Paulus Eliasson

Jag lyssnade för några år sedan på en ljudbok av John Grisham; en romanförfattare som har skrivit många böcker om advokater och rättssaker. Boken jag lyssnade på heter Den oskyldige mannen. När jag hade hört en stund tyckte jag att det var något som var lite märkligt. Grisham skrev inte på samma sätt som han skrev i de tidigare böckerna jag hade läst. Jag saknade vissa litterära grepp, och det skapade en dissonans hos mig. Ända tills jag förstod att det inte var en roman alls – det var en dokumentär.

John Grisham berättade om ett faktiskt fall, om en man som blev dömd för ett mord som han inte hade begått. Och helt plötsligt förändrades hela boken för mig. Jag hade kommit dit med tanken att det var en roman, men det visade sig att det var en helt annan berättelse.

Så är det med olika genrer. Allt vi gör, säger, och framförallt när vi skapar någonting så gör vi det inom olika genrer. En dikt och en roman har inte samma uttrycksform. De kan prata om samma sak men ha olika sätt att säga det på. Det är med det som utgångspunkt som jag har tänkt på det som kallas för Golgatadramat. Det låter som att det är ett teaterstycke eller en film eller en episk bok, för när man läser berättelsen i evangelierna om Golgata och vad som hände mellan Palmsöndagen och uppståndelsen, så ser man att det är ett väldigt dramatiskt händelseförlopp. Och en av de frågor man bör ställa sig själv när man kommer till Golgatadramat är: Vilken genre är det här?

Om man ska se på den litterära stilen så är det en antik biografi. Lärjungarna som skrev ner evangelierna var skribenter som skrev om verkliga historiska händelser. Men de är också teologer; människor som önskar berätta något speciellt om vad som hände. I alla evangelierna finns det en tydlig gräns där passionshistorien, som den också kallas för, börjar.
Vi kan till exempel gå till Markus 10:32-34:

De var nu på väg upp till Jerusalem, och Jesus gick före dem. De var fyllda av bävan, och de som följde med var rädda. Då tog Jesus än en gång med sig de tolv och började berätta för dem vad som skulle hända honom: “Se, vi går upp till Jerusalem, och Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda. De ska döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som ska håna honom och spotta på honom, gissla och döda honom. Men efter tre dagar kommer han att uppstå.”

 

Vi får alltså här en profetisk resumé av det som ska hända, och i vers 45 säger Jesus:

Människosonen har inte kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.

 

Golgatadramat inleds med att Jesus berättar vad som ska hända och varför det ska hända.

Han kommer att hånas, spottas, korsfästas, dödas och uppstå igen på den tredje dagen. Och anledningen är att han ska ge sitt liv till lösen för många. Det är inte många historier som börjar med att berätta vad som ska hända och varför det händer, men så har evangelisterna gjort det.

Lärjungarna var med om att Jesus kom till Jerusalem, förkastades av de människor som var där, blev tagen till fånga, korsfästes, dödades och uppstod igen på den tredje dagen. Det måste ha varit både en traumatisk så väl som en livsförändrande upplevelse på alla sätt och vis. När Matteus, Markus, Lukas och Johannes skriver sina Jesus-berättelser, ca 30-40 år efter att det hände, då hade de haft en lång tid att fundera på vad det var som hände när Jesus dog och uppstod. Men de återskapar också en ambivalens eller en osäkerhet i texten.

Många av oss har hört och läst Bibeln sedan vi var små, men om vi skulle komma till texten för första gången, då skulle vi nog uppleva att det är en osäkerhet i texten. Vad är det som händer här egentligen? Och det upplevde också lärjungarna på plats, för nästan alla missförstår vad som händer när Jesus dör. Om vi läser i Lukas kapitel 24, så utspelar sig det kapitlet efter Jesu uppståndelse, men innan alla lärjungarna har hört nyheten om uppståndelsen. Man har hört att några kvinnor har kommit från graven och sagt att de inte fann Jesus i sin grav och de blir osäkra och vet inte vad de ska tro. Men så möter Jesus några lärjungar på väg till Emmaus, en liten by en bit från Jerusalem. Jesus möter dem men de känner inte igen honom. Han frågar vad de samtalar om för de verkar så nedstämda, så bedrövade. Då står det i kapitel 24:17-21:

Han frågade dem: “Vad är det ni går och samtalar med varandra om?” Då stannade de och såg bedrövade ut. Och den ene som hette Kleopas sade till honom: “Är du den ende som har besökt Jerusalem och inte vet vad som hänt de här dagarna?” Han frågade dem: “Vad då?” De svarade: “Detta med Jesus från Nasaret. Han var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Våra överstepräster och rådsherrar utlämnade honom till en dödsdom och korsfäste honom. Men vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel.”

 

 

De två vandrarna är uppgivna; de säger: “Men vi hade hoppats.” Vi hade hoppats att det här skulle vara svaret. Vi hade hoppats att Jesus skulle vara lösningen, att han skulle vara Guds utvalde. Om man följer Golgatadramat så är lärjungarna först oförstående när Jesus profeterar om vad som ska hända.Simon Petrus säger ju “Detta ska aldrig ske dig Herre!” Du kan inte dö, det finns ingen möjlighet. Sedan blir de förvirrade när Jesus tar med dem in till Getsemane, och de får uppleva de saker som händer där. De blir rädda och flyr när Jesus tas till fånga. De håller sig på avstånd. Det lärjungarna ser i Golgatadramat är en tragedi. ”Vi hade hoppats.”

Tänk dig in i deras situation. Jesus är mäktig i ord och gärning. Han går omkring och gör väl. Han förkunnar ett budskap som berör människor. Men det de ser här är att rådsherrarna utlämnar honom att dödas. Det är en tragedi. För dem är Golgatadramat den största tragedin som kan hända.

