Han  lever

Inlägg publicerade under kategorin TRO

Av Anji - 17 juni 2020 20:16

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.


Kom närmare Gud och se vem han är. Be och tacka i alla livets omständigheter. Ja så säger han att vi ska göra.

 

/Anji




Av Anji - 10 juni 2020 20:25

DÅ KYRKAN BLIR ETT MÄNNISKOVERK

Vi kommer att få göra erfarenheter som inte smakar gott för det köttsliga jaget. Jag tror att det vi själva har byggt upp med nödvändighet måste slås sönder. För att vi inte ska bli kyrkobyggare måste det slås sönder, och vi får tacka Gud att han är så nådig att han tillåter sådana saker komma över våra liv.

 

Aktuell predikan av Arne Imsen från 1975

 

Människan älskar att slå sig till ro och bygga. Hon skapar kyrkosystem, heliga platser och bygger tempel. Hon kommer längre och längre bort från originalet och avlägsnar sig därmed också från Jesus Kristus.

Den nytestamentliga församling-ens erfarenhet var att det som gjorde dem till bedjare var inte deras helgelse, utan fastmer den nöd och det tryck de levde under. Dessutom den totala bristen på alternativa lösningar, då det inte fanns någon annan att vädja till. Den konkreta situationen gällde: Varifrån skall min hjälp komma? Det var alltså inte fråga om att välja alternativa lösningar. Det fanns bara en möjlighet och det var att Gud grep in, annars var man utlämnad. Jag tror och har den förtröstan till Gud att han genom sin mäktiga ande kommer att verka fram det som ska verkas fram, med de medel som behövs för att detta ska ske.

 

Det var inte den väldiga andedopsupplevelsen som gjorde dem till själavinnare. Benägenheten till kyrklighet har funnits hos människan i alla tider. Hon vill gärna skapa något själv, och bygga upp något omkring sig. Tendensen gjorde sig också gällande i den urkristna försam-lingen, hos de nyandedöpta.

De ville gärna göra hela den här anderörelsen till en inomjudisk sekt och hade redan satt upp gränser för Guds möjligheter och verk; andedopet var till för judar. Därmed fanns tendenser till inlåsning och insnörning. Ingen tycks vara helt befriad ifrån denna belastning. Det var faktiskt inte andedopet som gjorde dem till bärare av budskapet, i varje fall inte det som fick dem i rörelse, utan det var förföljelsen.

De blev kringspridda.

 

 

Det var inte så att de drog åstad frivilligt, utan de blev utsända. De tvingades bryta upp. Det kan inte överföras på ett andligt område så att det kan sägas att det här var speciellt andliga upp-levelser. Det var ett uppbrott som betydde skilsmässa från arbetsplatser och hem och kolossalt många inbördes dramatiska scener. Vi har svårt att förstå det här, för vi har inte levt under motsvarande förhållanden. Vi ser gärna evangelisationen som något idylliskt och nästan romantiskt. Men här möter vi det oerhörda skeende då politiska åtgärder i form av religionsförföljelse, politiska åtgärder mot den urkristna församlingen, ledde till att den mänskligt sett slogs sönder. Alla utom apostlarna blev kringspridda, och de gick omkring och förkunnade evangeliets budskap. Genom denna förföljelse var det några som kom ned till Antiokia, och där började förkunna evangelium och vittna om Jesus också för andra än judar. På så vis upp-står den första blandförsamlingen av judar och hedningar.

 

Vi kommer att få göra erfarenheter som inte smakar gott för det köttsliga jaget. Jag tror att det vi själva har byggt upp med nödvändighet måste slås sönder. För att vi inte ska bli kyrkobyggare måste det slås sönder, och vi får tacka Gud att han är så nådig att han tillåter sådana saker komma över våra liv.

Det fanns andra tendenser i den urkristna församlingen som bröt igenom senare. Vi ser församlingens urkristna vision och får använda uttrycket idealism. Församlingen bryter upp och kastas ut i periferin – och slår sig till ro igen! Märkligt.

Bryter upp, kastas ut – och igen slår sig till ro.

Man börjar på samma sätt med ett nytt kyrkobygge. Man skapar en ny organisation och ett nytt kyrkosystem, med nya heliga platser och nya tempel med sakrala anordningar och system. Så småningom finns återigen hela denna märkliga institution som kallas kyrkan; det bedrövligaste som existerat i hela historien. Människan slår sig till ro, och sätter igång att bygga. Det är så skakande, därför att ju längre man kommer bort ifrån den ursprungliga urpingstupplevelsen, ju längre man kommer bort ifrån Jesus Kristus och hans omedelbara och direkta närvaro, dess mer gör sig alla dessa konstlade anordningar märkbara på praktiskt taget alla områden.

 

 

Istället för martyrium och lidande, kommer helgonkulten. Det var inte längre fråga om att förenas med Jesus i hans lidanden, utan att identifiera sig med helgonen, som i generationerna förut hade lidit. Man bekransar deras gravar och ber till dem om deras hjälp. Istället för en levande, verksam församling, den lidande och förföljda församlingen, den smädade och föraktade församlingen, så kom kyrkan. Kyrkan som avskiljer kristendomen förkroppsligad i inomvärldsliga institutioner.

Det i särklass vidrigaste som existerar på jorden, är kyrkan.

Det här är oerhört skakande och all-varligt, för vi är inte kallade att bli en kyrka. Kyrka och kristendom är sällan samma sak. På grund av bristen på levande kristendom, uppstår kyrkan. Men då den helige Ande bor i enskilda kristna, då är de en levande församling. Ingen institution, utan individer, uppfyllda av den helige Ande. Det är fullständigt omöjligt att ringa in eller fånga in den, för den är omätbar. Det är fullständigt omöjligt att förvandla den till ett instrument i makthavares händer.

