1 Petrus 1: 6-7 

6. Var därför glada, även om ni nu en liten tid måste utstå olika prövningar.

7 Äktheten i er tro är långt mer värd än guld, som är

förgängligt men ändå prövas i eld.

På samma sätt prövas er tro för att sedan bli till lov, pris och

ära när Jesus Kristus uppenbarar sig.

:::::::::::::::::::::: Många går igenom många många prövningar och det är INTE lätt att vara i dem. Men Herren hjälper oss i dem och vi kommer att klara av sådant vi inte trodde vi skulle vara med om. ::::::::::::::::

/Anji

ÅNGEST, ja sådant bär så många människor på!!  Vad säger bibeln? 

GUD hjälper i ALLT!!!

Här är bara några bibelord om ångest som en människa kan ha, men GUD vet att han kan o vill hjälpa!!

/Anji

Bibelord om STYRKA!

Philippians 4:13 - I can do all things through Christ which strengtheneth me.

Deuteronomy 31:6 - Be strong and of a good courage, fear not, nor be afraid of them: for the LORD thy God, he [it is] that doth go with thee; he will not fail thee, nor forsake thee.

Isaiah 41:10 - Fear thou not; for I [am] with thee: be not dismayed; for I [am] thy God: I will strengthen thee; yea, I will help thee; yea, I will uphold thee with the right hand of my righteousness.

Deuteronomy 20:4 - For the LORD your God [is] he that goeth with you, to fight for you against your enemies, to save you.

1 Corinthians 10:13 - There hath no temptation taken you but such as is common to man: but God [is] faithful, who will not suffer you to be tempted above that ye are able; but will with the temptation also make a way to escape, that ye may be able to bear [it].

2 Corinthians 12:9-10 - And he said unto me, My grace is sufficient for thee: for my strength is made perfect in weakness. Most gladly therefore will I rather glory in my infirmities, that the power of Christ may rest upon me.   (Read More...)

Isaiah 40:31 - But they that wait upon the LORD shall renew [their] strength; they shall mount up with wings as eagles; they shall run, and not be weary; [and] they shall walk, and not faint.

Matthew 11:28 - Come unto me, all [ye] that labour and are heavy laden, and I will give you rest.

Psalms 31:24 - Be of good courage, and he shall strengthen your heart, all ye that hope in the LORD.

Exodus 15:2 - The LORD [is] my strength and song, and he is become my salvation: he [is] my God, and I will prepare him an habitation; my father's God, and I will exalt him.

1 Corinthians 16:13 - Watch ye, stand fast in the faith, quit you like men, be strong.

Matthew 6:33 - But seek ye first the kingdom of God, and his righteousness; and all these things shall be added unto you.

✟
“For I came down from heaven, not to do mine own will, but the will of him that sent me.”

John 6:38 (KJV)

/Anji

Det är sorgligt att veta att tiden är så kort. Men alla vet inte att vi lever i sluttiderna.

Hur kan jag veta det då?

Jo för att det som sker nu i världen berättar bibeln om.

Bibeln berättar om stormakter- t ex EU/Europa som man vill ena?

Man berättar om sjukdomar, man berättar om kallheten och att man skall avfalla från sin tro.Man berättar om ondskan och man berättar om chip/ekonomi, kallhet, ljummenhet, m m.

Jo det finns många sätt man kan förstå att det inte är ok i världen.

Det stör mig, ja det gör ju ont.

man bildar familj och man lever som om det fanns all tid i världen, men dte är ju det som det inte finns, TID. Tiden rinner iväg.  Fort.

Älskar man Gud??  Känner man honom?

/Anji

https://www.youtube.com/watch?v=8SdusdJIViM

Tryck på länken,  Se video, David Wilkerson, Predikan om att stå på fast

grund:

Jesus/Gud.  Lärjungaskap. Tryggheten i tron.

/Anji

https://midnattsropet.se/midnattsropet/var-tid-som-framlingar/

Bibelstudium från Petrus första brev av Emanuel Johansson

Den vandring vi börjat har ett mål. Vi har något som ligger framför: att Jesus Kristus ska uppenbara sig. Även om vi redan här kan uppleva glädje, vi kan uppleva jubel och fröjdas över honom i obeskrivlig himmelsk glädje, så är vi på väg.

