Apropå skolans värdegrund

Text: Emanuel Johansson

”Skolans värdegrund” är ett begrepp som återkommer inom det svenska skolväsendet. I skolplanerna för alla årskurser och ämnen ges instruktioner och beskrivs mål för arbetet med värdegrunden. I och med den gemensamma värdegrunden som skall efterlevas och förmedlas har skolan ett utökat uppdrag. Skolans uppgift är inte enbart att förmedla kunskap i olika ämnen utan också att fostra medborgare utifrån värdegrunden.

Ett begrepp med stora anspråk
De första intrycken av vad som finns att läsa om värdegrunden är att det mycket handlar om  skolans miljö, att motarbeta mobbing och skapa lika förutsättningar för alla elever. Något som självklart en institution med stora grupper barn måste arbeta med. Men samtidigt är uttrycket ”värdegrund” ett begrepp som gör stora anspråk.  Nuvarande wikipediasidas författare i ämnet, som för övrigt skrivit en informativ och noga källhänvisad artikel om värdegrunden, beskriver det så här:

– För det andra skrivs det fram att denna värdegrund utgörs av en uppsättning oförytterliga värden, det vill säga värden som gäller under alla omständigheter och som inte kan förhandlas bort.

– För det tredje står det i läroplanerna att skolan ska förmedla och hos eleverna förankra denna värdegrund. Dessa verb antyder att värdegrunden är fast, färdig och odiskutabel. Ett sådant synsätt är långt ifrån invändningsfritt. Det skulle kunna ses som ett uttryck för etnocentrism och för en blind tro på att medborgarna i Sverige eller att de som skriver statliga utredningar och styrdokument nått fram till den fulla sanningen om det goda och det rätta.

Frågan jag vill lyfta fram med den här artikeln, är vad som händer när dessa ”oförytterliga värden”  hamnar i konflikt med de värden barnens föräldrar önskar förmedla till sina barn eller om dessa värden ställs emot skolans ambition att vara neutral inför individers religion och trosutövning.

Obekväma åsikter skall bemötas

Skolinspektionen kom 2012 med en rapport om hur det går med skolans medborgarfostrande arbete med demokrati och värdegrund. I rapporten beklagar man att skolorna fortfarande till största del arbetar med den kunskapsförmedlande delen av sitt uppdrag. I rapporten efterlyser man också ett öppnare samtal i klassrummen. Vi citerar:

– Det är högst väsentligt att alla åsikter tillåts komma upp till ytan, så att även eventuellt obekväma åsikter i strid med läroplanen kan bemötas.

Det är tydligt att åsikter och uppfattningar som elever kan ge uttryck för skall korrigeras för att hållas inom ramen för värdegrunden. Då återkommer vi till frågan om innehållet i värdegrunden. Är värdegrunden i sig neutral eller finns det sådant som kan hamna i konflikt med individens rätt. För mig som kristen blir det självklart att pröva denna fråga inför den kristna tron.
 Skolverket skriver att värdegrunden handlar om:

– människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen och solidaritet mellan människor.

Vackra ord som de flesta kan skriva under på. Men uttrycken är luddiga och ger utrymme för stora skillnader i tolkning och praktiskt genomförande.

Är värdegrunden neutral?