Församlingen blir som vinden som blåser vart den vill. Varenda levande kristen blir en rörlig, av Guds Ande ledd individ. Här ligger provokationen emot allt institutionsväsende, förenings-väsende, skökoväsende. Emot all förstelnad kristendom, all formalism.

 

 

Här ligger själva hemligheten, här ligger utmaningen, pris ske Gud! O, vilket budskap! Kristus är uppstånden och vi är uppståndna med honom. Jesus Kristus är Herre, och vi underordnar oss inte något system som övertar de funktioner som vi endast förknippar med Jesus Kristus själv.

Halleluja för den levande Gudens församling, som aldrig kan bli organisation eller institution, men en kropp av levande lemmar – inte av proteser och kryckor, utan av en levande, funktionsduglig kropp. I den kroppen är vi lemmar. Och där är Jesus Kristus huvudet.

Inför detta oerhörda känner vi vår kolossala brist och ofullkomlighet. Det går bra att i möteslokalen tala om dem som blev utkastade i periferin, men imorgon kanske det är vår egen erfarenhet. Frågan är om vi är förberedda för detta. De hade hört Jesu ord. Han hade talat om vad som skulle komma. Det var inte ett ämne för uppbyggelsepredikan, utan det var en information om konkreta ting som skulle vederfaras dem var och en.

 

Jesus gör klart för alla sina lärjungar i alla tider:

 

På samma sätt som världen och religiositeten har behandlat lärjungens Mästare, så kommer de att behandla lärjungarna.

Han gör klart för dem att på samma sätt som han blev upp-höjd, så skulle också de bli upp-höjda. Det är något så förunderligt och märkligt och storslaget på samma gång, att på samma sätt som han hade fått bära sitt kors, skulle vi få bära vårt kors. Hans fattigdom skulle bli lärjungens fattigdom. Hans anonymitet blir vår anonymitet. Vi kan aldrig bli kända i världen och vi kommer alltid att bli felbedömda. Världen känner oss inte och ingenting av det vi håller på med förstår de, för de förstår inte vår Mästare. Den dagen de förstår Honom, kommer de att förstå oss. Men så länge de inte förstår honom, kommer vi att vara något förborgat, och därigenom något upp och nedvänt. Det är oerhört skakande att se hur Jesus under hela sin verksamhetstid bevarade sin anonymitet. Finns det ett enda ställe i evangelierna där han kallar sig själv Messias? Men efter uppståndelsen ifrån de döda då han sitter på Faderns högra sida i härligheten, då möter han Paulus och säger: Jag är Jesus, den som du förföljer.

 

 

Paulus hade förföljt de kristna. Och då sade han som satt på Faderns högra sida i härligheten: Jag är Jesus, den som du förföljer! Den förhärligade Jesus träder här fram, men aldrig under förnedringstiden. Namnet han bär, hade han fått, men han använde det aldrig. Det namn han bar under förnedringstiden, hade Gud gjort till hans ärenamn. Ty Gud har gett honom det namn som är över alla andra namn.

Efter uppståndelsen ifrån de döda får han ytterligare ett namn.

Då är han inte längre bara Jesus från Nasaret, utan då är han Jesus Kristus. Men inte bara Jesus Kristus, han får också namnet Herre, ty honom har Gud gjort till Messias och Herre. Efter uppståndelsen ifrån de döda har han satt sig på Faderns högra sida i härligheten, och då är han Jesus Kristus, vår Herre. När församlingen bekände att Jesus Kristus är Herre, tog den upp kampen och provocerade fram hedendom och judendom.

 

 

Att säga till en jude att Jesus var Messias var ohyggligt. Att säga till en romare att Jesus var Herre, var förfärligt. Jesus var Messias, den Smorde, Jesus var profet, Jesus var präst och Jesus var konung. Därmed reducerades alla andra till rätta proportioner. Han som dog på ett kors utanför Jerusalem var Messias, profet, präst och konung. Under tiden som ni gick och väntade på Messias, så dödade ni den Messias Gud sände. Ni fortsätter att vänta på er Messias, men Gud har sänt honom, han har kommit – Jesus är Messias!

Vilken bekännelse! Att säga till romarna som representerade den militära och politiska makten, och överhuvudtaget allt som kan sammankopplas med makthavare och maktmedel – att säga till dessa att Jesus är Herre, det var att reducera hela det romerska systemet till rätta proportioner. Ett världsrike förgås, men Guds rike förbliver.

Halleluja! De som ska överleva är inte de som idag sitter på taburetterna och tronerna, utan det är martyrerna, de som ni har slaktat, de som ni har kastat för de vilda djuren. De som har lidit döden under de mest grymma och förnedrande förhållanden. Det är dessa som representerar det kommande Gudsriket som förbliver.

Aldrig har jag sett att denne Jesus som Gud gjorde till både Herre och Messias vid något enda tillfälle träder fram till judarna och säger: – Jag är Jesus. Han kallar sig inte ens Jesus. Han utger sig heller inte för att vara Messias, utan han säger: – Vem säger folket Människosonen vara? Förstår du?

 

 

Man kommer inte till Jesus med logikens hjälp. Man kommer inte till honom med naturvetenskapliga bevis som grund. – Vem säger folket människosonen vara? Och så får man veta: några säger – andra säger … Det är helt uppenbart att man samman-kopplar människosonen med något religiöst, något andligt. Var och en har sin kunskapsnivå, sina erfarenheter, sina referens-ramar och sina möjligheter. – Vem sägen då I mig vara? – Du är Messias, den levande Gudens son. Halleluja! – Salig är du Simon, Jonas son! Ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himmelen.

 

 

Ära vare Gud och Lammet!

Det hade inte skett genom någon intellektuell bevisföring. Jag tror inte att det hade gått att hålla ett teologiskt seminarium med Petrus, fiskaren från Galliléen. Och ändå visste denne fiskare från Galliléen mer om sin tid, om händelserna, om himmelrikets aktiviteter och Gudasonen, än överstepräster, rabbiner och tidens förnämsta teologer. Kött och blod har icke uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himmelen. Så finns det följaktligen möjlighet att ha en individuell kommunikation med den eviga världen. Man kan både få information och bekräftelse så att man både kan se och höra. Man kan både leva och tjäna under Gudsrikets inflytande och med Gudsrikets kraft.