Petrus är kanske den av lärjungarna vi vet mest om. Vi får följa honom under hans vandring med Jesus, och han blir tongivande i den första församlingen i Jerusalem. När det gått en tid förstår vi att Jakob, Jesu bror, var den tongivande föreståndaren i Jerusalemförsamlingen, medan Petrus förmodligen reste mera. Vi vet från Apostlagärningarna att han reste i Judéen och besökte olika platser. Han fick vara med om att först föra evangeliet till hedningarna, och vi får följa några av hans resor.
Breven skrev Petrus troligen senare under sin tjänst.
I andra brevet skriver han att han fått klart för sig att hans tid snart är slut här i tiden. Han ska få lämna sin stofthydda. I Johannes evangeliums sista kapitel kan vi läsa om hur Petrus redan i den förnyade kallelse han fick direkt av Jesus; i uppdraget fick klart för sig att hans väg skulle leda till ett martyrium, och det var också så han fick sluta sina dagar. De flesta tror att han skrev dessa brev från Rom. Det är dock en osäker uppgift som grundar sig i att han tillsammans med Silvanus som hjälpte honom skriva första brevet hälsade från församlingen i Babylon, en benämning som i alla fall senare var ett uttryck för dåtidens Rom.

Båda Petrus brev är så kallade allmänna brev, som från början var tänkta att skickas från plats till plats. Det här bibelstudiet ska vi uppehålla oss i det första brevet, som är adresserat till ”de utvalda som lever utspridda som främlingar i Pontus, Galatien, Kappadokien, Asien och Bitynien”.
Låt oss ägna detta en tanke. Vilka var dessa främlingar? Var det  judar som bodde kringspridda i Romarriket? Nej, läser vi vidare, förstår vi att det inte var så.  Judarna var ett folk som varit med om mycket och redan hade en lång historia, men här skriver Petrus till främlingar som ”förr inte var ett folk är nu Guds folk ” och ”som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet”.

Dessa främlingar tillhör det nya folket. Det handlar varken om judar eller hedningar som råkar bo i land där de inte är födda, utan det handlar om det nya folket som har sitt medborgarskap i himlen.
Vi läser också i första kapitlet:

-… vandra då i gudsfruktan under er tid här som främlingar (1 Pet 1:17).

Alltså den tid vi har på jorden, den vandring vi har här, det är en tid i främlingskap och vi har vårt medborgarskap i himlen. Han påminner också om hoppet vi äger. Den vandring vi börjat har ett mål. Vi har något som ligger framför: att Jesus Kristus ska uppenbara sig. Även om vi redan här kan uppleva glädje, vi kan uppleva jubel och fröjdas över honom i obeskrivlig himmelsk glädje, så är vi på väg. Han skriver ”på väg att nå målet för er tro: era själars frälsning” (1 Pet 1:9).
Vi är främlingar och gäster, men vi har ett hopp. Det var detta tröstens budskap Petrus förmedlade till de troende som bodde utspridda i de nämnda områdena i nuvarande Turkiet. De han skriver till, är en lidande skara som på många sätt är missförstådda och inte platsar.

Petrus skickade denna hälsning som en uppmuntran och hjälp till de troende. Det är fantastiskt att vi kan få del av detta och ta emot det som en hälsning också till oss i vår tid, då vi kan identifiera oss med mottagarna av detta brev. Vi förstår att när vi är troende, så har vi fått del av samma hopp. Vi har också fått del av samma identitet, och är främlingar och gäster här i tiden. Därför kan vi också förvänta oss att konsekvenserna av den tro och nya identitet vi har kan drabba oss i vår tid på liknande sätt som de som först mottog dessa hälsningar.
Om mottagarna av detta brev står det på flera ställen att det har skett en förändring med dem. Ett vittnesbörd som också borde gälla oss. De levde förr på ett sätt, men nu har de kommit in i något nytt och nu är det på ett annat sätt:

– … ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder (1 Pet 1:18).