Tittar vi lite närmare på  värdegrundens olika delar blir neutraliteten inte lika självklar. I styrdokumentens material om sex och samlevnad blir kontrasten mellan kristen tro och innehållet i värdegrunden tydlig. Skolverket skriver att eleverna ska lära sig om hur olika religioner och livsåskådningar begränsar samtidigt som eleverna ska uppmuntras att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är kvinnligt och manligt.
Här avslöjas en skillnad i den grundläggande människosynen.  Där ”värdegrunden”, något hårddraget uttryckt, utgår från att existensen av en känsla eller böjelse är legitimerande för densamma medan en kristen människosyn utgår från att människan i grunden är anfäktad av synd, och att det därför behövs yttre normer för hur vi ska leva och handla.
Ett exempel på vad värdegrundens uttryck kan resultera i är att äktenskapet mellan man och kvinna räknas som ett traditionellt könsmönster som skall motverkas. Det är också uppenbart att dylika normbrytande tankar framställs som värdegrundsenliga. I detta sammanhang kan nämnas att Skolverket på webbplatsen för värdegrundsarbetet länkar till RFSL som erbjuder sin delaktighet i skolornas arbete. En intresseorganisation som är långt ifrån neutral.
Den kristna tron är förenlig med värdegrundens uttryck om allas lika värde, men kan för den sakens skull aldrig bli enig med att alla livsstilar och handlingar skall värderas lika.
Vi kan alltså konstatera att värdegrundens neutralitet till den kristna tron inte är självklar och vid närmare eftertanke skulle vi kunna dra slutsatsen att en gemensam värdegrund omöjligt kan ställa sig neutral till alla människors uppfattningar om vad en sådan skall innehålla. Det blir en paradox då värdet av individens frihet och integritet begränsas av vad som annars är värdegrundsenligt. Då kommer vi till den större frågan i sammanhanget, nämligen vems uppgiften egentligen är att ge barnen deras värdegrund. I den frågan hamnar intressekonflikten framför allt mellan staten och föräldrarna.

Vem har rätt att påverka barnen – staten eller föräldrarna?

Å ena sidan har vi staten som utifrån utredningar och politiska intressen genom tillsynsmyndigheter och verkställande institutioner bestämmer vilka värden som gör en uppväxande människa till en fungerande och bra samhällsmedborgare. Å andra sidan har vi föräldrar som utifrån sina livserfarenheter, sin tro och kanske framför allt sin kärlek till sina barn önskar ge dem en bra grund för livet.
Tittar vi på de internationella konventionerna i ämnet står det helt klart att föräldrarnas intresse att påverka sina barn väger mer än statens.  I EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna artikel 14 som är överordnad svensk lag heter det:

– Friheten att inrätta undervisningsanstalter med iakttagande av de demokratiska principerna och föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelse ska respekteras enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter.

Så ser inte verkligheten ut i Sverige 2013. Här verkar det i det närmaste som självklart att det är statens uppgift att forma och fostra nya generationer. Jag har flera gånger uppfattat en argumentation om att barnens rätt till egna tankar och åsikter ställs emot föräldrars rätt att påverka sina barn. En argumentation som blir väldigt dubbel då det i själva verket betyder att någon eller något annat ställs i föräldrarnas ställe. Det demokratiska med att en av staten bestämd värdegrund skall ersätta föräldrars rätt att påverka sina barn måste starkt ifrågasättas.

Kanske kommer detta synsätt om staten som överförmyndare från de faktiska förhållanden de flesta familjer lever under, där föräldrars påverkan på barnen har minimerats. Samhällsstrukturen, inte minst på det ekonomiska planet, förutsätter båda föräldrars engagemang i arbetslivet. Barnen, från tidiga år till vuxen ålder, tillbringar största delen av sin tid i samhällets vård och den tid de är i närheten av sina föräldrar är ändå påverkan från dem avlägsen då t ex nöjesindustrin och sociala medier konkurrerar om uppmärksamheten.
I allt detta har vi hamnat i en situation där föräldrarätten inte bara minimerats av strukturen utan också körts över av samhällets institutioner. Att detta är möjligt har förmodligen med vår kulturs tillit till att staten med dess institutioner i allt representerar det goda och rätta. Riskerna med denna situation är flera. En risk är att arbetet med skolans värdegrund, trots att det mycket handlar om demokratiska värden, i stället bidrar till ett allt mer totalitärt samhälle där staten bestämmer vad du ska tänka och tro.