 

Så säger Jesus vidare: Du är Petrus och på denna klippa skall jag bygga min församling. Det kan nästan se ut som om Jesus sa att på dig Petrus ska församling-en vila. Men det gör han verklig-en inte. Vad var det för grund som där lades? Den byggdes på bekännelsen om att Jesus är Herre. Du är Petrus – klippa eller sten. Och på dig ska jag bygga min församling. Vad är det för urklippa som församlingen vilar på? Det är detta att Jesus är Herre. Och därmed är det också sagt att församlingen inte är ett upprört hav – församlingen är en klippa. Det enda fasta i tillvaron är Jesu Kristi församling. Det enda säkra och verkligt trygga är att Jesus Kristus är Herre. Detta får vi bekänna och detta får vi tro, och utifrån detta får vi tjäna. Ditt liv, för var och en som tror på Jesus, är i hans händer. Han vet vad han ska använda av tröst, förmaning, hugsvalelse och tuktan för att få fram sin avsikt med ditt liv. Då gäller det bön och själavinnande och allt som överhuvudtaget måste till för att det inneboende livet ska bryta ut i full härlighet och vi ska bli det han vill – både i den här tiden och i den tillkommande. Det är ännu inte uppenbart. Det finns där som fördolda och hemlighetsfulla resurser.

 

Jesus sa inte: Jag är Jesus, jag är Messias.

 

Han använde ett tredje uttryck som leder tankarna till Danielsboken, där vi ser syner dra fram för våra ögon. Vi ser vilddjuren och Människosonen, och bilder av alla de andra rikena och väldena. Det är vilddjursvälden och där finns också ett välde som bär himmelens härlighet till oss och som presenteras som Människosonen. Då Jesus talar om Människosonen säger han inte ens: Jag är Människosonen, utan han talar i tredje person, vilket innebär distans till dem som var där. Han talar i Johannes kapitel 6 om Människosonen, och om att äta hans kött och dricka hans blod. Där ser vi hur han ställer sig till sin samtids makthavare och maktkonstellationer, till massans reaktioner.

 

I honom kan vi se hur församlingen ska handla i alla tider. Man kan inte placera in församlingen i något annat sammanhang än det som är förenligt med hennes eget väsen. Församlingen är fullständigt artskild ifrån all-ting annat i tiden.

Inför detta gudomliga uppdrag som Jesus har anförtrott sin församling, sanktionerad av sin Fader som är i himmelen, är det helt uppenbart att vi måste känna oss oerhört enkla, bristfälliga och ofullkomliga. När vi ser vad Jesus vill att vi ska vara, och i Ordets ljus upptäcker vad vi är, så måste vi bli förtvivlade. Vi skulle vilja göra några jättekliv framåt på praktiskt taget alla områden, och erövra stora områden som är ointagna. Vi har sett och i anden anat dem, men vi har inte gjort det vi tycker att vi borde ha gjort. Det har gått för sakta.

 

Jag har ett speciellt budskap till dig som vill framåt. Det här är inget generellt budskap, utan det är till den som vill framåt på trons väg och som upplever detta så nödvändigt så att han eller hon inte diskuterar om vad det kostar, utan upplever det inte bara som en ynnest, utan mer som en livsnödvändighet. – Jag måste vidare på trons väg och har inte något val, därför att broarna bakåt är redan sprängda. Det finns inga reträttvägar eller några möjligheter att gå någon annan väg.

Det här är budskapet: ”Så trösten nu varandra med dessa ord” (1 Tess 4:18).

 

Det finns många kristna som behöver tröst, men det är verkligen inte alla. Jag vill avgränsa budskapet ytterligare. Den här trösten gäller naturligtvis inte Laodiceakristna. Då hamnar det fel. Den Laodiceakristne ska inte tröstas, han ska väckas. Det här gäller heller inte Efesuskristna; en Efesuskristen ska inte tröstas, han ska avslöjas. Förlusten av något väsentligt ska uppenbaras. Men det finns kristna som ska tröstas, det är de som kämpar. Många kämpar dock på ett felaktigt sätt. De kanske har förivrat sig på vissa områden och därför också upplevt trötthet, kanske också mött besvikelser. Det är till dig detta tröstens budskap nu kommer.

Jag riktar mig till dig som inte önskar något annat än att komma in i bönelivet, men känner dig som en misslyckad bedjare. Du som vill göra praktiskt taget vad som helst för att bli själavinnare, men är en misslyckad själavinnare. Du har gett offer till Guds verk och du har bedit. Ändå tycker du att resultatet är magert. Du har inte sett människor i din omgivning komma till tro på Gud eller annat inträffa som du räknade med skulle ske som en naturlig konsekvens av din egen överlåtelse åt Gud. Nu kommer jag med ett tröstens budskap från Jesus Kristus, han som är vår Herre. Han säger att det har skett mycket mer än du anar. Det är bara det att du har inte sett det. Du har inte sett det ännu, men du ska få se det. Den stora skördedagen väntar. Den skördetiden är inte väckelseperioder vi upplevt i Sverige eller på andra platser. Men det kommer en stor skördedag.

 

Den stora skördedagen vi kan läsa om i Jakobs brev. Församlingen ska hemförlovas, och då vi kommer hem konstaterar vi:

– Men gode Gud, finns dessa här!

 

Om vi går till Jakobs brev, så finns det en ton i femte kapitlet, som är både upprivande och tröstande på samma gång. Upp-rivande, för att där beskrivs förhållanden i den här världen som är vidriga, ja vedervärdiga. Förhållanden som varenda människa med ett rent sinne och rätt-färdighetskrav i sitt bröst upp-lever som orsaker till ohyggliga slitningar.