 

Vi blev friköpta från något. Och nu är det andra saker som intresserar oss. Andra saker upptar vår tid, vår tillvaro. Och det har med den nya identiteten som ett nytt folk att göra. Det står längre fram i brevets fjärde kapitel:

– Länge nog har ni levt som hedningarna vill – i orgier, begär, fylleri, supkalas, vilda fester och förbjudna avgudakulter. Därför blir de förvånade och hånar er när ni inte längre följer med och kastar er ut i samma ström av utsvävningar (1 Pet 4:3-4).

 

 

Vad är det för strömmar som går fram i världen, i tiden, som vi inte längre ska störta oss ner i? Vi ska hålla oss på ett annat plan. Det finns saker vi behöver säga nej till för att bli bevarade och för att kunna fullgöra den kallelse och den tjänst som Gud har för oss. Därför ser vi också i detta brev hur viktigt det är att vi tar vår tro på allvar; att den får konsekvenser i hur vi lever. Det leder till en moralisk medvetenhet, en längtan efter att leva i renhet, i helgelse. Vi läste exempelvis i första kapitlet:
– … hoppas helt och fullt på den nåd ni ska få när Jesus Kristus uppenbarar sig. Som lydnadens barn ska ni inte följa de begär som ni levde i förr, när ni var okunniga. Nej, liksom han som har kallat er är helig ska också ni vara heliga i allt ni gör (1 Pet 1:13-15).
Och när vi läser i nästa kapitel, ser vi hur allvarligt detta är, då han skriver:

– Uppför er väl bland hedningarna, så att de som anklagar er för att vara onda ser era goda gärningar och prisar Gud den dag han besöker dem (1 Pet 2:12).

 

 

Det kommer perioder i människors liv där de på ett särskilt sätt är besökta av Gud. Och då kan ditt och mitt handlande; ditt och mitt liv; hur vi möter människor i vår vardag, hur vi lever – det vårt liv vittnar om kan ha en avgörande betydelse för hur de tar emot denna uppsökande Guds kärlek som når dem på ett eller annat sätt. Vi läste: ”så att de prisar Gud den dag han besöker dem”. Den dag han uppsöker dem har människor något att referera till. De har kanske mött oss vid ett eller annat tillfälle och fått ett vittnesbörd. Hur vi förvaltar det vi har fått, kan alltså ha en avgörande betydelse. Petrus skriver att vi ska vara ”goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd” (1 Pet 4:10).
Tänk att vi har fått nåd att förvalta!

Vi ska dröja lite mer i andra kapitlet. Det står:

– Kom till honom, den levande stenen, förkastad av människor men utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje genom Jesus Kristus (1 Pet 2:4-5).

 

 

Här är det Petrus som skriver. Han är en jude, uppväxt vid Galileiska sjön. Som en del av det judiska folket, satt det i hans ryggmärg att det som har med Gud att göra har också med templet i Jerusalem att göra. Det var hur självklart som helst, att om man ville närma sig Gud så skulle man gå till templet i Jerusalem. Vi vet att lärjungarna hade dessa tankar som självklar uppfattning när de började följa Jesus. Vi kan läsa i Markus evangelium när Jesus närmade sig Jerusalem och gick till templet:

– När Jesus gick ut från templet, sade en av hans lärjungar till honom: ”Mästare, se vilka stenar och vilka byggnadsverk” (Mark 13:1).

Nu var de i Jerusalem och fick besöka templet. Det pågick en stor renovering av templet, och kanske man kommit mycket längre än när de varit där några år tidigare och sett templet i Jerusalem. De blev så betagna. Tänk vilka byggnader, tänk så fint, så fantastiskt; vilka stenar! Men då säger Jesus något väldigt märkligt:

– Ser du dessa stora byggnader? Här ska inte lämnas sten på sten. Allt ska rivas ner (Mark 13:2).

