https://newsvoice.se/2023/07/frankrike-integreras-arabvarlden/

I Frankrike rasar upploppen. Man talar återigen om ”integration”. Då menar man att befolkningen med arabisk och afrikansk bakgrund ska integreras i den franska kulturen. Detta är dock osannolikt. Det skulle kräva att den utveckling som pågått i mer än femtio år skulle tvärvända.

För att det skulle vara möjligt krävs ett totalt invandringsstopp från vissa regioner i förening med ett omfattande återvandringsprogram. Det skulle också kräva stora förändringar av den moderna, västerländska livsstilen. Annars kommer födelsetalen bland etniska fransmän fortsätta att vara låga och befolkningen att krympa.

Viljan till så radikala förändringar finns inte i Frankrike.

Därför är det betydligt mer sannolikt att utvecklingen fortsätter som den gjort under decennier, det vill säga att Frankrike fortsätter att integreras i arabvärlden, i den nordafrikanska kultursfären.

Den som flanerar längs boulevarderna i det nya Paris kan inte undgå att märka att de stora barnfamiljerna framför allt har arabisk och afrikansk bakgrund. Dess ungdomar är starka och stolta.

I till exempel hamnstaden Marseille i södra Frankrike närmar sig den muslimska befolkningen snabbt femtio procent.

Vi kommer vara där inom ett antal år. Detsamma gäller Montpellier, Nimes, Nice med flera städer vid Medelhavets kust.

Samtidigt som upploppen rasar i landet nyöppnar Frankrike sitt nationella museum om invandringens historia: Musée national de l’histoire de l’immigration. Museets budskap är att invandrarna byggde Frankrike och att de bör vara stolta över det.

Ett annat budskap man vill nå ut med är att fransmännen bär en stor skuld till araberna och afrikanerna för sitt kolonialistiska brott mot dem.

Museets budskap kallar man “information”.

Enligt museets egen undersökning anser 58 procent av fransmännen att de är dåligt informerade om invandring.

Ju mer informerade folk är desto mer positiv är deras bild av invandrare, menar museets chef Constance Rivière.

Text: Mohamed Omar. Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället

/ANJI