Jag kan inte låta bli att läsa den här delen som vänder sig till de rika på ett alldeles speciellt sätt, och de som har drabbats av de rikas förtryck. Vi möter de starka och de svaga och det finns något så oerhört gripande och skakande i den här beskrivning-en. Den är så kolossalt historisk och verklig. Det är förhållanden som det tydligen aldrig går att få någon ändring på här på jorden, och det finns kristna; goda helgon, som får leva under villkor som ter sig så ohyggliga och svåra. Vi läser:

–Hören nu, I rike: Gråten och jämren eder över det elände som skall komma över eder.

 

 

Eder rikedom multnar bort, och edra kläder frätas sönder av mal; edert guld och silver förrostar, och rosten därpå skall vara eder till ett vittnesbörd och skall såsom en eld förtära edert kött. I haven samlat eder skatter i de yttersta dagarna (Jak 5:1-3).

Det är en beskrivning på människor som inte alls hade förstått sin uppgift och sin tid. Vi läser vidare:

– Se, den lön … Här har vi den mänskliga egoismen i religiös förklädnad. Hajarna, som också gömde sig i den kristna gruppen. Egoisterna, profitörerna och förtryckarna som dolde sig i den kristna gruppen, och som inte heller drog sig för att utsätta syskonen för denna oerhörda förnedring och förödmjukelse.

 

– Se, den lön I haven förhållit arbetarna som hava avbärgat edra åkrar, den ropar över eder, och skördemännens rop hava kommit fram till Herren Sebaots öron. I haven levat i kräslighet på jorden och gjort eder goda dagar; I haven gött eder av hjärtans lust ”på eder slaktedag”. I haven dömt den rättfärdige skyldig och haven dräpt honom … (Jak 5:4-6)

… och nu väntar vi på en uppgörelse. Vem ska ta hand om de förtrycktas sak och föra den fram till en rättvis behandling och skapa rätt-färdiga förhållanden? Man känner indignationen i sitt bröst och man skulle vilja gå till aktion mot allt det onda som finns i tiden. Man skulle vilja ändra på de sociala förhållandena och de politiska, ge lättnad för alla, för hela släktet. Man skulle vilja ha bort slaveriet och förtrycket. Inte sant? Det ligger i vår natur att vi skulle vilja ta itu med missförhållandena och vi skulle också gärna vilja använda Jesus som profet, som idégivare, som instrument för denna rättfärdiga kamp för det vi kallar människovärdet. Men vet du hur detta sammanhang slutar? Den sista meningen gör att hela den oerhörda kamplusten sjunker till ett intet, för det står:… han står eder icke emot.

 

Det finns ett lidande som egentligen inte hänger samman med förhållandena i samhället, hur bedrövliga de än kan vara. Det finns locktoner som vill ha oss engagerade i kampen för rättvisa på jorden. Vi tycker att vårt evangelium, vårt budskap och vår kärlek är maktfaktorer som bör komma in i den kampen för att åstadkomma rättvisa. I Afrika, i Amerika, i Skandinavien, i Sverige. Men vi kan inte ställa upp i den kampen. Varför icke? För vi vet att då det ena systemet har rasat så ersätts det av ett nytt. Det ligger i själva den onda dynamiken.

Systemen förändrar knappast.

 

Vi möter bara nya individer i de gamla rollerna. Rätt vad det är så är de förtryckta förtryckarna, och så är vi där igen. Från privatkapitalist till statskapitalist. Från envälde till massdiktatur. Det sitter långt djupare än så. Man kommer inte tillrätta med de här problemen genom politiska aktioner eller genom sociala insatser. Hur gärna vi än skulle vilja dela med oss och ta både vårt eget och de rikas goda och överföra det till de fattiga, ja, ge till dem som behöver. Men det är inte där grundproblemet sitter. Därför låter vi den striden vara. Vi överlämnar den åt Herren. Han kommer. Han har hört ropen, han ska också fälla domen och avgöra striden och han ska göra det med hast.

 

Men vi har en kamp. Det är inte en kamp för mat och dryck, vare sig för oss själva eller andra. Det är inte för kläder, inte heller för hus och hem. Men vi har en kamp. Vad är det för kamp? Det är kampen för människors frälsning. Vi beder: Herre, ge oss idag vårt dagliga bröd. Vi är beroende av Guds hjälp och Guds välsignelse för vår existens, vi vet det. Men det är inte detta vår kamp ytterst gäller. Det gäller inte vår komfort, inte heller vår materiella eller fysiska nödtorft. Det gäller människors frälsning.

 

Då kommer vi in på ett område där vi också erbjuds olika möjligheter. Det här är inte någon rekryteringsfråga för att rekrytera medlemmar för att församlingen ska bli stor, ansedd eller imponerande. Det handlar inte om insatser eller aktioner. Det handlar om något helt annat. Det handlar om frälsning. Ett faktum är att ingen kan komma till Jesus om han inte blir dragen av Fadern. Det är ingen mening med övertalningar. Jag tvivlar också på kampanjer. Jag tror inte heller att det hjälper särskilt mycket med våra yttre och ytliga aktiviteter. Men det finns ett rop som har stigit upp från de heligas hjärtan i alla tider.

Du möter i Gamla testamentet kampen för livet och för att fortplanta budskapet.

 

Att fortplanta för att ge liv till andra. Det tar sig det här uttrycket: ”Ge mig barn, annars dör jag.” Ska familjen tillväxa, så räcker det inte med adoptioner och associering. Det måste nytt liv till; andliga födslar. Det finns ett område där vi känner Herrens kallelse och maning till insats. Det är också där vi känner vår fruktansvärda begränsning, och där vi får lida av att det tar så lång tid innan det vi väntar sker. Men då heter det:

– Så biden nu tåligt, mina bröder, intill Herrens tillkommelse. I sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och vårregn. Ja, biden ock I tåligt, och styrken edra hjärtan; ty Herrens tillkommelse är nära (Jak 5:7-8).