 

Här ser vi hur Jesus börjar arbeta med lärjungarna. Han vänder upp och ner på deras föreställningar. Så kommer Golgatadramat och tiden då lärjungarna väntar, och därefter kommer pingstdagen när Anden föll då de var samlade med varandra på den Övre salen. Då möter vi helt andra tankar. Gud uppenbarar sig på ett helt nytt sätt. Det går så långt att detta budskap blir ett med församlingens liv och det församlingen förmedlar i Apostlagärningarna. I 17:e kapitlet är det Paulus som predikar evangelium:

– Gud är den som har skapat världen och allt som finns i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel gjorda av människohand (Apg 17:24).

Guds boning såg nu annorlunda ut. Det hade Petrus också förstått. Nu var det inte stenarna där i templet i Jerusalem som det handlade om, utan han säger:

– Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer (1 Pet 2:5).

 

 

Han sa inte att de liknade levande stenar, utan han sa att de var levande stenar. Det är ni som utgör templet nu!

Så går tiden. När vi möter människor idag, är det som om dessa händelser har gått dem förbi. Man kan tala med troende människor runt om i världen. Nog finns dessa uppfattningar om stenar, om byggnader, om tinnar och torn. Men det människor tänker på när de använder dessa uttryck om en kyrka eller församling är döda stenar som satts ihop med murbruk eller tegel och kanske en stor, fin port och vackra fönster. Det är en sådan byggnad som har med Gud att göra, tänker man, och dit går vi när vi har behov av en särskild stämning för att trösta oss. Och så får man den här distansen till verkligt församlingsliv. Men det står inte så i Bibeln. Det är en tillbakagång. Något som är konstruerat utanför den förkunnelse som möter oss i Nya testamentet:

– Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje genom Jesus Kristus (1 Pet 2:5).

 

 

Det är likadant med prästerskapet.

Där har också skett en tillbakagång. Man tror att man måste klä ut sig riktigt ordentligt för att visa vem det är som är präst och har med Gud att göra. Och människorna får komma till kyrkan som passiva konsumenter av det religiösa utbud som förmedlas.
Sådan är inte undervisningen som möter oss i Nya testamentet.  Petrus skev till dessa enkla människor som bodde kringspridda på olika platser: Ni är ett heligt prästerskap! Ni har en tjänst att utföra. Och ni är Guds eget tempel. Vi läser om hur de samlades på olika platser; i hemmen, kanske på en öppen plats eller vid en flod där de samlades och bad. Vid något tillfälle hyrde man en lokal. Men det var inte materiella omständigheter som var det avgörande, utan man hade tagit emot Jesus och ville komma tillsammans för att tillbedja. Tillsammans utgjorde man detta andliga, levande hus. Och var och en kunde få komma i tjänst som en del av detta heliga prästerskap.
Dessa verser tror jag är den bästa tolkningen av det Jesus säger till Simon: ”Du är Petrus! Och på den här klippan ska jag bygga min församling!” Han såg sig själv som en sten i detta levande tempel. Men hörnstenen, den som utgör formen och bestämmer, skriver han här, är Jesus själv. Vi läser på olika ställen om detta, och vi ser att Jesus både är grunden – ingen annan grund kan läggas än den som är lagd, och så kan vi i det profetiska ordet läsa om slutstenen som ska föras fram av Serubbabels hand. Vi förstår att när Jesus talar om att han ska bygga sin församling, så handlar det om honom från början till slut. Men vi kan låta oss användas i hans verk. Och på hans tempel kan vi inte skriva något namn att stoltsera med, vi kan inte skaffa oss meriter och lyfta fram oss själva. Det är ett nådens verk, och vi får tacka ja till erbjudandet som kommer från Jesus själv.