En annan aktör i dramat är det religiösa ledarskapet. Översteprästerna, sadducéerna, fariséerna och prästerna som ser sig själva som domare i en rättstvist som handlar om en lögnare och en hädare. I Matteus 26 står att Jesus har berättar att han är Människosonen profeterad om i Daniels bok, och så säger han i vers 64-67:

“Härefter ska ni se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln.”Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: “Han har hädat! Behöver vi några fler vittnen? Nu har ni hört hädelsen. Vad anser ni?” De svarade: “Han förtjänar döden!” Och de spottade honom i ansiktet och slog honom med knytnävarna. Andra slog honom i ansiktet …

 

 

Prästerna och stora rådet ser Golgatadramat som en rättslig uppgörelse med en lögnare och hädare. Om man hädar, så är det antingen att man talar lögn om Gud eller att man påstår sig vara Gud. Och det senare är precis det Jesus gör här när han talar om att han är Människosonen. Stora rådet ser sig själva som hjältarna i den här historien. De ska stoppa en falsk profet.

Sedan har vi Herodes som hoppades att Jesus skulle göra några trollkonster för honom. Han hade hört att Jesus var en som kunde göra mirakel, och han hade hoppats få se mirakel, men Jesus gör inte några mirakel för honom. För Herodes är Jesus en bluff. Han önskade sig en hovnarr, någon som kunde göra trix för honom, men Jesus ställer inte upp.

Den romerska prefekten Pontius Pilatus, ser Jesus som ett riskmoment. Det är ett upplopp på väg, och här är Pilatus möjlighet att vara hjälten genom att vara diplomatisk. Kanske måste han offra en oskyldig. Han förstod nämligen att Jesus var oskyldig, men det fick gå för det större goda, för att det inte skulle bli uppror i Jerusalem mitt under påsken när det var så otroligt många människor närvarande. Så Pilatus gör det som krävs. Han var mitt i ett politiskt drama och han skulle göra det politiskt rätta för att se till att människor höll sig lugna.

Pilatus såg ett politiskt drama, men soldaterna som Jesus förs ut till, de ser Jesus som en komisk figur, en komedi. De får höra att den här mannen påstår att han är kung. De vet vem som sitter i Rom och är kejsare, och därför vet de att det Jesus påstår är skrattretande. Och i Matteus 27:27-31 står det: Därefter tog ståthållarens soldater med sig Jesus in i pretoriet och samlade hela vaktstyrkan runt honom. De drog av honom kläderna och hängde på honom en röd soldatmantel, vred ihop en krona av törne och satte den på hans huvud och stack en käpp i hans högra hand. Sedan böjde de knä inför honom och hånade honom och sade: “Leve judarnas kung!” Och de spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. När de hade hånat honom, tog de av honom manteln och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästas.

Soldaterna ser en komedi.
De ser en Don Quijote på jakt efter väderkvarnar, en person som lider av vanföreställningar.
Låt oss skratta åt honom, låt oss håna honom, låt oss ha lite roligt på hans bekostnad.

Soldaterna ser en komedi. De ser en Don Quijote på jakt efter väderkvarnar, en person som lider av vanföreställningar. Låt oss skratta åt honom, låt oss håna honom, låt oss ha lite roligt på hans bekostnad. Sedan för vi bort honom för att korsfästas. Och samma sak upplever de människor som ser Jesus hänga på korset. I samma kapitel står det:

De som gick förbi hånade honom och skakade på huvudet och sade: “Du som river ner templet och bygger upp det på tre dagar, fräls dig själv om du är Guds Son och kom ner från korset!” På samma sätt förlöjligade även översteprästerna och de skriftlärda och de äldste honom och sade: “Andra har han frälst, sig själv kan han inte frälsa. Han är Israels kung! Nu får han komma ner från korset, så ska vi tro på honom. Han litar på Gud, nu får Gud rädda honom om han älskar honom. Han har ju sagt: Jag är Guds Son.”På samma sätt blev han också hånad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom” (Matt 27:39-44).

Det finns en stor klyfta mellan det Jesus påstår, nämligen att han är kung, och å andra sidan den verklighet som vi möter, nämligen att han korsfästs. Jesus säger att han är Guds son, den som Gud har utvalt till Messias, Människosonen som Daniel har profeterat om, det är den ena sidan. Å andra sidan håller han på att korsfästas. Den dissonansen upplever människorna som komisk.
Det är det som är humor; man förväntar sig en sak, men så blir det någonting helt annat och oförväntat. Den stora frågan är denna: Vad är det vi ser? Är det ett kungaepos, alltså berättelsen om en kungs kröning, eller är det en tragisk komedi?

Ordet kung förekommer mer i passionshistorierna i Matteus, Markus, Lukas och Johannes evangelier än någon annanstans i hela bibeln. Inte ens i berättelserna om kungarna i Gamla testamentet är det tätare mellan ordet kung än i berättelsen om Jesus död och uppståndelse. Det är helt klart det här som är temat. Vad är det för en kung som vi har framför oss?

Matteus kapitel 21 handlar om det vi kallar för Palmsöndagen, när Jesus kommer ridande in på en åsna och hyllas av folket. De lägger ner sina mantlar, de viftar med palmblad och ropar: “Hosianna! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn, Davids son!.” De tar emot Jesus i inledningen av Golgatadramat, och det känns som att nu är det ändå en fantastisk kungaberättelse. Så ska en kungaberättelse börja. Nu ska han in i staden, sedan ska han deklarera Israels självständighet, driva ut de romerska makterna, och etablera Israel som Guds folk med ära. Men vad man än har för förväntningar på Jesus, så ställer han inte upp på några av dem.