Åkermannen vet vad som är hans uppgift. Han vet vad han måste göra, han vet också om sin egen begränsning. När han har myllat ner säd i den bearbetade jorden, då måste han dra sig tillbaka. Han räknar med livets inneboende egenskaper. Man sår inte bara genom att predika och sjunga, ha möten och gudstjänst-er. En såningsman i Guds rike är på samma gång själv säden. Han är både säd och såningsman.

 

Rikets barn är säden, sa Jesus.

Varje dag sår du. Du har skäppan med dig. Du behöver inte öppna din mun och säga ett ord eller sjunga en sång – ändå sår du. Det kan vara en trons gärning, som är ett utsäde som faller i jorden.

Du har ingen aning om vad som äger rum. Du har sått något utan att du själv har den blekaste aning om det, för du är säden. Det är ordet i dig och ordet genom dig. Det är Jesus i dig och Jesus genom dig. Antingen du är borta eller hemma så sår du oupphörligt. Och du bestämmer också själv vilken åker du ska så i. I köttets åker eller i Andens. Det står inget där om utsädet, det står om åkern. Du kan använda samma säd i de olika åkrarna. I köttets åker och skörda död. Eller i andens åker och skörda liv.

Du sår genom din utstrålning. Genom friden som bor i dig. När du känner dig ångestladdad och fruktande så sår du. Kanske just din egen sorg blir ett utsäde. Och du bevattnar säden genom dina egna tårar. Så är det för en levande kristen. Du kan vara i en verkstad, du kan vara på sjukhuset, du kan vara på gatan. Du kan vara på ditt kontor, du kan vara i hemmet. Var som helst. Du sluter till dig och lever för Jesus. Du är inte med i den allmänna jargongen som finns på alla arbetsplatser, utan du är på ditt sätt avskild. Inom dig finns ett område dit ingen når. Du är avskild för Herren Jesus Kristus. Och du sår. Rätt vad det är kommer du in i ting som du inte kan begripa vad det handlar om. Du kan ligga i din säng på natten och gråta. Du vet egentligen inte vad som är orsaken. Vet du vad det är? Det är utsädet som bevattnas.

 

 

Det är inte i första hand dina proklamationer, ord och åthävor, det är inte det yttre mönstret och beteendet som är det mest avgörande. Du sår. Det är Ordet som verkar i dig och genom dig. Rätt vad det är så är det någon som överlämnar sig åt Kristus. Någon blir frälst på din arbetsplats eller i din omgivning.

Man undrar: vem har varit själavinnaren? Han eller hon kanske av en tillfällighet har hamnat på något möte och alltsammans ser ut som en ödets nyck. Så börjar man titta med andens ögon bakåt, och så ser man att längst där bak finns en troende som just i ett speciellt tillfälle kom att förmedla det här sädeskornet som sjönk ner i den människans hjärta. Och så den dagen då Herren söker dem så faller de som mogna frukter till Kristi kors.

De är bearbetade och färdiga. Inte genom teologiska debatter och diskussioner, utan bara genom närvaron av en gudfruktig, på Jesus Kristus troende människa. Där har såtts någonting. Och rätt vad det är så kom en skörd.

 

Du behöver inte bli en namnkunnig predikant, evangelist eller sångare för att vara en såningsman. Du sår dagligen i din omgivning. Jag tror att skörden kommer att bli rik och underbar. Vad skulle alla stora evangelister och skördearbetar ha varit utan dessa skaror av förebedjare de haft omkring sig, utan alla dessa anonyma kristna som genom sitt liv, sitt vittnesbörd och sina böner och sin dagligt uthålliga målmedvetna överlåtelse, tillförsikt och förtröstan skapat atmosfär och möjligheter för den helige ande att få fäste i en människas liv. Många har kanske inte sett någonting och tycker att mänskligt sett är alltsammans spolierat. Och ändå säger Skriften triumferande: Så biden nu tåligt… Den stora skördedagen har ännu inte kommit.

 

När är den stora skördedagen?


Jo, när Herren tar upp alla sädeskorn ur jorden. Då alla de som dött i tron på Herren Jesus Kristus lyftas upp i luften, Herren till mötes, och den stora syskonskaran ska presenteras i den eviga härligheten. Då ska vi få se att vi har syskon vi inte anade. Helsyskon. Och vi ska få uppleva att vi har del i deras frälsning. Vi bidar tåligt till den stora skördedagen.

Vi tävlar inte med organisationerna för att få en större numerär och mera makt. Varje nummer i en matrikel betyder en pinne i predikantens karriärstege och varje krona betyder mera makt. Vi är inte med i den konkurrensen. Vi önskar att människor ska födas på nytt till en levande tro på Jesus Kristus.

Skulle det nu vara så att vi inte får se dem komma in i vår kyrka, vår grupp, vår församling, så räknar vi med det stora, jättelika församlingsmötet på den stora uppropsdagen, då ska vi möta dem slutfrälsta. Då ska heller ingen strida om att det här var vår kyrkas medlem. Då är den kampen definitivt förbi. Där finns utrymme för hela skaran. Kyrkan har aldrig vunnit någon. Själavinnandet har gått från individ till individ, från människa till människa.

 

Tappa inte taget. Förlora icke modet. Var frimodig, uthållig och ståndaktig. Håll ut människa! Den stora skördedagen kommer med hast! Det är när Frälsaren själv kommer. Låt oss lämna statistiska beräkningar, omdömen och värderingar till dess, för då blir det rättvist. Då kommer var och en att bedömas utifrån sitt jordelivs gärningar. Då kommer vi att se det i det sammanhang där det rätteligen hör hemma.