Där är vi idag. Vi har dessa möjligheter, och Gud har användning för oss var och en. Han vill ha dig som en levande sten, som en präst i sin tjänst i denna tid, till dess att verket är färdigt och han kallar oss hem.
Det finns ytterligare något i Petrus första brev som jag har haft litet svårt med. Vi är representanter för ett nytt rike, en ny ordning och vi är ett nytt folk. Men vi lever i en värld där vi möter mycket orättfärdighet, orättvisor och missförhållanden. Detta väcker en önskan att verka för en förändring, Men i Nya testamentets undervisning och uppmaningarna som möter oss i Petrus brev, så undrar jag: ska man verkligen inte göra mer än vad som uppmanas och rekommenderas här? Jag ska läsa några verser för att exemplifiera:

– Underordna er alla mänskliga myndigheter för Herrens skull, både kejsaren som högste härskare och ståthållarna, som är sända av honom för att straffa dem som gör det onda och hedra dem som gör det goda. […] Visa aktning för alla, älska era trossyskon, vörda Gud och ära kejsaren. Ni slavar, underordna er era herrar och visa dem all respekt, inte bara de goda och milda utan även de hårda (1 Pet 2:13-14, 17-18).

Så skriver han till syskon i församlingen som har sett att det borde vara på ett annat sätt. De ordningar som är i världen når inte upp till den standard Guds ord presenterar. Men ändå så säger han att de ska acceptera tingen som de är. Att de ska underordna sig så långt det är möjligt, ja, till och med slavarna ska underordna sig sina herrar och visa dem respekt. Inte bara de goda och rättvisa, men också de hårda! Det här har jag funderat mycket på. Kan det verkligen vara riktigt? Ska man acceptera en ordning som är så bristfällig när det finns helt andra ideal i Bibeln; som handlar om människovärde, jämlikhet och att undanröja klasskillnader. Det är ju sådana ideal vi som troende vill verka för. Borde vi inte anstränga oss mera då? Borde vi inte försöka påverka lagar och strukturer så att det blir en bättre ordning i hela samhället?  Man kan tycka att det är svagt, det som Petrus rekommenderar här, att utan motstånd underordna sig och acceptera villkor som rent av är orättfärdiga.

Men jag tror att svaret får vi i de verser jag läste här, och även på andra ställen i Skriften. Det handlar om ett liv som blir ett vittnesbörd och som kan förändra på ett helt annat plan. Om slavarna som Petrus skrev till här skulle organisera sig och kanske till och med göra någon slags revolt, skulle det inte åstadkomma någon förändring för den andliga situationen i dåtidens samhälle. Men att följa de exempel som Petrus ger kan åstadkomma förändring på ett långt djupare plan. Det handlar till exempel om att genom att göra gott ”tysta munnen på oförståndiga och okunniga människor” (1 Pet 2:15).
Och som vi läste:

– Uppför er väl bland hedningarna, så att de som anklagar er för att vara onda ser era goda gärningar (1 Pet 2:12).

Eller som det står i nästa kapitel:

– Till sist ska ni alla visa enighet, medkänsla, syskonkärlek, barmhärtighet och ödmjukhet. Löna inte ont med ont eller hån med hån. Tvärtom ska ni välsigna, för ni är kallade att ärva välsignelse (1 Pet 3:8-9).

Det handlar om att mitt i förtrycket bli ett vittnesbörd om Guds tankar, ideal och värden. Att möta människor på det sätt som Gud vill, som han har presenterat i evangelium; det är ett vittnesbörd som bryter igenom. Tänk, vilken väg! 
Den här vägen, vill jag påstå, når längre än försöken att med egen kraft sätta sig emot ett orättvist system eller att med styrkedemonstrationer försöka åstadkomma en förändring i sin samtid. För det vi också förstår då vi läser Bibeln är att dessa problem vi möter i tiden och världen egentligen inte är ett systemfel. Det har sitt ursprung i den kraft som drar mänskligheten ned i ondska och fördärv, det har sitt ursprung i synden, i den fallna naturen och där måste vi lyfta evangelium som enda botemedel. Det sker ingen verklig förändring i ett samhälle genom att du ändrar lagar och ordningar. Allt kan bli nytt hos den som öppnar sitt hjärta för evangelium.

