Av Emanuel Johansson


En studie av Tessalonikerbrevens budskap om Jesu tillkommelse.

Budskapet om att Jesus kommer är ett hoppets budskap. Det heter i en kör vi brukar sjunga: ”O, vilken framtid vi har, som tror på Jesus och litar på Hans Ord, Snart kommer Jesus på himmelens sky, en ny dag då skall gry.” Detta rop ger en förvissning om att vi äger en underbar framtid med Jesus. Allt det onda som vi ser  i världen är övergående och kommer att få ett slut, men Guds rike består.  Ropet om att Jesus kommer behöver vara levande i våra hjärtan för att vi ska kunna möta och förstå tiden. 

För att studera ämnet om Jesu tillkommelse närmare ska vi titta på de brev i Nya Testamentet som på ett särskilt sätt genomsyras av detta budskap; Paulus första och andra brev till Tessalonikerna.
Tessalonikerbreven är de tidigast författade skrifterna i Nya Testamentet. Aposteln Paulus skrev dem under sin andra missionsresa, ca år 50, en kort period efter att han tillsammans med sin medarbetare Silas hade varit där och grundat församlingen. I Apostlagärningarna, kapitel 17, kan vi läsa om hur evangelium nådde Tessalonike. Paulus och Silas kom dit efter att de lämnat Filippi, där de under lovsång fick uppleva hur Gud öppnade fängelset och människors hjärtan för evangelium. I Tessalonike undervisade Paulus i synagogan. Många kom till tro, men ganska snart utbröt en svår förföljelse. En av dem som vanns för evangelium hette Jason. Han blev dragen inför stadens styresmän med anklagelsen att han tagit emot dem som vänt upp och ner på hela världen och som säger att Jesus är kung. På grund av förföljelsen av den unga församlingen, lämnar Paulus och hans medarbetare Tessalonike ganska snart och beger sig söderut till Akaja, där de sedan stannar en längre tid i staden Korint. Men Paulus kan inte sluta tänka på den förföljda församlingen i Tessalonike. Han sänder dit Timoteus och när han får rapporterna därifrån, författar han det första brevet, och inte så lång tid därefter även det andra.
I inledningen till det första brevet får vi först ett vittnesbörd om hur evangelium kom till Tessalonike och hur det öppnade vägen för evangelium vida omkring. Vi får veta att det var under svår förföljelse de tog emot Ordet. Aposteln tackar Gud för syskonens ”gärningar i tron, arbete i kärleken och uthållighet i hoppet”. Redan i inledningen proklameras också budskapet om att Jesus kommer, då han förklarar hur omvändelsen ledde fram till ett tjänande och en väntan på ”Jesus, som  räddar oss från den kommande vredesdomen” (1 Tess 1:10).
I det andra kapitlet ger han ytterligare ett perspektiv av tillkommelsens innebörd. Det står:

– Vem är vårt hopp, vår glädje, vår ärekrans inför vår Herre Jesus när han kommer om inte ni? Ja, ni är vår ära och vår glädje (1 Tess 2:19-20).

Ska vi få några med oss den dag vi kallas hem? Är tillkommelsen levande för oss blir det naturligt att söka vinna själar för Gud. Det ger innehåll och mening åt vår tjänst medan vi väntar.
I nästa kapitel öppnas ytterligare en sida av tillkommelsen som också är väldigt viktig. Vi läser:

– Och må Herren låta er växa och överflöda i kärleken till varandra och till alla, liksom vi i vår kärlek till er. Så ska han styrka era hjärtan och göra dem fläckfria i helighet inför vår Gud och Far när vår Herre Jesus kommer med alla sina heliga (1 Tess.3:12-13)

Här ser vi att budskapet om Jesu tillkommelse sporrar oss att växa till och söka oss närmare Herren. När vi lever i en rätt väntan på Jesus, kan Gud hjälpa oss till ett rätt förhållande med varandra och göra oss redo för mötet med honom.

Nu kommer vi till det fjärde kapitlet. Här har vi kanske den mest koncentrerade och tydliga texten i Bibeln, med avseende på det församlingen skall erfara när Herren Jesus kommer. Det heter:

– Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst ska alls inte komma före de insomnade. När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord (1 Tess 4:15-18).