Om man läser vidare i kapitel 21 så kommer de här prästerna och skriftlärda till Jesus, och de ställer frågor till honom, de testar och prövar honom. En person som kommer och säger sig vara kung; han ska prövas av auktoriteterna, och sedan ska de underkasta sig hans auktoritet. Men ledarna diskvalificerar Jesus fullständigt, eftersom han inte ställer upp på deras planer och intriger. Vi kan läsa Matteus 21 och 22, där Jesus kommer med sin salomoniska vishet. Det förväntas av en kung att han ska vara vis, men Jesu visdom avvisas av ledarskapet.

I kapitel 26 är Jesus i Betania, i Simon den spetälskes hus. En kvinna kommer dit med en alabasterflaska med nardusolja, som hon bryter upp och häller över Jesus.

Vad betydde det? När vi talar om Jesus, så säger vi som regel Jesus Kristus. Många behandlar Kristus som om det var Jesu efternamn, som om hans föräldrar var Maria och Josef Kristus, men vi vet att Kristus inte är ett namn, utan en titel som betyder ”den smorde”. Smörjelse med olja var sättet man identifierade och initierade en kung, präst eller profet. De smordes med olja som ett tecken på sin tjänst inför Gud.

Den enda som smörjer Jesus är denna kvinna.

Hon smörjer honom med en otroligt dyrbar olja. Och Jesus säger att hon gör det inför hans begravning. Man kan anse att om det är en smörjelse av en kung, så ska det väl inte vara inför en begravning? Då borde det vara inför hans kröning.

Denna dissonans följer med hela texten. Jesus tar med sina vänner ut till Getsemane. I Johannes 18 står det att de gick över bäcken Kidron, precis som det står i Gamla testamentet att kung David gjorde när han var förkastad av sitt folk och av sin egen son. Jesus, förkastad av sitt folk, går över bäcken Kidron in i Getsemane där han går in i en bönekamp som blir så intensiv att han svettas blod. Man kan tycka att den sista kvällen innan en kröning som kung, så ska det väl vara en glädjekväll tillsammans med de närmaste vännerna? Men Jesus går in i en kamp och ropar till Fadern “Om det är möjligt, så låt denna bägare gå ifrån mig! Men ske inte min vilja, utan ske din vilja”.

Mitt i den natten kommer Jesu kungliga eskort för att föra honom till förberedelserna inför kröningen. Men det är inte en kunglig eskort, det är en av hans egna lärjungar som förråder honom och det är soldater som tar honom till fånga, och alla hans lärjungar överger honom och flyr bort. Än en gång upplever vi spänningen. Vad är det som händer? Vad är det vi ser? Är det ett drama? Det är det helt klart. Men är det en tragedi? Är det en komedi? Är det en fars? Eller är det någonting helt annat?

IMatteus 27:27 läste vi tidigare om då Jesus förs in i det som skulle kunna kallas för klädkammaren, där de klär på honom hans kungliga kläder. De hänger på honom en röd soldatmantel. Det är inte många detaljer som ges i texten, men de detaljer som ges de är väldigt viktiga. Det sägs att det är enrödsoldatmantel. Rött är kungafärgen, helt enkelt, men det är en soldatkappa som de bara slänger över honom. Det är en fars, en komedi, eller någonting helt annat. De gör en krona av törne och sätter på hans huvud. Det är någonting som skorrar och skapar dissonans i berättelsen. De ger honom en kungaspira, men det är ett rör som de sedan slår honom med.

Så kommer den kungliga kortegen. I Lukas 23:27 står det:

”En stor skara ur folket följde honom …”

Här är hans kortege, en eskort genom staden där folk står på båda sidorna och jublar: “Kungen är på besök!” Kungen har kommit hit och nu jublar man. Nej, förresten, de gör inte det. Det är en dissonans här också. En stor skara följde honom, även kvinnor som sörjde och grät över honom. Och kungen, han ska ju stå och vinka, ropa sina välsignelser och lyckönskningar till folket, men vad gör Jesus?

Då vände Jesus sig till dem och sade: “Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, utan gråt över er själva och era barn. Det kommer dagar då man ska säga: Saliga är de ofruktsamma, de moderliv som inte fött och de bröst som inte ammat” (Luk 23:28-29).

Tronen som han förs upp på är ett kors. Och var finns högvakten, de närmaste förtrogna som skulle vara på hans högra och vänstra sida? Vi vet att Sebedeus söner, Jakob och Johannes, så gärna ville få de här hedersplatserna. De sände sin mamma som kom till Jesus och sa att “Jag skulle vilja att du gav mina söner det jag ber dig om, att de ska få sitta på din högra och vänstra sida när du kröns till konung, när du sitter i din härlighet”. Och Jesus säger, “Ni vet inte vad ni ber om.” Och det är genomgångstonen här, “Ni vet inte vad det handlar om. Kan ni dricka den den bägare som jag ska dricka av?” De hävdar att de kan det, men vid Jesu kröning är de långt borta. Det är två andra som får dricka av den bägaren som Jesus ska dricka, och det är de två rövarna som det står om i vers 33 i samma kapitel:

Och när de kom till den plats som kallas Dödskallen, korsfäste de honom och brottslingarna där, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra.

Det är högvakten kring Jesus. Två rövare. I vers 35-38 står det om folket som stod där och hånade, soldaterna som kom fram och hånade honom och sa, “om du är judarnas kung, fräls då dig själv”. Över honom fanns också ett anslag: “Detta är judarnas kung.”

Denne torterade man på ett kors, det är judarnas kung. Mer än så har inte judarna att erbjuda i försvar, av värdighet, av storhet.

Och när vi har kommit hit i berättelsen så frågar man sig själv: Vad är sanningen om Golgatadramat? Vad är det som händer här? Är det en komedi? Är det en fars? Är det en tragedi? Det är något här som inte stämmer. Kan inte någon bryta in här och berätta för oss vad som är verkligheten?