 

Detta budskap är skrivet till främlingar som genom den nya erfarenheten de hade gjort kände sig bortkomna i alla sammanhang. Det är inte skrivet till helgon, utan till en samling fumliga och drulliga individer, som inte riktigt visste hur de skulle bete sig efter det att de kommit till tro på Jesus Kristus. För en del var det en överhettning i känslolivet som inte bara gränsade till fanatism, utan drog över fanatismens gränser. De passade inte in någonstans riktigt längre. De fick hugg här och slag där. De passade inte, för de hade ingen tillkämpad kultur.

Det var livet som en vårflod som inte gick att styra och forma. Det kom bara. Det fanns inget tillkämpat mönster. De såg Jesus i alla dimensioner, på alla nivåer. Överallt, genom allt var det Jesus! Vår Herre Jesus! Allt var så stort och underbart och storslaget, så fantastiskt! Så det här med arbete blev så löjligt, dumt. Att hålla på och jobba, när vi väntar på så stora ting! Det verkar ju så oerhört malplacerat. De tog konsekvenserna av allt detta, och slutade jobba. Och så väntade de istället.

 

 

Men det finns ingenting som är så farligt som just sysslolösheten. Och det är heller inget så farligt som när vi ska försöka fylla ett tomrum med någonting. För de här människorna måste det bli klart att Jesus är överallt. Han är i gruppen, i församlingen, han är med oss överallt. Vi har honom i vårt arbete. Han står bredvid oss och han hjälper oss också när vi är i den dagliga gärningen. Den undervisningen var alltså nödvändig för dessa kristna som hade den här ivern, fanatismen, denna heliga längtan. Det var helt omöjligt att han skulle dröja en hel mansålder. De levde i evigheten, och evigheten var i dem. Jesus kommer – idag! Jesus kommer imorgon. Åh, han kommer! Entusiasmen gjorde dem till främlingar. De passade inte in någonstans.

 

 

Så skriver Paulus brevet. Det är inte en förmyndare som skriver till tuktade, utan det är en främling som skriver till främlingar. Ty den verklige främlingen var Paulus. Han var både bostadslös, hemlös, fattig och utblottad på allt. Ändå gör han klart att det är ingen som har arbetat som han. Han för alltså in ytterligare en dimension i deras fräls-ningsupplevelse. De som levt i ockuperat land förstår det här bättre. För det här är egentligen en hemlig skrivelse till människor som lever i krigs- och farozonen. I ockuperat land, nästan på fientligt territorium. Jag vet hur det var under krigsåren då den norske kungen var i London. Det var förbjudet att ha radioapparater, och det var förbjudet att skicka meddelanden från den norska regeringen till kungen. Vi drog fram på illegala vägar. I buskarna, i källare och på vindarna låg det konungatrogna, väntande folket och lyssnade på nyhetsrapporterna. De vägrade acceptera de nyhetsrapporter som ockupationsmakten förmedlade. Det var styrt och tillrättalagt för att passa deras propaganda. De vägrade ta emot den. De väntade. Och under slaget på kavajen hade de dolt ett VH7. Det betyder Vi vinner, Håkon 7. Det var kungens trogna som låg på vindar och källare och i buskarna och lyssnade på rapporterna från kungen i London. De var i sitt eget land, men ändock på fientligt territorium och i ständig farozon. De fick inte höra och ännu mindre läsa de illegala beskeden som kom genom tidningarna som kallades för ”undergroundaviser”, då de kom. Vi läste dem i smyg.

 

 

Det är något av detta vi upplever, vi som tror på Jesus. På fientligt territorium, makter omkring oss. Vi får knappt lyssna, men vi lyssnar ändå. Vi har våra anonyma samtal med hemmet. Vi får våra hemliga brev och rapporter genom budskapet. Och så upptäcker vi att budskapet som kommer därifrån, det stämmer inte med budskapet som kommer via andakterna i Sveriges radio, från predikstolarna i kyrkorna. Det är en otrolig skillnad, det stämmer inte. Främlingsmark. Fientligt territorium. Men vi ser fram emot att kungen ska komma tillbaka. Det här är bara en period. Han kommer!

Men det var några som verkligen inte fann någon tröst i att kungen skulle komma tillbaka.

Det var de som förrått kungen och sitt land. Vi kallade dem då quislingar, femtekolonnare. De hade allierat sig med fienden och gick hans ärenden. De var också norrmän, men för dem var budskapet om kungens återkomst ett skräckens budskap. Men så kom den stora och oförglömliga dagen för alla dem som sett fram emot att kungen skulle komma tillbaka. Den norske kungen återkom, och jag glömmer aldrig den dagen.

Jag ser bilden på den levande församlingen som väntar sin konung.

Vi lever i fiendeland och upp-lever trångmålet och förtrycket. Fattigdomen, bristen, nakenheten, smädelsen. Vi känner alltsammans, vi tycker att vi har ingenting riktigt äkta, vi har inte råd med någonting. Men glädjen är äkta och sann, därför att vi har sett Honom, han kommer tillbaka.

 

 

Mina älskade vänner, i sanning, Jesus skall komma. Han skall komma för att hämta dem som hör honom till. Och evakueringsplanerna är nu framme vid sista stadiet. Rätt vad det är så träder de i funktion. Den sista frälsningsplanen för församlingen verkställs, och församlingen går för att möta sin Konung.

Syskon, han ska komma. Så trösten varandra med dessa ord. Det är inte vilddjursregementena och regimerna som ska överleva. Det är Människosonens; detta anonyma rike, detta anonyma folk som man inte riktigt visste vad det var eller vad det ska bli. Det ska bli uppenbart och de som väntar ska inta sina sanna och rätta funktioner i den gudomliga frälsningsordningen. Det ska bli uppenbart, ty de ska bli lika honom och evigt få vara tillsammans med honom.

Syskon, han ska komma. Jesus är Herre! Så trösten nu varandra med dessa ord. Halleluja! Amen.

 

 

PUBLICERAT I MIDNATTSROPETUNDERVISNING

 

 

/Anji

Av Anji - 4 juni 2020 20:24

VEM ÄR REDO NÄR JESUS KOMMER?