När Guds basun ljuder ska Herren själv stiga ner. Vad händer då? De här verserna går knappast att missförstå. De som har dött i Kristus Jesus ska uppstå och de som lever och är kvar ska tillsammans med dem ryckas bort till ett underbart möte med Jesus. Resultatet är en obruten gemenskap med Frälsaren. Vi ska för alltid få vara hos Herren, står det. Det är ett tröstens budskap.
När vi sen kommer in i det femte kapitlet, ger aposteln ett vidare perspektiv. Hittills har vi alltså läst vad tillkommelsen betyder och innebär för den väntande församlingen. Men nu får vi också veta något om vad den innebär för världen och lägg märke till att vi då möter uttrycket ”Herrens dag”.

– Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. När folk säger: ”Fred och trygghet”, då drabbar undergången dem lika plötsligt som värkarna hos en kvinna som ska föda, och de slipper inte undan (1 Tess 5:2-3).

När vi sedan läser vidare, understryker aposteln den oerhörda kontrasten mellan den troende syskonskaran och världen:

– Men ni, bröder, lever inte i mörker så att den dagen kan överraska er som en tjuv. Ni är alla ljusets barn och dagens barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Låt oss därför inte sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra. De som sover, de sover om natten, och de som berusar sig är berusade om natten. Men vi som tillhör dagen ska vara nyktra, iförda tron och kärleken som rustning och hoppet om frälsning som hjälm. Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus (1 Tess 5:4-9).

Församlingen äger ett hopp som kommer att infrias den dag Herren stiger ner, då vi ska förenas med Jesus. Världen varken väntar eller förväntar sig detta, men ska drabbas av undergång under det skede som kallas ”Herrens dag”. Det är i den här kontrasten som vi alltså också möter det uttryck vi först såg i det första kapitlet: ”Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen.”

De här sanningarna som vi får undervisning om i det första brevet är viktigt att ta med till det andra brevet som vi nu ska gå in i. Också det brevet har en stark prägel av budskapet om Jesu tillkommelse. Mottagaren av brevet är fortfarande en förföljd och lidande församling, där detta hoppets och tröstens budskap har en så stor betydelse.
I inledningen får vi målad upp för oss en övergripande bild av Herrens tillkommelse, och aposteln tar här utgångspunkt i Guds rättfärdighet. Vi läser:

– Detta är ett bevis på Guds rättvisa dom, att ni ska räknas värdiga Guds rike som ni lider för. Gud är rättfärdig: han straffar med plågor dem som plågar er och låter er som plågas få lindring tillsammans med oss. Det sker när Herren Jesus uppenbarar sig från himlen med sina mäktiga änglar i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium. De ska straffas med evigt fördärv, skilda från Herrens ansikte och hans härlighet och makt, när han kommer på den dagen för att förhärligas i sina heliga och väcka förundran hos alla dem som tror (2 Tess 1:5-10).

Församlingen i Tessalonike får här ett vidare perspektiv på det som händer i världen runt om dem och på det som drabbar församlingen där och då. De får uppleva förföljelse, de blir orättfärdigt behandlade, församlingen drabbas av den ondska som finns i världen. Men här blir de påminda om att Gud ser och hör. De, tillsammans med alla dem som drabbats av orättfärdigheten, kommer att få en upprättelse. Den här undervisningen går i linje med Paulus tal till Atenarna, där han uttrycker: ”Gud har fastställt en dag då han ska döma världen i rättfärdighet.” Vi förstår att också här kommer orättfärdighetens offer på ett övergripande sätt att få en upprättelse när Jesus träder fram som den rättfärdige domaren. Det finns ett folk som blivit förlossat och har detta  rop: Kom Herre Jesus!

Men i Bibeln läser vi också om ett annat rop som handlar om orättfärdighetens offer. Det förstår vi t.ex när vi läser om Sodom. Ropet från de som drabbades av orättfärdigheten nådde Guds öron och det gick till en punkt när Gud satte stopp. Domen kom. Vi anar också att det är olika och från varandra skilda moment i det som beskrivs i de här koncentrerade verserna.
Men sen talar Paulus om församlingens situation där och då:

– Därför ber vi alltid för er, att vår Gud ska räkna er värdiga sin kallelse och med kraft fullborda all god vilja och gärning i tron. Då ska vår Herre Jesu namn förhärligas i er, och ni i honom, genom vår Guds och Herren Jesu Kristi nåd (2 Tess 1:11-12).