Det finns en som vet sanningen om Golgatadramat, och han berättar sanningen för den ena mannen på sin sida. Rövaren vänder sig till Jesus och säger:

Jesus, tänk på mig när du kommer till ditt rike.

Här är det första gången någon bryter igenom med verkligheten. Jag tror att det är här evangelistens fokus ligger. Det har varit så mycket förvirring fram tills nu. Det har varit så mycket osäkerhet. Men så kommer Jesu svar på rövarens förfrågan. Han säger: “Jag säger dig sanningen”. Och vad är sanningen?

Jag säger dig sanningen: Idag ska du vara med mig i paradiset.

I sitt svar knyter Jesus an till Bibelns första berättelse, det som hände i Edens lustgård, när Adam och Eva bröt förbundet och gemenskapen som de hade med Gud. De förlorade paradiset när de syndade, och Gud satte två keruber för att vakta vägen till Livets träd. På korset säger Jesus, “Nu, anonyme rövare, ska du få vara med mig på den här resan tillbaka till Gud. In i gemenskapen, in till paradiset. Det som Adam gjorde, det ska jag vända på, och det sker i detta ögonblick!”

Det är sanningen om Golgatadramat, verkligheten som evangelisten önskar förmedla.

Det som människor såg som en fars, en komedi, det som lärjungarna såg som en tragedi, det är Guds kungaepos, det är Guds kröningshögtid. Han som hängde där på ett kors, han dog för dig och för mig och öppnade vägen till sitt rike, till sitt paradis. Det är evangeliets sprängkraft, att Gud inte vinner sin kungamakt genom krig, svärd, atomvapen, eller genom att skjuta ner sina fiender. Han vinner sin seger genom att dö på ett kors.

Helt plötsligt förstår vi att det är sant allt det som har hänt hittills. När de skrev över hans kors “judarnas konung”. Ja, det är han. När de gick förbi och hånade honom och spottade på honom, “andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa”. Nej, det gör han inte, för han har valt att gå vägen själv.

Adams paradis och mer än det, vinns tillbaka. Det är det här mysteriet aposteln Paulus forskar i, när han i 1 Korintierbrevet säger “… vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet” (1 Kor 1:23). Evangelisterna och förkunnarna går ut och proklamerar: “Vi förkunnar Kristus Jesus som korsfäst, om det är en dårskap för dig, om det är en stötesten för dig, om det är något som bär dig fullständigt emot, så är det ändå sanningen. Han är korsfäst för våra synder och han är uppstånden för vår rättfärdiggörelses skull.”

Gud gör alltid det oväntade, och på ett oväntat sätt, men han genomför det som är hans plan och vilja. Judarna begär tecken, grekerna söker efter visdom, och i Golgatadramat slår de sig samman, Guds folk och hednafolken.

Jag ska avsluta med några ord som står i Apostlagärningarna. När Petrus och Johannes förkunnade evangeliet så blev de intagna till förhör. När de kom tillbaka från förhöret till församlingsgemenskapen och fick möta syskonen så bröt hela församlingen ut i bön. Det står:

Herre, du som gjort himmel och jord och hav och allt som finns i dem, du har genom den helige Ande talat genom vår fader David, din tjänare:

Varför rasar hednafolken,varför tänker folken tomma tankar?

Jordens kungar reser sig och furstarna gaddar ihop sig mot Herren och hans Smorde.

Ja, de gaddade verkligen ihop sig i denna stad mot din helige tjänare Jesus som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus gick samman med hedningarna och Israels stammar för att utföra det som du med din hand och ditt beslut hade förutbestämt.

Här dras slöjan åt sidan och det vi får se är att detta var Guds plan hela tiden. Det som verkade som en tragedi, ligger i Guds hand. Gud har förutbestämt det. Och så fortsätter bönen:

Och nu, Herre, se hur de hotar oss! Hjälp dina tjänare att frimodigt förkunna ditt ord, genom att du räcker ut din hand och låter helande, tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.

Det är detta jag önskar vi ska komma ihåg och ta med oss in i vardagen. Det är inte bara information om litterära genrer och så vidare, utan vi ber att det som Jesus upplevde på Golgata kors ska bli en kraft i våra liv, och att Jesu seger genom att ge sig själv, också ska bli vårt tankesätt. Som aposteln Paulus säger i Filipperbrevet 2:

Var så till sinnes som Kristus Jesus var.

Samma tankesätt som var i Kristus Jesus då han dog, då han gav sitt liv för oss, det ska finnas i oss.

Låt oss förenas i bön om att Golgatadramat ska bli större för oss, att det Jesus har gjort för oss ska stråla i all sin glans, så att vi verkligen ser hur fantastisk han är. Vi ber att vi ska få se att det smutsiga gamla korset, det är hans kröningsplats. Och det samma gäller för oss. Den som vill följa efter mig, säger Jesus, han måste ta upp sitt kors och följa mig varje dag. Det är vår väg framåt och det är kampen i vår tid. Att ta upp vårt kors, följa Jesus, och verkligen låta honom vara vår Herre. I Jesu namn, Amen.

/Anji

Ledare av Berno Vidén

Namnet och personen Jesus har alltid varit och kommer alltid att vara en stötesten, en orsak till fall och splittring. Jesus själv talade öppet om hur hans lärjungar skulle komma att bli förföljda för hans namns skull. En av de främsta orsakerna till det uppenbara hat som riktades mot honom var att han talade om sig själv som Gud Faderns son, något som blev för mycket för judafolkets religiösa företrädare. Då Jesus exempelvis uttryckte; ‘Jag och Fadern är ett’, ville det rådande prästerskapet helst stena honom där och då.