Kan man veta om man är redo när Jesus kommer? Bibelordet ger oss svar på denna viktiga fråga. För övrigt har Guds ord svar att ge på alla människans frågeställningar och problem. Bibeln kan ge upplysning och vägledning för alla som söker svar.

 

 

Bibelstudium av Tage Johansson

 

 

Sanningen finner vi där om att Jesus ska komma tillbaka från himmelen för att uppväcka alla Guds barn, från den förste ur människans historia, fram till vår tid. De som har haft en levande tro men som dött ska tillsammans med dem som är i livet förvandlas och ryckas upp till mötet i lufthimlen och eskorteras av Jesus och änglarna till bröllopssalen. Det blir bröllopsfest i himmelen medan vreden går över denna arma jord. Detta handlar om en av bibelns viktigaste händelser. Jesu tillkommelse behandlas inte mindre än trehundranitton gånger i Nya testamentet. Det vill säga att i medeltal blir det var tjugofemte vers.

 

 

Då vi nu ska söka svar i Ordet om vem som är redo när Jesus kommer, ställs vi inför en avgörande och viktig sanning om vår pånyttfödelse. Har den lett fram till att Jesus äger vårt hjärta odelat? Kan vi säga som bruden i Höga Visan: “Min vän är min och jag är hans” (2:16). En sann brud har det förhållandet till sin brudgum att han äger hennes hjärta och därmed också kroppen, tiden och ägodelarna. Tänk vad stort det är när vi har gjort den erfarenheten som sångaren uttrycker i kören: “Herre mig själv jag dig giver …” Och i vers tre: “Jesus vad skall jag dig giva? Evigt jag tjäna dig vill. Hjärtats odelade kärlek, allt skall nu höra dig till.”

 

 

Den stora frågan är om äganderätten har blivit överlämnad åt Honom. När denna viljeakt har skett är vi hans till både ande, själ och kropp. Det handlar om en relation mellan en brud och en brudgum. Jesus undervisar i Matteus 25 där budskapet lyder till de oförståndiga jungfrurna: “Jag känner eder icke”, eller som det står i en annan översättning “Jag vet inte vilka ni är”. Vår relation till Jesus innebär antingen välsignelse eller förbannelse. Det var vad Paulus skrev till korintierna i 1 Korintierbrevet 16:22: “Om någon inte har Herren kär, så vare han förbannad. Maranata.” Om vi älskar Jesus så visar det sig i våra handlingar.

 

 

Det handlar framför allt om vårt personliga böneumgänge. Har vi tid för Honom, att umgås och verkligen lära känna Honom. Vidare betyder det oerhört mycket hur vår relation till Ordet är. Jesus säger själv i Johannes 14:23: “Om någon älskar mig så håller han mitt Ord.” Dessutom handlar det om vårt förvaltarskap, hur vi står i vårt förhållande till vården av Hans lamm och får. Jesus sa ju till Petrus: Om du älskar mig så ta hand om det som är min hjärteangelägenhet, mina får och lamm.” För att göra det kortfattat så handlar det om vårt förhållningssätt i vår förvaltning. Hur vi umgås med våra medtjänare (Matt 24:44-51), hur vi vårdar förhållandet till vår brudgum (Matt 25:1-13) och om vi är en trogen förvaltare av Hans ägodelar (Matt 25:14-30).

 

Då det gäller en så stor och viktig händelse som Jesu tillkommelse väcks frågan: Vem är redo när Han kommer? Det står i Matteus 25:10, att de som var redo gick in med Honom till bröllopet. Det står också i Uppenbarelseboken 19:7, att när tiden är inne för Lammets bröllop, då har dess brud gjort sig redo. Det finns tyd-liga tecken på den skara som är redo att möta sin brudgum. Man sa förr bland väckelsens folk att man kunde höra det på sången och det syntes på gången. Det är den första kärleken som är hemligheten till att vi lever i ett rätt förhållande till Jesus. Då är vi angelägna att bevara vår klädnad vit och ren.

 

 

Efesierförsamlingen som hade förlorat den första kärleken uppmanades att resa sig från sitt fall så att de åter kunde göra de gärningar som de gjorde under den första tiden. Att leva och förnyas i pingsterfarenheten gör att vi är redo för uppryckelsen. Allan Törnbergs sång “Är det pingst i ditt hjärta idag”, kommer så levande till mig när jag skriver dessa rader. Den stora och allvarliga frågan är om det är pingst i ditt hjärta idag. Lever vi i den erfarenhet som det står i vers fyra i denna sång: “Du minns hur hjärtat …”?

 

 

Det finns också en erfarenhet, en signal, som indikerar om vi är redo. Om vi lever i ett ostört förhållande till Jesus, så älskar vi hans tillkommelse. Vi fröjdar oss över Honom med outsäglig och härlig glädje. Det motsatta förhållandet är när talet om hans tillkommelse skapar osäkerhet, fruktan och bävan. Detta på grund av att kärlekens låga har tynat av. Det är som en känd förkunnare har sagt: “Det kommer inga tynande vekar in i himmelen.” Den som är en tynande veke blåser Han inte ut. Det har Han lovat. Men det gäller att ha oljeförrådet påfyllt innan Han kommer.

 

Det är en katastrof att slå sig till ro och vara förnöjd och sova vidare. Den som sover vet inte om att han inte är redo. De oförståndiga vaknade upp, men vaknade för sent för att vara redo. Omsider kom de, men då var dörren till bröllopet stängd. Vaka och bed ty vi veta icke tiden eller stunden. Men ett står helt klart: Jesus kommer mycket snart.

 

Maranata – du vår Herre kom!

 

 

/Anji

Av Anji - 27 maj 2020 23:00



Tänk efter VEM du ÄR i Gud och HUR DU kan TJÄNA honom i resten av ditt liv.

 

HAN är HERRE och HAN kommer att LEDA DIG, om DU VILL.