Här förstår vi att detta perspektiv om Guds rättfärdiga handlande har betydelse för vårt dagliga liv, och att den minsta sak som görs i tjänst för rättfärdigheten och i opposition mot orättfärdigheten i tiden har så stor betydelse. Vi har ett erbjudande om att få komma in i ett liv där varje god föresats och gärning i tron sker till Jesu namns förhärligande.
Herrens dag kommer, orättfärdigheten kommer att få sin dom, men de som orättfärdigt blir plågade kommer att få lindring.

Nu går vi in i det andra kapitlet. Här kommer vi återigen till ett stycke som är mycket känt och där det finns skilda uppfattningar om vad det handlar om. Men låt oss läsa det i ljuset av den undervisning vi redan fått del av i det första brevet:

– När det gäller vår Herre Jesu Kristi ankomst och hur vi skall samlas hos honom, ber vi er, bröder, att inte så plötsligt tappa fattningen och bli skrämda, vare sig av någon ande eller av något ord eller brev, som påstås komma från oss och som går ut på att Herrens dag har kommit (2 Tess 2:1-2).

Här tror jag Folkbibeln har en bättre översättning än den från 1917. Församlingen i Tessalonike hade influerats av en villolära som gick ut på att Herrens dag redan hade kommit. Alltså att tiden för Guds domshandlande redan var inne. I Jesaja läser vi om Herrrens dag: 

– Se, Herrens dag kommer, fruktansvärd med harm och brinnande vrede, för att ödelägga landet och utrota syndarna som bor där. För himlens stjärnor och stjärnbilder ger inte längre sitt ljus. Solen går upp mörk och månen ger inte sitt sken. Jag ska straffa världen för dess ondska, de gudlösa för deras skuld. Jag ska göra slut på de stoltas övermod och slå ner tyrannernas högmod (Jes 13:9-11).

Men det var inte detta som hade skett. Det lidande och trångmål som församlingen var utsatt för var inte en del i Guds vredesdom utan tvärt om ett uttryck för tidens orättfärdighet och ondska, alltså krafter som Gud när tiden var inne skulle göra upp med. Låt oss också läsa ett uttryck i andra Timoteusbrevet:

– Till dem hör Hymeneus och Filetus, som har kommit bort från sanningen. De vänder upp och ner på tron för vissa när de säger att uppståndelsen redan har ägt rum (2 Tim 2:17-18).

Här läser vi om en villolära som gick ut på att uppståndelsen redan ägt rum. När vi läser om uppståndelsen, alltså den första uppståndelsen, så är det tydligt att det sker samtidigt med församlingens uppryckelse, det såg vi i första Tessalonikerbrevets fjärde kapitel. I första Korintierbrevet 15 läser vi också:

– Se, jag säger er en hemlighet: Vi ska inte alla insomna, men vi ska alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Basunen ska ljuda och de döda ska uppstå odödliga, och vi ska förvandlas.

Här har vi alltså församlingens tröst och hopp, men om Herrens dag redan hade kommit skulle detta  redan ha passerat, vilket då skulle ställa församlingen tillsammans med övriga världens öde, en väntan på dom och uppgörelse. Vi har alltså att göra med en villfarelse som reducerar hoppets moment i tillkommelsen, det som ger församlingen tröst och kraft att härda ut i tidens stora bedrövelse.

För att vidare gå tillrätta med detta fortsätter Paulus att med profetisk precision måla upp ändetidens dramatiska slutscener. Vi läser:

– Låt ingen bedra er på något sätt. Först måste avfallet komma och laglöshetens människa träda fram, fördärvets son, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud. Minns ni inte att jag sade er detta medan jag ännu var hos er? Och ni vet vad det är som nu håller honom tillbaka så att han kan träda fram först när hans tid kommer. Laglöshetens hemlighet är ju redan verksam. Nu måste bara han som håller tillbaka röjas ur vägen (2 Tess 2:3-7).