Allt Jesus gjorde var nytt och revolutionerande. Han talade med myndighet och agerade med makt. Oavsett vem han träffade så innebar ett möte med honom en förändring. Antingen tog man emot hans budskap eller också förkastade man det. Antingen ledde ett möte med Jesus till befrielse eller också till förhärdelse. Han till och med förlät människor deras synd, på ett sätt som ingen människa vare sig kan eller får göra.

Skillnaden mellan Jesus och alla andra människor som någonsin levt på denna jord är att han är sann Gud och sann människa. Som Gud är Jesus också det eviga Ordet, genom vilket allt skapat blivit till. ‘Ordet var Gud’, skriver Johannes. Då Gud i skapelsens begynnelse sa: ‘Låt oss göra…’, beskrivs den gudomliga enhet som från evighet funnits mellan Fadern och Sonen. Genom Jesus, den förstfödde före allt skapat, skapades allt i himmelen och på jorden, synligt såväl som osynligt. Alltsammans har blivit skapat av honom, genom honom och till honom.

Genom Jesus föddes också den nya människan. Hela mänskligheten är sedan den förste Adams tid träl under synden. Gamla testamentet beskriver hur Gud på olika sätt förbereder Sonens människoblivande. Förebilderna och de profetiska budskapen som blickar fram emot Jesus är många. Genom Guds handlande i frälsningshistorien förbereddes skapelsen inför det ögonblick Gud Fadern i sin makt fastställt. Skuggbilder skulle bytas ut mot verkligheten själv. När tiden var inne blev Gud människa! ‘Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss.’

Bibeln talar även om en ny skapelse och ett nytt förbund, där Jesus är ursprunget och förutsättningen för den nya människan. Gud inte bara steg ned hit till jorden. Genom Jesus Kristus försonade han också människan med sig själv. I Jesus har vi förlossningen, förlåtelsen för våra synder. Han gav sitt liv till lösen för att rädda mänskligheten från syndens makt. Genom sin död gjorde Jesus dens makt om intet, som hade döden i sitt våld. Den nya födelsen är det största under en människa kan få erfara. I det ögonblick vi tar emot Kristus i våra liv, förvandlas vi i ett nu från död till liv. Om någon är i Kristus är han en ny skapelse.

Gud har genom Kristus en ny kropp på jorden – församlingen. Genom Golgata under utplånades den gamla människan och i Jesu uppståndelse föddes den nya människan. Den som genom tro tar emot Jesus i sitt liv blir totalt förenad med honom både i hans död och uppståndelse, och får som gåva evigt liv.

Jesus är huvudet för kroppen, vi är lemmarna. En av de förebilder Gamla testamentet ger oss är när Gud efter skapelsens fullbordan bygger en ny människa av ett revben ur Adams kropp, varefter mannen utbrister: ‘Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött’. Jesus själv sa att den som inte äter hans kött och dricker hans blod inte heller har liv, men att den som äter av honom också ska få leva genom honom.

Den som har Sonen, han har livet. Den som inte har Guds Son, har inte heller livet. Den som förnekar Jesu gudom ställer sig utanför frälsningen och utanför det verkliga livet. Jesus sa: ‘Den som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag kännas vid inför min Fader som är i himmelen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.’

/Anji

Elden får inte slockna

Det som viskades i kamrarna skulle ropas ut på taken. Ingen generation fick uppgiften att bygga några 
institutioner för nästa generation eller ta emot några traditioner för att tradera det vidare. 

Varje generation skulle börja nollställd med samma 
möjlighet att mottaga frälsningens budskap.

Det som styr världen är inte ideologierna utan pengarna och ekonomierna. Där penningen och människan existerar samtidigt finns ingen demokrati, eftersom penningen är totalitär i sina anspråk och aldrig tar några demokratiska hänsyn. Att tala om demokrati i vårt land är ganska missvisande. Det råder möjligen politisk men knappast ekonomisk demokrati. Det kommer heller aldrig att förekomma.

Man kan försöka att genom olika politiska åtgärder mildra penningens skadeverkande inflytande på samhället, stödja de fattigaste och åstadkomma vissa förändringar. Ändå blir förändringarna bara marginella så länge själva samhället aldrig förändras. Det kommer penningen och dess ägare med stor omsorg att vaka över.
Vi måste därför först göra klart att en kristen inte kan förverkliga någon politisk socialism. Den är egentligen bara en satanisk förvanskning av det församlingsideal som existerar i Nya testamentet. Att man har lyckats dupera så stora delar av mänskligheten just på den här punkten beror på att kyrkan gått kapitalismens ärenden.

Det är kyrkan som skapat förutsättningarna för den politiska socialismen. Det i sin tur beror på att den kristna församlingen – jag skiljer då på församling och kyrka – inte vågat ta steget fullt ut och förverkliga den gudomliga församlingsprincip som innebär att församlingen får sin egen rättsordning, sin egen ekonomiska ordning, sin egen politik – himmelrikets politik – och sitt eget kulturliv, vilket handlar om Andens liv och Andens frukt. Församlingen har visserligen bekämpat synden i dess former på det moraliska planet, men inte lika mycket bekämpat världen. Under tiden man bekämpat synden har man förvärldsligats och likbildats med världen.
Nu säger Jesus: ”I världen liden I betryck, men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen.”

Jesus vann seger över synden genom sin död och uppståndelse, han vann seger över världen genom sitt liv. Det var en fingervisning om hur församlingen skulle leva i varje tid för att vinna seger. Vi vinner seger över världen genom vårt ställningstagande till den.
Bibeln talar aldrig om världen som en gudomlig organisation. Världen är den sataniska organisation som stänger människan inne i tiden och berövar henne evigheten. Världen är uppbyggd av olika element: Filosofi, religion, politik, ekonomi, kultur och allt man kan tänka sig därtill. Andra saker ger världen en utomsinnlig dimension: ockultism och spiritism. Det är en hel andevärlds inflytande som möjliggör denna gudsfientliga organisation i tiden.