Hemundervisning

Detta sätt att i demokratins namn skapa motsättningar mellan barn och föräldrar sker i samma anda som samhällsinstitutionernas totala motstånd och oförstånd till hemundervisning. Det är ett övergrepp mot föräldrarätten varje gång  tron och övertygelsen om att det just är föräldrarnas uppgift att förmedla värden till sina barn inte respekteras, oavsett hur god och neutral skolans värdegrund än kunde vara.
I en situation där den svenska skolan knappt klarar av sin kunskapsförmedlande uppgift och där det finns stora brister på miljö- och relationsområdet är det märkligt och upprörande att föräldrars rätt och ansvar för sina barns bästa inte respekteras och uppmuntras. Situationen idag är att föräldrar som genom hemundervisning vill ta ansvar för sina barns bästa är förföljda och jagade ut ur landet. Detta sker knappast (som det påstås om värdegrunden),  ”i linje med de värden vårt demokratiska samhälle vilar på.”, utan ger uttryck för något som riskerar att skada och underminera detsamma.

I det kristna perspektivet är den utveckling vi bevittnar skrämmande. Enligt det profetiska ordet skall den överhet som var satt att vara Guds tjänare utvecklas till att bli ett totalitärt vilddjursvälde. Ställer vi frågorna på sin spets måste vi som kristna ta ställning. Antingen anpassar vi oss efter ett system som gärna tar hand om och fostrar våra barn men samtidigt fråntar oss den kallelse och det ansvar Gud lagt ner i familjen, eller så rustar vi oss för det trångmål det innebär att gå en annan väg.
Men – det vi ser är för den levande kristne också en anledning att lyfta blicken och ta fasta på löftet om en ny himmel och jord.

– Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning. (Luk 21:28)

Kom Herre Jesus!

/Anji

Text: Märta Berg Strömmare

http://midnattsropet.se/wp-content/uploads/2018/10/45161353_m-1024x682.jpg

När jag just i de här dagarna reser längs vägarna med buss och tåg, lägger jag märke till en förödande brist på vatten. Jag ser en natur som kvider, som ropar i förskräckelse. En skog som mitt i sommaren förlorar sin spänst och fäller sina löv, som böjer sig mot marken och tycks ge upp.
Jag hör inte djuren i skogen, men jag vet att de söker efter vatten och att de söker för sitt livs skull. Rapporter om detta som jag talar om nu, når oss genom media. Det är inte jag som hittat på det. Det finns forskare som ser spår av denna törst, denna förfärliga vattenbrist som just nu drabbar vår del av världen. Trots detta har vi fortfarande vatten i våra kranar, rent dricksvatten och vi kan unna oss att duscha, ja vi kan till och med unna oss att slösa med vatten. Men sanningen är ändå den att det finns en brist som gör att naturen kvider.
Nu vill jag vända mig till dig som törstar. För jag har kommit att, på nytt igen, läsa ett sammanhang i min Bibel, som handlar om vatten. Men då är det inte längre fråga om det här lekamliga vattnet som vi nog så innerligt borde be Gud om, eftersom det gäller vår natur och som handlar  om vår föda framöver.
Efter att ha nämnt det, ska jag gå in på bibeltexten i Hesekiel boks 47:e kapitel. Hesekiel säger i den första versen:
”Sedan förde han mig tillbaka.”

Det är ordet ”tillbaka” som tagit tag i mig. Ordet ”därefter” signalerar att det är någonting som hänt tidigare, men att någonting sker nu och är fortlöpande. Profeten Hesekiel hade gjort en erfarenhet. Vi finner den i Hesekielbokens 40:e kapitel. Där heter det ”… på just den dagen”. Mycket bestämt. Det var inget flum. Det var inget kanske, inget si eller så, eller lite sisådär, utan mycket distinkt säger han ”på just den dagen”.