I det här sammanhanget kan jag inte låta bli att lyfta fram vittnesbördet om Filemon och Onesimus som aposteln Paulus skriver om i brevet till Filemon.
Jag vet inte hur Filemon var som slavägare innan han mötte evangelium. Men jag har sett ett vittnesbörd om vad evangelium kunde uträtta hos slavägaren när Paulus rekommenderar honom att ta emot den förrymde slaven Onesimus – inte längre som en slav, men som en broder i Kristus. Där har du församlingslivet, där evangelium fått bryta in, och du ser en helt ny ordning, mitt i det system som byggts upp runt om i världen och i tiden.
Därför: Om du lider av att se orättvisor, om du lider av att märka hur förljuget allt omkring dig är, så finns en väg att gå. Det är inte genom revolt eller att inte bry sig om överheten, utan det är genom att leva evangelium, och låta det nya livet få utrymme i både smått och stort. Även om vi som slaven får leva under ett förtryck, så kan vi genom att leva evangelium och hålla ut i lidandet här i världen, vittna om den nya ordningen; det nya livet.

– Det är en nåd när någon är medveten om Gud och därför håller ut när han får lida oskyldigt. Vad är det värt för beröm om ni står ut med straff när ni syndar? Men om ni står ut med att lida när ni gör det goda, då är det en nåd inför Gud (1 Pet 2:19-20).

 

 

Tänk vilken annorlunda väg! Men vi måste erkänna att detta är vägen som Bibeln talar om. Den som Guds ord ställer fram för oss.

Platsen där denna nya ordning kan komma till uttryck är församlingen. Men då vi läser vidare i brevet ser vi också att det finns en risk, när man lever i ett system, i en värld, att man tar in det felaktiga systemet och applicerar det i församlingslivet. Då begår man ett stort misstag. Det står att slavarna ska underordna sig sina herrar, men när vi läser om Filemon och Onesimus förstår vi att när evangelium fått ingång, då träder en ny ordning in. Då handlar det för Filemon om att inte längre möta sin broder som en slav, och ta med sig systemet från världen in i församlingen. Det handlar om att acceptera att det finns en annan standard. En annan moralisk värdeskala som gäller för den troende. Det här möter oss också i Petrus första brev.
Jag vill också ta med något som står i det sista kapitlet:

– Nu uppmanar jag de äldste bland er, jag som själv är en äldste och ett vittne till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som ska uppenbaras: var herdar för Guds hjord hos er och vaka över den, inte av tvång utan frivilligt, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. Uppträd inte som herrar över dem som anförtrotts er, utan var föredömen för hjorden. När den högste herden sedan uppenbarar sig, ska ni få härlighetens segerkrans som aldrig vissnar (1 Pet 5:1-4).

I världen är ofta vinning drivkraften för människor som satsar i företag eller andra organisationer. I Guds församling ska drivkraften vara av ett annat slag, där behövs hjärtan gripna av Gud. Församlingstjänare behöver befrias från vinningslystnad och maktbegär. Jesus säger till sina lärjungar:

– Ni vet att folkens ledare beter sig som herrar över dem och att stormännen härskar över dem. Men så ska det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er ska vara de andras slav (Matt 20:25-27).

Jesus beskriver alltså först ordningen som de är vana vid i världen. Men så talar han om hur det ska vara bland hans lärjungar. Det är alltså direkta uppmaningar, och Jesus visar på att det måste finnas en kontrast. Det går inte ta in världens system och som det fungerar för att driva på saker och få det att gå framåt. Man kan inte ta världens metoder och applicera i Guds rike.

Församlingens ledare ska inte uppträda som herrar, utan vara herdar och föredömen för hjorden. Det här är så allvarligt. I församlingen ska den inte råda som visar sig vara starkast och kan driva igenom saker med sin egen kraft. De kvaliteterna hör hemma i världen. På Petrus tid tog de sig uttryck till exempel i slaveriet. I den nya tillvaron som gäller Guds rike och församlingen handlar ledarskapet om ett tjänande. Om ett utgivande. Om att vara ett föredöme. Där har kanske istället den som framstår som svag och försynt, den som inte har den mänskliga styrkan att driva på, kallelsen att leda. Den som vill vara främst bland er, ska vara de andras slav, säger Jesus.