Satans avsikt med världen är att hindra människorna att söka Gud genom att stänga in dem i tiden och låta dem uppslukas av världen. Avsikten är inte främst att människan skall gå förlorad, utan meningen är att använda människan som byggnadsmaterial för ett annat rike som satan vill bygga upp för att bjuda den Smorde maximalt motstånd. Satan vill nämligen ha platsen på Faderns högra sida. Han  vill detronisera Sonen. Därför har han också bisittare och makthavare på olika nivåer i olika sammanhang runt världen i sin tjänst. En del av dem kallar bibeln för konungar, men det finns också andra uttryck.

Missriktad lojalitet

Satan skulle ha varit besegrad också i världen om inte mänskligheten hade visat honom sådan lojalitet. Det är den emot honom lojala mänskligheten som ger honom makten, även om det är en skenmakt som han så småningom kommer att förlora. Satans organisation – den nuvarande världsordningen – går mot sitt slut. Den skall upplösas och bryta samman i den sista konfrontationen mellan honom och ljusets furste. Därför är församlingens uppgift inte att bygga upp organisationer som tar upp kampen mot de inomvärldsliga makterna på deras villkor med deras metoder. Församlingens primära uppgift är att se till att skaran i varje generation blir fulltalig.
Vi skall alltså inte sanera i den organisation satan har byggt upp, utan istället bedriva en slags agentverksamhet genom att förlösa människorna från världen och överföra dem till den fridlysta plats som finns i tiden, dit satan inte kan komma, nämligen Golgata. Det är fristaden för hela mänskligheten. Då människan flyr dit blir hon räddad.
Vår uppgift är att verka så att människorna blir upplysta om dessa verkliga förhållanden och undervisade om räddningens verkligheter. Därför är inte Bibeln ett reformprogram av politisk, social eller kulturell art. Den är en evakueringsplan. Gud håller på att uttaga ett folk som skall evakueras, inte skapa en himmel på jorden eller ett materiellt paradis i tiden. Guds folk har inte två himlar. Det har bara en himmel och är i tiden förföljt av de makter som är förbundna med denna världens furste.

Uppenbarelsetro

Det finns bara en möjlighet att övervinna världen. Det är inte genom arbete, mänskliga ansträngningar, genom kulturella eller andra aktiviteter. Det enda som kan övervinna världen är vår tro. Det är inte vetenskaplig tro utan uppenbarelsetro. Tron är inte passivt mottagande av gudomliga gåvor och ett förblivande tillstånd i konstant njutning. Tron är en marsch och ett uppbrott.

Tron är uppenbarelse,ljus, visdom och kunskap om himmelska ting. Därför vet den kristne inte alltid så mycket om världen men desto mer om himmelen. I den meningen är en kristen världsfrånvänd men utan att vara verklighetsfrämmande.
Vad ska då församlingen göra? Den ska inte bygga institutioner, monument eller slå sig till ro. Församlingens uppgift är egentligen en enda sak – att proklamera och demonstrera Guds rike. Den skall inte försvara Guds rike, för det är meningslöst. Guds rike skall legitimera sig självt genom renodlade egenskaper och renodlad kraft.

Guds rike består icke av kött och blod och är inte ett materiellt eller ett geografiskt rike, som vi kan rycka bitar av. Man kan vara med i en församling på jorden och ändå vara utanför Guds rike. Himlen skall ju inte befolkas av materialister eller sådana som främst vill tillgodose sina fysiska eller själiska behov. Guds rike skall tillgodose evighetsbehovet, vilket är det mest elementära.

Den samaritiska kvinnan

När lärjungarna kom med sina kassar efter att ha varit inne i Samariens huvudstad och hämtat mat åt Mästaren, verkade han helt ointresserad av deras goda vilja. Allt vad de dukade upp kunde inte på något sätt ge honom tillfredsställelse. Han sade bara: ”Jag har mat att äta som ni inte förstår”. Han var mätt. De kom bärande på sina kassar av vad de samlat ihop, men han hade redan mat.
Efter det att de hade varit inne vid huvudstadens näringsställe, där de gjort sina inköp, kom en kvinna springande. Hon kom inte för att köpa mat, men hennes vittnesbörd förmådde uppenbarligen skaka om hela staden. Det var inte de mathandlande apostlarna som satte spår efter sig utan en kvinna som kom springande in i staden vid den ovanliga tiden och började ropa: ”Jag har träffat en människa som är annorlunda än alla andra; månne han är Messias.”

Då blev det fart på folket i Samariens huvudstad. De såg att det hade skett någonting förunderligt med henne. De följde henne och nådde omsider ut till platsen där Jesus var. Där mötte Jesus dem med orden: ”I sägen att det är fyra månader till skördetiden, men jag säger…”
Det gäller att vara à jour med det andliga läget så att man inte väntar på väckelsen som kommer om några månader, utan att man ser de vita skördefälten som finns alldeles i synfältet.
Vad var det då de fick se för någonting? De började undra om det var andra som hade transporterat mat till Jesus. Nej, det hade ingen gjort. Ändå såg han ett böljande skördefält som rörde sig emot honom. Vad var det för någonting?
Det var huvudstadens invånare, som var skördefältet och de närmade sig honom. Det såg inte lärjungarna för de tänkte att han skulle bjudas på ett mål mat.

Det är typiskt! Dessa matkristna, som alltid tänker på sin egen lust och sin egen tillfredsställelse! Det gäller vanligtvis bukens behov. Vad skall jag äta? Vad skall jag klä mig med? Hur skall jag se ut, och hur skall jag bo? Det är tillvarons tre stora frågor. Det är ur de frågorna som ideologierna förts fram. Socialisterna har sagt att de skall lösa problemen. Kapitalisterna vill lösa det på ett annat sätt. Det handlar alltid om tre saker: Vad skall vi äta, vad skall vi klä oss med och var skall vi bo?
Då kommer Jesus och säger: ”Guds rike består icke i mat och dryck, men i rättfärdighet.”

