksägelse till Honom, som aldrig vill taga sin nåd och trofasthet ifrån oss. (Läs Dan 9: 20-27 och 10: 12.)

Då vi vänta på någon ny välsignelse från Gud, är det av vikt, att vi intaga en ställing av tro samt bedja och handla, som om vi redan motagit välsignelsen. Vi bör tala med Herren just som om Han redan har hört oss. Hela tyngden av våra behov måste vi lägga på Honom och taga det som en given sak, att Han fyller behovet nu och framledes.

Detta är att förbliva i en ställning av tro.

Då kvinnan ingått äktenskap, har hon med detta steg inträtt i en ny ställning och hon handlar och verkar härefter i överensstämmelse därmed. På samma sätt väntar Herren, att vi, då vi mottagit Honom såsom vår Frälsare, Heliggörare, Läkare och Förlossare, intaga den plats, där Han möter vårt behov, för att finna, att Han till fullo motsvarar alla våra förväntningar.

Bed i tro på Jesu namn!
Inför Gud det ensamt gäller.
Tron på Jesusnamnet ställer
dig vid öppen fadersfamn.

Bed i tro! Gud svar berett
på vår bön, som Anden leder.
Herren verkar, när du beder,
under gör förrän du bett.

Bed i tro, som vågar stå
glad och viss med öppna händer
sträckta uppåt! Som ej vänder
åter, men blott fram kan gå.

Bed i tro! Gud väntar blott,
att din troshand skall beröra
Honom själv. Han gläds att göra
mer än bedja du förmått.

Lita på Herrens löften

Gud leder sina egna på ett förunderligt sätt. Vi tror så lätt, att vår kristna vandring skall bli ljus och lycklig, då vi gjort upp vårt mellanhavande med Gud och våra medmänniskor. Och detta är ju alldeles sant. Men det betyder ändå inte, att Herren inte ibland skulle föra de sina ut på stora djup.

Jesus själv råkade ut på så stora djup, att han svettades blod. Paulus blev så illa tilltygad av Satans ängel, att han trodde, att allt var slut. Luther berättar, att han hamnade i ett sådant helvetets gap, att om det lidandet varat någon minut längre, så hade han brutit samman lekamligen och andligen.

Då Gud på detta sätt leder sina utvalda, måste det ligga en stor välsignelse förborgad i lidandet. Vi märker också, att de människor, som Herren i sin nåd kunnat bruka alldeles särskilt, de har också varit sådana, som han själv genom stora lidanden berett för dessa uppgifter.

Vi kunde alltså säga, att lidandet är en ära för Guds barn.

Herren kan inte anförtro samma mått av lidande åt varje människa. Han kan inte sätta varje troende på ett lika svårt prov som trons fader Abraham, som med sina egna händer skulle slakta sin egen, älskade, ende son.

Föreställ dig ett ögonblick den bilden.

Egentligen kan ingen annan förstå den än en sådan far och mor, för vilken barnet är dyrbarare än deras eget liv.

Och det skulle dessutom gå till på det sättet, att fadern själv med egna händer skulle slakta sitt barn.

Men du lägger märke till med vilket lugn Abraham möter denna prövning. Berättelsen om hur far och son stiger upp på Moria berg och om deras samtal (Mos 22) hör till bibelns vackraste berättelser. Med vilken ömhet och förtröstan går inte Abraham denna väg, medan hans invärtes människa måste ha varit som sargad av tusen törnen.

Inte allas tro på Guds kärlek skulle ha kunnat uthärda en prövning av detta slag, men Abrahams tro höll. Han befann sig inte för första gången på trons väg. Bakom honom låg en lång vandring tillsammans med Herren.

Abraham hade lärt sig att sluta ögonen för allt synligt och blint lita på Herren. Det hade han lärt sig på erfarenhetens väg.
Så måste vi också många gånger göra, då allt det synliga ropar åt oss tvärt emot Ordets vittnesbörd, då det synliga inte på minsta sätt vittnar om Guds kärlek utan snarare rakt tvärtom.

Men den som gått Herrens väg har så många gånger stått inför sådana omöjligheter, att han småningom lärt sig att mera lita på Herrens löften än på allt det som syns.
En blind tro, som trots allt litar på Herrens absoluta kärlek, ärar bäst vår Gud.

Jag tackar dig, Herre, för att allt
som möter mig också denna dag
kommer av din kärlek. Också bakom
mina svåraste stunder finns din kärlek,
fastän jag inte förstår den. Stöd mig
i denna min tro. Upplys mitt förstånd
genom din helige Ande, så att jag fattar,
att det som nu känns allra svårast en
gång kommer att vara mitt största
tacksägelseämne. Lär mig förstå, att
det du låter mig gå igenom är en
nödvändighet, för att jag skall uppnå
den klarhet du en gång vill ge mig.