"Bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är." Hebr 6: 12.

UPPE från höjderna, dit trons hjältar redan hunnit, kalla de på oss och bringa oss bud om att vad en människa en gång kunnat göra, det kan av en annan göras om igen. Men de icke allenast påminna oss om nödvändigheten av tro, utan också om nödvändigheten av den ståndaktighet, varigenom tron har med sig fullkomlighet i gärning. Vi må frukta att falla ur vår himmelske Anförares händer eller genom missmod och tvivel gå miste om en enda läxa, varigenom Han i kärlek vill fostra oss. "Det är blott en sak, sade en gång en bysmed, jag är rädd för, och det är att, bli kastad på skrothögen."

Då jag skall härda ett stycke stål hettar jag först upp det, bearbetar det därpå med hammaren och sänker det sedan hastigt i en spann med kallt vatten. Mycket snart kommer jag underfund med, om det tål en sådan härdning eller om det under proceduren går i stycken. Då jag efter ett eller två prov märker, att stålet icke låter sig härdas, slänger jag det ut på skrothögen och säljer det sedan till skrotsamlaren för en spottstyver.

Så finner jag, att Herren prövar också mig genom eld och vatten och hårda slag av den tunga hammaren. Om jag ej är villig att bestå proven eller icke visar mig vara ett passande material för Hans härdningsprocess, fruktar jag för att Han skall kasta mig ut på skrothögen. — Då elden är som hetast, var stilla, det följer ett välsignat "efteråt". Med Job skola vi kanna säga: "Han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld."

Helgon fostras genom lidandet. Det fordras ett tryck av elva elva ton för att stämma ett piano. Gud vill bringa ditt livs ton i harmoni med den himmelska grundtonen, om du blott kan uthärda spänningen.

"Lidandets hetta i mig sjuder,
ty Herrens Ande blåser på,
och medan kalken, som Han bjuder,
tömmes, hur kvider hjärtat då!,
Jag viskar: 'Herrens vilja ske,
vore än lågan hetare'

Nu ifrån elden, glödgad, tagen
lägger Han mig på städet ner,
under de tunga hammarslagen,
varmed Han rätta formen ger.
Ske Herrens vilja, viskar jag,
nöjd med Hans nåd och välbehag.

Uppmjukat hjärta i Hans händer
gnistrande sprider kring sitt sken,
medan Han skickligt smider, vänder,
härdar och för i elden än.
'Ske Herrens vilja', viskar jag,
under de hårda kärleksslag.

Hjälper det då att tröstlöst knota?
Därav ju smärtan ökas blott!
Snart skall Han själv dess sveda bota,
då Han sitt verk fullända fått.
'Ske Herrens vilja! Allt är nåd;
ej må jag klandra Herrens råd'.

O, huru vist Han allt utdelar,
smärta och lindring, nåd och nöd!
Om Han än slår, Han huldrikt helar,
byter i lov var prövningsglöd.
Ske Herrens vilja! Tack och pris!
Lidandet byts i paradis"