Var finns rättfärdigheten?

Har ni tänkt på ordet rättfärdighet? Vad är det för rike som består i rättfärdighet? Finns det rättfärdighet i Ryssland, i Amerika, i Sydafrika eller i Sverige? Var finns rättfärdigheten på jorden? Och vad är rättfärdighet? Är det Guds rättfärdighet eller människans? Alla har ju sina ideal och sina minimikrav. I bibeln är det inte fråga om det som är relativt utan om det som är absolut; Guds absoluta rättfärdighet.
Vad är det människan längtar efter egentligen? ”Salig är den som hungrar och törstar efter rättfärdighet”, säger Skriften. Hur tar sig den hungern och törsten uttryck?

Rättfärdigheten finns varken i det socialistiska eller kapitalistiska systemet. Rättfärdigheten finns bara i Guds rike.
Guds rike är ingenting som man kan ta på, eller se med sina ögon. Ändock är Guds rike mer närvarande än Sverige. Var är Sverige någonstans? Det existerar här inom vissa gränser. Var finns Guds rike någonstans? Överallt. Var finns Guds rättfärdighet någonstans? Den finns vare sig i Kina eller Ryssland, och ändå finns den där. Guds rättfärdighet finns i Ryssland, men inte i det socialistiska systemet. Den finns likväl i landet som ett erbjudande från Gud till varje medborgare att genom tron frälsas och födas in i Guds rike med det nya Jerusalem som huvudstad.

Församlingen är idealet

Det handlar om att bejaka Guds rikes realiteter genom att bekänna att Jesus är Herre och sedan ge honom tronplatsen i sitt eget liv. Har det skett kan man analysera vad Bibeln menar då den talar om rättfärdighet och frid. Det heter att Gud icke är oordningens Gud, utan fridens Gud.
Här är det inte frågan om kaos, utan kosmos. Det är  frågan om en gudomlig ordning som upprättas genom evangelium. Den här rättfärdigheten skall inte bara förkroppsligas i en kommande tidsålder. Den skall synliggöras i de heliga på jorden i tiden, bland annat i det församlingsideal som byggts upp genom Ordet och Anden, då alla orättvisor är utjämnade. Den rättfärdighet som tar sig synligt uttryck i de heligas samfund leder icke till ett samfund uppbyggt av skräck, angiveri, övergrepp och maktfullkomlighet. Kärleken visar sig i gärning, i att man älskar bröderna!

Vad har då kyrkan gjort?

Vad har då kyrkan gjort med Guds rättfärdighet? I stället för att bli det församlingen skulle vara, har den övertagit det profana samhällets system och idéer, ekonomier och ideologier, inspirationer och maktinstrument och byggt upp en maktsfär som till sitt väsen är exakt lika det som är rådande i världen. Så har man gett denna apparat ett religiöst förtecken och kallat det statskyrka, frikyrka eller något ännu finare. Man kan kalla det Missions-, Baptist-, Pingstkyrka eller Maranata-tempel. Allt är lika galet.
Vad skall församlingen då göra? Den skall proklamera Guds rike lika rastlöst som lärjungarna gjorde det. Det var bråttom. För att evangelium skulle bli känt av varje jude innan tidsåldern slutade och en ny började, proklamerade Jesus själv: ”Guds rike är nära.” Så sände han ut sina lärjungar över hela landet.

Guds rike måste också legitimera sig, och det skedde särskilda manifestationer. De sjuka blev helade. Men det var inga maktmedvetna och överlägsna individer som kom in i hemmen och arrangerade kampanjer. Det var hungriga människor som på grund av sin fysiska begränsning var tvungna att överlämna sig åt andra människor. De gick in i husen, hälsade dem med ”Frid”, och blev de då mottagna, så fick människorna deras frid. Då blev de bjudna på mat och betalade på det sättet med att alla sjuka i huset blev botade.

Alla fick chansen

Så drog dessa människor rastlöst ut över landet för att alla skulle nås av budskapet: ”Guds rike är nära.” Alla fick chansen att bejaka eller förneka budskapet, öppna sig eller stänga sig. Då nationen sagt sitt sista ord, avslutade Jesus sin predikogärning i Israel med ett avskedsmöte som vi ännu hör ekot av. Han stod utanför huvudstaden Jerusalem och grät, och hans tårar föll blytunga ner till jorden. Han var skakad: ”O, att idag också du hade insett vad som tjänade din frid, men nu är det fördolt för dina ögon”. Så berättade han vad som skulle komma.
Tron har sina konsekvenser och leder till sitt fördärv, men observera att otron också har sina konsekvenser och leder till sitt fördärv.
O, du tidsålderns furste, det enda du har, det är stoft och döda kroppar! Till sist har du bara åteln! Där den döda kroppen är, dit skall rovfåglarna församla sig. Vad har du för någonting annat än en död kyrka? Men Jesus Kristus har levande människor, som har besegrat världen. Halleluja!
Skulle det nu så vara att vi utsätts för förföljelse ända till döds, vad får då denne världens furste för det? Han får stoftet som skall återlämnas till jorden, men det kan han ju så gärna få. En normal människa vill inte ha en död kropp. Vi som lever vill inte känna likstank och leva i en sådan miljö. Det vill egentligen inte denna världens furste heller, men han har ingenting annat att ta.