Vi har en kort tid kvar. Måtte vi låta evangelium få ingång ibland oss. Jag vill till slut läsa:

– Slutet på allting är nära. Var därför kloka och nyktra så att ni kan be. Framför allt ska ni visa uthållig kärlek till varandra, för kärleken överskyler många synder. Var gästfria mot varandra utan att klaga. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd. Om någon talar ska han tala i enlighet med Guds ord. Om någon tjänar ska han tjäna med den kraft som Gud ger, så att Gud i allt blir ärad genom Jesus Kristus. Hans är äran och makten i evigheters evighet. Amen (1 Pet 4:7-11). 

 

 

 

/Anji           

 

Gode Gud hjälp oss människor som tror på dig...

 

 

Lita på Herrens löften

Gud leder sina egna på ett förunderligt sätt. Vi tror så lätt, att vår kristna vandring skall bli ljus och lycklig, då vi gjort upp vårt mellanhavande med Gud och våra medmänniskor. Och detta är ju alldeles sant. Men det betyder ändå inte, att Herren inte ibland skulle föra de sina ut på stora djup.

Jesus själv råkade ut på så stora djup, att han svettades blod. Paulus blev så illa tilltygad av Satans ängel, att han trodde, att allt var slut. Luther berättar, att han hamnade i ett sådant helvetets gap, att om det lidandet varat någon minut längre, så hade han brutit samman lekamligen och andligen.

Då Gud på detta sätt leder sina utvalda, måste det ligga en stor välsignelse förborgad i lidandet. Vi märker också, att de människor, som Herren i sin nåd kunnat bruka alldeles särskilt, de har också varit sådana, som han själv genom stora lidanden berett för dessa uppgifter.

Vi kunde alltså säga, att lidandet är en ära för Guds barn.

Herren kan inte anförtro samma mått av lidande åt varje människa. Han kan inte sätta varje troende på ett lika svårt prov som trons fader Abraham, som med sina egna händer skulle slakta sin egen, älskade, ende son.

Föreställ dig ett ögonblick den bilden.

Egentligen kan ingen annan förstå den än en sådan far och mor, för vilken barnet är dyrbarare än deras eget liv.

Och det skulle dessutom gå till på det sättet, att fadern själv med egna händer skulle slakta sitt barn.

Men du lägger märke till med vilket lugn Abraham möter denna prövning. Berättelsen om hur far och son stiger upp på Moria berg och om deras samtal (Mos 22) hör till bibelns vackraste berättelser. Med vilken ömhet och förtröstan går inte Abraham denna väg, medan hans invärtes människa måste ha varit som sargad av tusen törnen.

Inte allas tro på Guds kärlek skulle ha kunnat uthärda en prövning av detta slag, men Abrahams tro höll. Han befann sig inte för första gången på trons väg. Bakom honom låg en lång vandring tillsammans med Herren.

Abraham hade lärt sig att sluta ögonen för allt synligt och blint lita på Herren. Det hade han lärt sig på erfarenhetens väg.
Så måste vi också många gånger göra, då allt det synliga ropar åt oss tvärt emot Ordets vittnesbörd, då det synliga inte på minsta sätt vittnar om Guds kärlek utan snarare rakt tvärtom.

Men den som gått Herrens väg har så många gånger stått inför sådana omöjligheter, att han småningom lärt sig att mera lita på Herrens löften än på allt det som syns.
En blind tro, som trots allt litar på Herrens absoluta kärlek, ärar bäst vår Gud.

Jag tackar dig, Herre, för att allt
som möter mig också denna dag
kommer av din kärlek. Också bakom
mina svåraste stunder finns din kärlek,
fastän jag inte förstår den. Stöd mig
i denna min tro. Upplys mitt förstånd
genom din helige Ande, så att jag fattar,
att det som nu känns allra svårast en
gång kommer att vara mitt största
tacksägelseämne. Lär mig förstå, att
det du låter mig gå igenom är en
nödvändighet, för att jag skall uppnå
den klarhet du en gång vill ge mig.  Rom 4;18-21, Ps 48:15

 

Från "Tröstens Gud" av Urho Muromaa.

/Anji