"I all deras nöd led han också nöd, och hans ansiktes ängel frälste dem. I sin stora kärlek och skonsamhet förlossade han dem, lyfte dem och bar dem alltjämt, i forna tider" (Jes 63: 9, enligt den finska översättningen. Övers anm.). Detta är en mycket märklig tanke. Jag eller en mor kan i någon mån förstå, vad denna vers innehåller. Kanske du har haft ett älskat barn, vid vars sjukbädd du har erfarit mycket svårare själsliga smärtor, än du någonsin känt under din egen sjukdom. Du hade varit färdig att själv ta på dig barnets lidande, men ingen människa kan bära en annan människas lidande. Var och en har sin del. Men här säger Herren, att han så lever med sina skapade varelser, att deras nöd samtidigt är hans nöd. Om du riktigt skulle tro detta, skulle du hämta mycken tröst av det. Då skulle du likasom se in i din Frälsares ögon, när svåra lekamliga och själsliga plågor pinar dig, och du skulle se hans tårade blick, som vittnar om varmaste deltagande.

Om vi bara kunde ha en sådan underbar uppfattning om vår Frälsares kärlek. Då skulle vi också vara övertygade om att han inte hettar upp lidandets ugn för oss en enda grad mer, än den måste hettas upp, för att syftet med hans kärlek skall kunna förverkligas. En lidande människa känner sig ofta övergiven av Gud, då hon bedömer sin tillvaro efter sina känslostämningar. Men om hon lär sig att vila i Herrens löften, som han har gett oss för att i dem uppenbara sin kärlek, hur mycket lugnare tar hon då inte emot allt, som Herren ger henne.

Ingen kan mäta djupet av Herrens kärlek, inte heller höjden, längden eller bredden. Den är helt enkelt större än alla våra mänskliga mått. Bibelordet här ovan bringar Herrens kärlek så nära oss, att den inte gärna kan komma närmare. "I all deras nöd led han också nöd." Inpränta nu detta i ditt hjärta och bed till Gud, att du skall få nåden att tillägna dig denna sanning riktigt djupt. Visst kan vi, när nöden är över, i någon mån förstå också detta löfte. Men vi borde komma därhän, att vi kan omfatta det, just medan vi vrider oss i plågor. För vi får många gånger skämmas över vår otro, när nöden är över. Många gånger har vi just på grund av vår otro gått miste om den välsignelse, som var förborgad i nöden. Salig den människa, som kan hålla fast vid Herrens kärlekslöften, också när allt ser ut att bevisa motsatsen. Och det största löftet är, att han lider med oss i våra lidanden.

Herre, låt mig nu erfara samma frid,
som när jag var liten och smög mig
in i mors famn. Jag är ju egentligen
bara ett riktigt litet barn, och du är
min kärleksfulle far. Du kan inte
någonsin överge mig, även om jag
skulle vara ditt allra svagaste och
sämsta barn. Kanske jag just därför
får mest av din kärlek på min lott.
Låt mig luta mitt trötta huvud mot
ditt bröst och stilla vila där.

“— — huru övermåttan svårt det blev för oss.” 1 Kor 1:8
“På det att Kristi kraft må — — vila över mig.“. 2 Kor 12:9

GENOM Guds ledning upplevde Jakob sin kris under den natt, då han böjde sig i tillbedjan vid Peniel. Han hade blivit förd till den plats, där han kunde möta Gud på ett sätt som aldrig förr. Och efter denna svåra stund tillväxte Jakob i tro och kunskap om Gud och fick kraft att leva ett nytt, segerrikt liv. Gud måste genom mångårig smärtsam fostran lära David känna Guds allsmäktiga kraft och trofasthet. Härigenom erhöll han de fasta grundsatser ifråga om tro och gudsfruktan, vilka sedan voro så oundgängliga för hans ärorika liv som Israels konung. Intet utom de trångmål, i vilka Paulus ständigt fick leva, kunde ha lärt honom och församlingen genom honom den fulla innebörden av det stora löfte han lärde sig att göra anspråk på: “Min nåd är dig nog.”

Och intet utom våra prövningar och faror skulle någonsin ha lärt somliga av oss att känna och lita på Honom på det sätt, som vi nu göra och av Honom erhålla just det mått av nåd, som våra svårigheter kräva. Svårigheter och hinder äro Guds uppfordran till oss att tro på Honom. Då hinder möta oss på pliktens väg skola vi igenkänna dem såsom kärl, vilka genom tron skola bli fyllda med Jesu alltillräcklighet. Vi kunna bli prövade, då vi gå framåt i barnslig och full förtröstan på Honom. Det kan hända, att vi få vänta för att tålamodet skall fullkomnas, men till sist skola vi förvisso finna, att stenen är bortvältrad, och att Herren väntar att få giva oss dubbelt igen för prövningstiden. — A. B. Simpson.

Herrens nåd är var morgon ny,
bort med tvekan och klagan!
Herrens röst mitt i stormens gny
blandar nåd uti agan.Nåd, ja nåd, hur Han än den kläder,
nåd, som fostrar för himmelriket opp,
nåd, som livar vår tro, vårt hopp,
nåd, som tröstar och gläder.
L.S