Vad var det som hände på just den dagen? Då ”… kom Herrens hand över mig”.
Just när jag skriver detta är det konferens och är det någonting jag önskar, så är det att Herrens hand ska komma. Över oss som samlats till konferens, men också över dig som nu läser detta. För du förstår, när Herrens hand kommer, då sker det någonting. Något som inte kan hända annars. Då sker det under.
Vad var det som hände med profeten Hesekiel? Jo, Herrens hand kom över honom och han blev bortförd. Inte till fångenskap. Hela hans folk var i fångenskap, men han blev bortförd till ett ställe där han plötsligt kunde se någonting mer än vad han vanligen såg. Nämligen något som Gud skulle göra. Texten låter oss veta att det han såg liknade en stad. Och där möter han en man. ”Se, där stod en man.” Den mannen hade en mätstång i sin hand. När jag läser det, så funderar jag lite på den mätstången, för det står att den inte var som andra mätstänger. Det står att den var längre än en vanlig aln, som de andra gängse mätstängerna var. Men här står att denna var en handsbredd längre.

När jag läste det så började det sjunga inom mig: ”Se, han räcker ut sin hand.” Du har lärt dig förstå och erfara att den mätstång, som människor har mätt dig med, både bak- och framlänges, och upp och ner, där har det visat sig att du inte håller måttet. Den mätstången, drabbas vi alla av. Och den får bli vår ledstjärna, den får bli en plåga för oss var och en. Vi räcker inte till.

Nu vill jag säga dig att det finns någon, en man med en mätstång av ett annat slag. En mätstång som är en handsbredd längre. Det är Guds nåd. Här får du bilden på Guds nåd. När ingenting av det människor kan mäta upp räcker, för att göra oss rättfärdiga inför Gud, då får vi förlita oss på det som han har gjort, den här mannen med den annorlunda mätstången. Med ett annorlunda räknesätt, ett annorlunda tänkesätt, där nåden väger mera och når längre än allt annat. Det finns ett blod, det finns ett kors.
Men lägg märke till vad som står det i det 47:e kapitlet:
”Sedan förde han mig tillbaka till husets ingång, och där fick jag se vatten rinna fram.”

Maranatafolket – det är framtidsfolket. Det vill jag påstå. Man skyller oss ofta för att vara bakåtsträvande och gammalmodiga, alla möjliga sådana konstigheter får vi klistrade som etiketter på oss. Men maranatafolket, det är folket som hälsar framtiden med detta enorma rop: Herren kommer! Det är ju framtiden. Herren kommer!
Men ibland kan det bli så fokuserat på framtiden, att vi glömmer den här viktiga erfarenheten som Hesekiel fick göra, att föras tillbaka till husets ingång. Att föras tillbaka dit där källan väller fram.
Allt det, som profeten hade upplevt mellan Hesekielbokens kapitel 40 och 47, var ju helt enorma saker. Han hade tydligen både sett och förstått. Men det fanns en punkt där den Helige Ande fann det nödvändigt att föra honom tillbaka till husets ingång, för att han skulle uppleva någonting som han ännu inte hade förstått, nämligen att det var där källan vällde fram.

Vi har så bråttom och vi skyndar oss, vi har så mycket vi ska uppleva och så mycket vi ska göra för Gud. Så mycket som vi ska hinna med innan timmarna flyr ifrån oss. Men profeten förs tillbaka till husets ingång. Någonstans måste man gå in, eller hur? Och där i porten, där står han, mannen med mätstången. När vi börjar om, kommer Guds nåd oss till mötes. Och då ser vi: Här finns det vatten! Här väller källan fram! Här finns någonting att uppleva som inte finns någon annanstans.