Det här känner vi tydligt igen från Jesu eskatologiska tal, där han också säger att laglösheten skall tillta, kärleken hos de flesta ska kallna. Men aposteln avslöjar också att detta skall nå sin kulmen först efter att det som nu håller tillbaka röjs ur vägen. Det finns alltså ett motstånd, en makt som gör att fördärvets son inte öppet kan träda fram. Låt oss läsa ett ord i 1 Johannes brev 4:2 som ger oss den enkla förklaringen:
Så känner ni igen Guds Ande: varje ande, som bekänner att Jesus är Kristus, som kommit i köttet, han är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, han är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu är i världen. Ni, kära barn, är från Gud och har besegrat dem, ty han som är i er är större än den som är i världen.
Det finns en Ande som är starkare än den som opererar i världen.  I världen verkar antikrists ande, men det finns en maktfaktor i tiden som bjuder på motstånd. Det finns ett kärl som är bärare av den Ande som är starkare och som inte kan besegras av Antikrists ande. Det är Guds egen församling. Det är Guds Ande som föll på Pingstdagen och då tog plats i den troende skaran som därigenom blev Guds redskap i tiden. Gud behöver kärl, Gud behöver redskap igenom vilka han kan verka. Redskapen är de som tagit emot Jesus och blivit fyllda av Guds Ande, och tillsammans utgör de kärl för Guds Ande i tiden. Men det kommer en tid då detta konfliktförhållande upphör. Det kommer en tid när de som är bärare av Guds Ande i tiden förenas med Jesus för att alltid få vara hos honom. Det sker när basunen ljuder, när uppdragsgivaren kallar hem de sina. Då är inte längre denna motståndsfaktor här. Då kommer det system, detta andra kärl igenom vilket Antikrists ande verkar, att kunna nå sin fullhet. Men ganska snart kommer dess verkliga innehåll att uppenbaras, och det blir ingen rolig syn. Då sker det om vilket vi läser i nästa vers:

– Sedan skall den laglöse öppet träda fram. Men honom kommer Herren Jesus att döda med sin muns anda och förgöra, när han visar sig vid sin ankomst.

Det är alltså en oerhörd uppgörelse att vänta. Det antikristliga systemet som rests upp som ett uppror mot Gud får sin dom. Detta sker under Herrens dag och är ett avslutande moment i tillkommelsen. Grundtextens uttryck som används i den här versen är den synliga parusin, vilket talar för att detta moment föregåtts av andra. Ett profetord som avslöjar för oss något av den här ordningen i det som har att göra med tillkommelsen, finner vi hos profeten Jesaja:

– Dina döda skall bli levande, mina dödas kroppar skall uppstå. Vakna upp och jubla, ni som bor i stoftet, ty din dagg är ljusets dagg, och jorden skall ge igen de avsomnade. Kom mitt folk och gå in i dina kamrar, stäng igen dörrarna efter dig. Göm dig ett litet ögonblick, till dess vreden har gått förbi. Ty se, Herren kommer ut ur sin boning för att straffa jordens invånare för deras missgärning. Jorden skall blottlägga sina blodskulder och inte längre dölja sina dräpta (Jes 26:19-21).

Jag tror att dagen närmar sig då Gud kommer att kalla hem sitt folk. I det ögonblicket sker också den första uppståndelsen. Församlingen är då hemma. Detta åtföljs sedan av en fruktansvärd tid på jorden, då orättfärdigheten kommer att nå sin kulmen. Ondskan kommer att blottas men dess tid är begränsad. Vreden går över jorden, Herrens dag är då här. Då är vi framme vid detta som Paulus beskriver som den synliga parusin. Hela världen ska se Jesus när han då visar sig i makt och härlighet, men då kommer han inte ensam. Judas nedtecknade vad Hanok hade profeterat: ”Se, Herren kommer med sina mångtusen heliga för att hålla dom över alla.” När vi förstår att bibelorden som handlar om tillkommelsen innehåller olika moment, undanröjs det som kan verka motsägelsefullt. I det första brevet såg vi tydligt att Jesu tillkommelse innebär helt olika saker för värld