Hat, mobbning, skvaller och rädsla för att förlora sitt arbete, men också stolthet över att man stått fast vid vad som känts som rätt beslut för en själv.

Det är några av vittnesmålen som framkommer i en ny masteravhandling som sammanställt vittnesmål från vårdpersonal som valt att inte ta covidvaccin.

I en ny avhandling har Elin Larsson Boccato på Högskolan i Halmstad tittat närmare på vad konsekvenserna varit ur ett socialt perspektiv för vårdpersonal som valt bort covidvaccin. I studien har flera yrkeskategorier av personal inom vården intervjuats. Sammanlagt deltog elva personer, varav fyra män och sju kvinnor i åldrarna 27 till 59 år.

Vittnesmålen delger bland annat våndan i försöken att undvika att tala om att man inte vill vaccinera sig, av rädsla för att bland annat bli avvisad eller dömd av andra. I vissa fall uppges att man mått så dåligt på sitt arbete att man övervägt att säga upp sig eller byta arbetsinriktning.

Rädslan att förlora sitt arbete har samtidigt vägt tungt, en rädsla som heller inte varit tagen ur luften.

”Jag fick ju sparken därifrån, så enkelt var det, för att jag inte hade vaccinerat mig”, berättar en specialistläkare.

Deltagarna vittnar också om hur kollegor blivit angivare och skvallrat om medarbetares vaccinstatus för chefer. På andra arbetsplatser har kollegor gått så långt att de skvallrat även för brukare i syfte att skrämma dem för faran i att ha kontakt med ovaccinerad personal.

”Kollegor, som har blivit rent arga på mig, tittat snett på mig, och några har ju gjort mig den stora ynnesten att tala om för våra äldre att jag inte är vaxad också. Och då har dom sagt ”hon får inte komma”. Dom är livrädda för mig”, berättar en undersköterska.

Hatet mot dem som inte låtit injicera sig vittnar man också om har varit mycket starkt.

”Varför ska det vara så hemskt att jag inte har tagit det? Det var liksom så här: ”Ja men hoppas du blir hårt drabbad av Corona och dör liksom, för att du inte har gjort ditt jobb”, berättar en 27-årig sjuksköterska inom äldrevården.

En undersköterska i psykiatrin menar att det varit ögonöppnande för henne hur stark viljan varit att anpassa sig till grupptrycket och hur snabbt många blivit gränslösa i sina beteenden.

”Jag har ju förvånat mig över vad folk är kapabla att göra, mot varandra… Jamen, att folk bara började kontrollera varandra, rapportera varandra, att hänga upp listor på väggarna med medicinsk status, alltså, det var förvånande vad folk kan göra. Alltså, när folk känner sig trygga i en grupp tillsammans har dom väldigt snabbt för att… jamen, att dom kan börja mobba andra. Det är förvånande hur enkelt det var att få folk dit. Säga att det finns ett hot och ni blir bara trygga om ni gör så här”, vittnar hon.

Tabu att misstänka biverkningar

Förutom stigmatisering på arbetsplatsen vittnar sjuksköterskor även om en oro för människor i deras närhet som tagit vaccinen.

”En del har ju fått biverkningar som man kan se direkt, men vad, det vet vi inte, ingen vet egentligen långtidseffekterna och det tycker jag är väldigt obehagligt”, skriver en specialistläkare.

”Jag hade aldrig hört talas om sådana här konstiga hjärtrelaterade problem hos unga killar som det är nu. Så där har jag vart bekymrad över att det ska drabba mina närmaste”, skriver en sjuksköterska på larmcentralen.

Man vittnar även om en uppfattning om att hela samhällsklimatet har förändrats i stort och att det är mycket svårt att offentligt kunna diskutera covidvaccinering på ett kritiskt sätt. Exempelvis nämns tendensen att bli stämplad med negativt laddade tillmälen som exempelvis ”antivaxxare” även om man inte ens ställer sig kritisk till vaccin i stort, utan bara till just covidvaccinen.

En 56-årig specialistläkare delger också att det varit mycket laddat på arbetsplatsen att ens insinuera tvivel kring att preparaten kan ha haft skadeverkningar.

”Det var ju en fotbollsspelare som föll ihop, och jag hade skrivit en fråga […] dagen efter om det; ”Varför … var han vaccinerad?”… Det var min fråga, och det fick jag en enorm konsekvens för, för då var det folk som ville skära halsen av mig alltså.”

Det generella intrycket som delges är att biverkningar av sprutorna ökat sjukfrånvaron på arbetsplatsen mer påtagligt än vad covid gjort.

”Bemanningen tyckte ju jag blev mer påverkad av vaccinerna än av covid, alltså om jag bara säger rent så här där jag var.”

”Jag har också upplevt att jag har fått göra deras jobb när dom legat sjukskrivna på grund av biverkningar. Varje gång.”, delger två undersköterskor.

Tvekan kring rätt beslut

Det förekommer viss tvekan kring huruvida man gjort rätt beslut i att inte covidvaccinera sig, dock inte på grund av att man tror att vaccinet skulle ha varit bra för hälsan, utan för att den sociala pressen varit så hård.

”Det känns ibland som att jag hade ju klarat dom där två första sprutorna… Så hade jag kanske känt mig friare och som en del av samhället och inte behövt vara rädd för att få frågan om jag är vaccinerad eller inte”, berättar en friskvårdsarbetare.

Däremot känner man att det främjat ens psykiska hälsa att stå fast vid sitt beslut eftersom man annars skulle oroat sig för eventuella biverkningar. Man uttrycker även en självkänsla efter att ha stått fast vid det man ansett vara rätt för en själv trots press och påtryckningar från omgivningen att låta vaccinera sig.

”Men jag inser så här i efterhand – fasen vad jag har varit stark ändå. För det har varit en enorm press”, berättar en undersköterska.

Larsson Boccato noterar att studien kan verka med varnande exempel på att medicinska interventioner kan inverka negativt på hälsofrämjande faktorer som välbefinnande och social trygghet och därmed tydliggör vikten av helhetsbedömningar för deras faktiska konsekvenser.