Jag tänker på Johannesevangeliets 4:e kapitel och källan som där börjar välla fram. Där fanns en grävd brunn. Det fanns definitivt en grävd brunn, som räckte för alla som behövde hämta vatten till sitt hushåll och sitt bohag. Men ser du, det fanns en människa som hade behov av ett annat vatten. Källan som väller ut från helgedomen, från Guds eget hjärta. Det är ingen grävd brunn. Den är inte konstruerad av människohänder. När kvinnan sitter där och möter Jesus så säger hon: ”Du har ju inte ens en skopa! Vad ska du hämta upp vattnet med? Du har ju ingenting att hämta upp vattnet med.” Och det är människors fatala misstag, att se på just de yttre möjligheterna. Eller omöjligheterna. ”Du har ju inte ens en skopa!” Men detta vatten säger Jesus, det ska bli en källa i dig.
Husets ingång, vet du vad det är? Det är att möta Jesus. Det är att möta mannen som står där, möta honom med den annorlunda mätstången. Han som räcker ut sin hand och som når dig var du än är. Hur djupt du än sjunkit. Han är full av nåd och sanning. Det kan få bli din erfarenhet idag.

Vad har du för historia bakom dig? Jag har ingen aning. Jag har inte det minsta begrepp om vad du har gått igenom i livet. Jag vet inte om du har befunnit dig i åratals fångenskap, det som var Israels erfarenhet vid det här tillfället, i Hesekiels tid. Jag vet inte vad för slag din fångenskap består utav, men jag vet att det finns många människor som faktiskt lever i fångenskap. Det är sjukdom, depressioner, ångest eller ensamhet. Jag skulle kunna räkna upp många sådana allmängiltiga ting som utgör människors fängelse. Den allra värsta fångenskapen, och som kanske har renderat till de här andra, det är ju synden. Du kanske sitter fast i syndens fångenskap. Det kanske har varat i många år, eller du har börjat precis nu att ge en liten del av ditt liv till synden. Oavsett så kan jag inte hjälpa dig. Oavsett om du har alla de här plågorna, så kan jag inte hjälpa dig. För jag har bara den här mätstången som vi människor har.
Men jag känner en som har en annorlunda mätstång, som räcker ut den här extra alnen, om du förstår bilden, som räcker ut sin hand till befrielse. Han kan göra det nu, just den här dagen. Nu är det du som skulle kunna liksom Hesekiel säga: ”Just den dagen kom Guds hand över mig.”

Detta vatten säger Skriften, det ska bli en källa i dig, men det ska också bli ett friskt flöde ända ut i folkhavet. Men lägg märke till vad som ska hända med gölar och dammar! De ska inte bli sunda. För när man försöker bygga in Guds flöde, då hamnar man i en situation där det blir osunt. En del ska tjäna till saltberedning, heter det. Ja det går att salta ner precis vad som helst tillsammans, det gör det. Men detta vatten, det söker sig fram ända ut till folkhavet och det tar herraväldet över var och en som följer mannen med mätstången. Det är också något som är viktigt. Det handlar om efterföljelse. Ingen härlighet som man kan ägna sig åt på fritiden, det ska du ha klart för dig. Det handlar om efterföljelse.

Vad sker med den här kvinnan vid Sykars brunn? Hon kan nog inte fortsätta att försöka få tag i eget vatten eller jaga ifatt något eget godkännande, utan hon rusar ut med budet om den mannen som hon har mött. Det handlar om efterföljelse.
Om inte den här konferensen som vi samlats till, får konkreta konsekvenser av efterföljelse, då har vi varit här alldeles i onödan. Men nu ska du börja och gå vägen tillbaka. Guds hand ska komma över dig, och du ska få uppleva att det finns en källa som väller fram, som släcker törsten, som utplånar ditt begär och som gör dig sund. Alltigenom frisk och sund.
Jag har hälsat ifrån Honom, mannen med mätstången. Jag har framfört hans budskap till dig. Se Han räcker ut sin hand! Nu handlar det om att du går honom till mötes, ger honom rätten i ditt liv och över ditt liv. För ser du, min vän, tiden som du har till förfogande, den är kort. Den är mycket kort. Men just den här dagen kan det ske under i ditt liv. M B-S

/Anji