Frank Mangs behöver inte någon närmare presentation.
Han är en av de mest välkända predikanter som Norden har haft.
Några år innan han fick hembud gick han ut med ett budskap, med en stark profetisk dimension till svensk kristenhet.
Det är ett allvarligt budskap som vi gör klokt i att ta till våra hjärtan.
Vi publicerar det här med en förhoppning att det skall leda till ett andligt uppvaknande./
Det hände en ganska tidig morgon för en del år sedan. Utan att tända lampan drog jag upp rullgardinen och slog mig ned vid skrivbordet. Ute var det grådager. Egentligen tänkte jag inte på någonting
Utan fanns bara till och lyssnade till det stilla böneljudet från mitt väsens innersta.
Då hände det. Helt plötsligt såg mitt inre öga en väg. Inte en körväg och inte heller en stig. Det var närmast någonting som liknande en bättre promenadväg på några meters bredd. Nej, det var ingen andesyn. Jag var inte i trans eller hänryckning, utan alldeles klarvaken. Och ändå såg jag vägen så tydligt och klart att jag närhelst jag vill alltjämnt kan se hela bilden framför mig.
Jag ser den just nu. Jag såg att vägen började vid en trång port och visste att den slutade i härlighetens värld. Men av det målet såg jag ingenting. Jag såg bara porten och början av vägen. Och längs vägens mitt låg en strimma av ljus, som tycktes komma från en ändlös ljuskälla av ett slag som jag aldrig skådat. På vägens båda sidor var det kolmörker.
Vägen hade inga diken och inga staket. Men gränsen utmärktes av det konturlösa område, som fanns där ljuset och mörkret möttes. Gränsen var suddig. Jag såg människor som gick på vägen. Både män och kvinnor, unga och gamla. De gick inte i grupper. De gick inte ens par om par och i bredd. Utan alla en och en. Och det berodde därpå att den Herre, som lockat dem in på vägen, hade sagt: ?Om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.?
?Någon!? ?Jag med honom och han med mig.? Det där betyder att det i Kristi sanna efterföljds innersta finns ett rum, som reserverat endast för honom. Och dit ingen annan varken kan eller får komma. De där människorna var klädda i vita kläder. Bländande vita kläder, som stund efter stund fick sin renhet förnyad. Inte därför att de bad om och hungrade efter sekundlig renhet, utan därför att de vandrade mitt på vägen.
Rakt under strimman av det övernaturliga ljuset. Reningen i Jesu blod var en konstant pågående process.
Och jag såg deras ansikten. Det var ljus över dem också. Fast många av dem var märkta av både ålder, sorg och sjukdom. Och det skenet var både en återspegling av det inre ljuset och en utstrålning av det ljus de bar inom sig. Gärna hade jag med mina ögon velat följa dessa människors vandring ända hem. Med jag fick inte. Jag var tvungen att vända blicken mot vägens början och den trånga porten. Och där såg jag en stor mängd som stannat.
De hade stannat redan innan de gått in genom porten och kommit in på vägen. Och det märkliga var att många av dem tycktes vara glada. De var glada därför att de trodde sig vara på vägen. Fast de aldrig hade gått in genom den sanna omvändelsens trånga port.
Och kanske det värsta var att mitt bland dem rörde sig gestalter i prästrock och pastorsdräkt och evangelistmundering. Nej, det värsta var att jag såg skuggan av min egen bild i den där hopen. Ty vi har fuskat, vi som är kallade att vara levande organ för Livet från Gud. Vi har blivit religiösa pratmakare istället för att vara fungerande organ för Livet.
Vi har garanterat människor deras salighet därför att de en gång blivit döpta till Kristus. Vi har garanterat att sökande själar blivit födda av Anden, fast de bara blivit födda av mänsklig påverkan. Vi har sagt att de är Guds barn bara därför att de är ?snälla?. Vi har blivit religiösa kvacksalvare, som i förtid intalat andliga sökare att de är födda av Gud. Fast de bara är väckta.
Och vi har ibland genom just detta avbrutit den andliga födelse-processen.
Resultatet har blivit att det i dag finns massor av människor, som tror sig vara på väg till himlen fast de inte är det. Men Jesus sade ju att det skulle komma att bli så i denna tidsålders afton:
?Då skall det var med himmelriket som när tio jungfrur gick ut för att möta brudgummen. Men fem av dem var oförståndiga, de tog ingen olja med sig.?
Ingen olja! Ingen ande! Och inget fungerande andeliv. Bara formerna och skenet. Namnet och bekännelsen. Och de trodde att detta var nog.
Men jag såg mer. Jag såg människor som gått in genom porten, upplevt nya födelsens under och kommit in på vägen, men som sedan gjort vägen till någonting annat än det den var ämnad att vara.
De har stannat och gjort vägen till en rastplats i stället för att låta den var en färdväg. De hade stannat, inte när det gäller ålder och tid.
Men de hade stannat när det gäller andlig utveckling och tillväxt. De hade stannat och börjat leva på minnen. Och somliga hade bara stannat. Och somnat. Men alla hade de glömt de paulinska orden: ?Dock, såvitt vi redan har hunnit något framåt, så låt oss vandra vidare på samma väg.?
Men jag såg mer. Jag såg människorna som dragit sig ut ur det övernaturliga ljuset som låg över vägens mitt. De hade dragit sig in i den grådager som fanns på vägens båda sidor.
Grå-dagen, där synen på både synden och saligheten var höljd i dunkel. Allt var dimmigt och grått och overkligt. Och den grå overkligheten gjorde att sådant som var en total omöjlighet på vägens mitt nu blev leksaker för både sinnet och talet och handlingarna.
Och hur underligt det än låter så blev de ting, som fanns i mörkret på sidan av vägen föremål för deras intresse. Likt Guds gamla Israel under ökenvandringen greps de av lystnad till Egyptens köttgrytor, som de en gång hade lämnat.
Lystnaden blev inte bara ett visat intresse. Lystnaden växte till åtrå. En hunger som fångade deras tankar och känslor. Lade beslag på deras drömmar och fantasier. Och gjorde att de i verklighet befann sig på sidan av vägen, trots att de skenbart fanns kvar på den.
Sedan hände det kusliga. Sakta som skuggor gled de bort ifrån den väg, som saknar både staket och diken. Bort ifrån den väg, som de en gång under tårar och böner sökt sig in på.
Bort från det levande hoppet och in i hopplösheten. En hopplöshet som de själva inte kände av. Ty de var döda. De hade förlorat förmågan att uppleva en andlig kris.
Sedan jag sett allt detta sjönk jag sakta ned på knä och brast i gråt.
Jag önskade att jag varit minst ett halvsekel yngre än vad jag är. Och haft möjligheten att på ett bättre sätt än vad jag gjort, satsa mitt yttersta för att Guds Helige Ande skulle få frihet att bruka mig på ett bättre sätt än vad han nu kunnat.
//Frank Mangs
***
/Anji -Hoppas du gillade predikan!
Jesus-film Engelskt tal