Denna världens furste

Denna världens furste kan bara förstöra men aldrig skapa någonting nytt. Allt det han får under sitt inflytande förstörs, reduceras och fördärvas. Därför är han avundsjuk på Guds folk, som genom tron ständigt skapar någonting nytt. De kristna blir visserligen äldre och äldre och deras jordiska stofthus nedbrytes, men de förnyas ändå dagligen i sin livsande.
Detta kan inte denna världens furste tåla. Han vill helst se alla som en hop gamlingar; utslitna, orkeslösa, vankelmodiga och vanmäktiga kristna. Men då han utsätter dessa kristna för sina attacker, ser det ändå bara ut som om de blir gladare och gladare. Mitt i förföljelsen hoppar de av fröjd och lovar Gud. Där andra ropar ”ack och ve”, ropar Guds folk ”tak och lov”.
Guds vilja är att vår kropp skall bli ett tempel för den helige Ande. Därför befrias vi från demonernas inflytande. En sant troende människa kan aldrig vara besatt av demoner. Man kan vara influerad och plågad men aldrig besatt, därför att är man under blodets inflytande befinner man sig på ett fridlyst område, dit inga onda andefurstar tränger sig in.
Lärjungarnas uppgift var att skynda åstad, dra ut över hela Israel och ge varenda en möjlighet att välja rike – Guds rike. På samma sätt har församlingen i varje tidsålder verkat rastlöst, därför att varje generation lever bara en mycket kort period. Varje generation måste bli fulltalig.
Det är inte tid att bygga institutioner, kyrkor, monument, seminarier och universitet. Guds församling skall proklamera Guds rike och legitimera Guds rike genom tecken och under. Församlingen skall undervisa, så att människor får höra om Guds rikes realiteter.

Vi har inga banker

Lärjungarna skulle göra Guds rike känt på flera sätt, men inte med mänskliga maktmedel, med svärdet vid sin sida, med penningpungen vid sitt bälte eller med ränseln på sin rygg. Man skulle ta ett steg i tro till Gud och räkna med honom.
Vi har inga banker bakom oss så att vi kan erbjuda människorna ekonomiska eller sociala lösningar på deras problem. Vi har inget svärd med oss så att vi kan kämpa för rättfärdigheten med våld. Vi har ingen ränsel, ingen penningpung, inte två par skor och inte två mantlar. Därför har vi inte råd att vara utan Guds välsignelse. Vi kan inte samla på oss symboler och maktinstrument. Svärdet är symbolen för den världsliga makten, penningpungen på den världsliga ekonomin och ränseln bilden på samhällsordningen, när det gäller att magasinera och lagra.
Vi kan inte komma med en miljon kronor och säga att nu ska vi bygga ett sjukhus så alla kan få sjukvård. Säkerligen skulle det behövas många sjukhus, så att alla kunde få läkarvård. Det är väl frågan om inte jorden håller på att utvecklas till ett globalt hospital.
Då evangelium kom till denna värld var det först och främst för att hela och frälsa. I varje generation skulle budskapet ut till varenda människa. Det skulle inte låsas in i  institutioner, i sakrala hus, i prästerliga akter eller i hierarkier. Det skulle inte byggas upp på dogmatik och doktriner. Det skulle levas ut i alla sammanhang och proklameras på gator och torg. Det som viskades i kamrarna skulle ropas ut på taken. Ingen generation fick uppgiften att bygga några institutioner för nästa generation eller ta emot några traditioner för att tradera det vidare. Varje generation skulle börja nollställd med samma möjlighet att mottaga frälsningens budskap.

Det korta perspektivet

Jag blir så gripen när jag tänker på detta. Den sista generationen kristna kommer att göra samma erfarenhet som de första kristna. För att Guds rike skall nå ut i hela världen måste de kristna få det korta perspektivet. Man får inte tid med någonting annat än att proklamera Guds rike. Det heter: ”Evangelium om Guds rike”, icke om församlingen, icke om den karismatiska rörelsen eller om ekumeniken.
”Evangelium om Guds rike skall predikas för hela världen, sedan skall änden komma.” Vad vi skall göra är att handla på Herrens befallning till varje generation: ”Se till att skaran blir fulltalig!” Då skaran är fulltalig i vår generation, som förmodligen är den sista, skall man utbrista i himmelen: ”Amen”.
Då är epilogen till Apostlagärningarna skriven. Den är inte skriven ännu,. Det finns ännu ett blad som skall läggas till från Sverige denna dag. Det skall bli intressant att se hur det kommer att se ut. När vi kommer hem till Jesus skall vi få se det.
Rätt vad det är avblåses striden och vi flyttar hem. Medan vi är på väg upp händer det någonting märkligt i lufthimmelen. Satan kastas ner på jorden. När bruden kommer upp dit Jesus har gått ner, kan satan och hans anhang inte längre stanna. Hans område reduceras ytterligare och begränsas till jorden. Så komprimeras ondskan på jorden när församlingen är borta och Satan kommit ner.
Medan vi är på väg upp utbrister hela församlingen i triumf och ropar: ”Du död, var är din udd; du död, var är din seger?” Då är också dödens makt totalt besegrad. De som har del i den första uppståndelsen har ingen del i den andra döden.
Då skall vi gå in i himmelen för att möta alla de heliga som har församlats hos Jesus. Då skall vi börja vår nya samvaro med brödsbrytelse. Vi skall ha brödsbrytelse i fem miljoner år. Där gäller inte längre några tidsbegrepp. På ett fullkomligt sätt skall vi lova Gud utan brist, utan defekter och begränsningar.
Församlingens uppgift var inte att bygga in sig i världen utan att tåga ut ur den. Bibeln var inget reformprogram utan en evakueringsplan. Den var inte ett fredsavtal, färdigt att underskrivas av församlingen och världen i skön förening,. Bibeln var en krigsförklaring. Jesus kom inte för att stifta frid med världen utan för att förklara totalt krig med den. Därför är vi inkastade i denna strid ända till slutet.

/Anji