One of life's lessons... Dont matter with God on my side who cares who is against me To God be the Glory



Quotes Of The Day  15 Photos  Famepace



/Anji

 

 

Av Anji - 7 maj 2020 23:56

Allt förmår den som tror

“Jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet.” Luk 22: 32.

KÄRA Guds barn, var rädd om din tro, ty minns, tron är det enda medel, varigenom du undfår välsignelser. Bönen kan icke draga ned bönesvaret från Guds tron, med mindre än den bedes med allvar av den som tror. Tron är telegraftråden, som förbinder jorden med himlen. Den förmedlar Guds kärleksbudskap till oss med en sådan snabbhet, att förrän vi ropa, svarar Han, och medan vi ännu tala, bönhör Han oss. Men hur skall det bli möjligt för oss att taga ut löftet, om trons telegraftråd avskäres?

 

Är jag i nöd? Genom tron kan jag bli hjälpt ur nöden. Är jag slagen av fienden? Min själ, luta dig genom tron mot Honom, som är din tillflykt. Men tag bort tron, och jag skall förgäves ropa till Gud. Tron utgör den enda förbindelsevägen mellan själen och himlen. Blockera vägen, och det skall bli omöjligt för mig att stå i kontakt med den store Konungen.

 

— Tron förenar mig med gudomen. Tron ikläder mig Guds kraft. Tron tillförsäkrar mig alla Guds egenskaper till skydd för mig. Den hjälper mig att trotsa helvetets härskaror. Den kommer mig att triumferande gå fram över fienden. Men hur skall jag utan tro erhålla något från Herren? Därför, du Guds barn, var mycket rädd om din tro. “Allt förmår den som tror.”

 

— C. H. Spurgeon.

 

 

Tron ärar Gud; och Gud ärar tron.

 

/Anji

TRO
Av Anji - 3 maj 2020 00:18

Rop i Sodomsnatten

 

Predikan av Yngve Stenfelt

http://www.midnattsropet.se/2016/09/rop-i-sodomsnatten.html

 

Har vi sådan nöd i våra hjärtan att vi kan bedja på ett sätt att vi räddar någon själ ifrån denna sodomsnatt? Har vi så berörts av Guds kärlek i våra hjärtan att vi är redo att lida smälek för det namnets skull?


Bibeln låg uppslagen på bordet i mitt rum, och helt plötsligt bröt solen igenom skyarna och lyste på bibelordet. Det märkliga var att allt runt omkring var grått och trist; bara Bibeln stod i ljus och härlighet. Det där tyckte jag var en hälsning från himlen. Det är nämligen så här, att vi har ingenting annat ifrån den eviga världen än det som lyser på Guds ord. Vad är det? Jo, den helige Ande. Den lyser på Guds Ord, och ingenting annat. Guds Ord är levande, verksamt och kraftigt. Ära vare Gud!

 

Jag vill läsa ett ord i Jesu namn:


– Därför böra vi så mycket mer akta på det som vi hava hört, så att vi icke gå förlorade. Ty om det ord som talades genom änglar blev beståndande, och all överträdelse och olydnad fick sin rättvisa lön, huru skola då vi kunna undkomma, om vi icke taga vara på en sådan frälsning? – en frälsning som ju först förkunnades genom Herren och sedan bekräftades för oss av dem som hade hört honom, varjämte Gud själv ytterligare gav sitt vittnesbörd genom tecken och under och allahanda kraftgärningar, och genom att utdela helig ande, allt efter sin vilja (Hebr 2:1-4).


Evangelium är ett glädjebudskap om Jesus. Men det har också sina varningssignaler om att icke gå förlorad. När man ska förmedla det här budskapet är det angeläget att helheten kommer fram. Både glädjesidan och varningssignalerna. Därför vill jag börja med att påminna om att vi har en vers som talar evangelium på ett underbart sätt, nämligen Johannes 3:16:
– Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.
Det var en kärlek ifrån Gud som drev honom att utge sin enfödde Son. Det här med Jesus är så enastående. Det finns ingenting att jämföra med som kommer upp på samma nivå. Jesus är Guds enfödde Son. Änglarna är skapade, människorna är skapade men han som är av evighet lät sin son födas hit ned till oss. Han sa: Du är min son, jag har fött dig idag.
Vid inträdet till denna värld eskorteras han av en mångfald från den himmelska härskaran. De säger: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag.”


Jesus föddes under ringa villkor, men han kom likväl in i vårt släkte på ett enastående sätt. Han var Guds enfödde son. Det står att Jesus växte till i ålder – javisst, det gör vi alla. Men han växte också till i visdom och nåd inför Gud och människor. När Jesus skulle träda in i sin tjänst, gick han fram till Johannes Döparen och bad om att få bli döpt. Johannes tvekade, då han tänkte att det vore bättre att han blev döpt av Jesus. Men Jesus säger: Låt det nu ske, för vi måste uppfylla all rättfärdighet. När Jesus sedan stod upp ur vattnet sänkte sig Anden ned över honom i form av en duva. Det heter så underbart att den förblev över honom. Jesu verksamhet var sanktionerad från himlen. Den helige Ande var hela tiden över Jesus. Allt som skedde var ett uttryck från den himmelska världen; Faderns kärlek till människan.
När han sedan trädde fram i Nasarets synagoga, sa han: ”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har sänt mig att förkunna glädjens budskap för de fattiga, syn för de blinda och ge de förtryckta frihet och ett nådens år från Herren.” Det var ett budskap som var genomträngande, ett budskap som var nytt på många sätt, och sanktionerat från himlen.
Istället för att ta emot, öppna och uppleva verkligheten i detta evangelium från Jesus, så stängde man igen.  Det gick så långt att man ville få bort Jesus, och störta honom utför branten av det berg deras stad var byggd på. Men Jesus gick sin väg rakt igenom hopen och vandrade vidare.



Du som upplever svårigheterna, kampmomenten, hur ohyggliga krafter reser sig upp emot dig – du ska göra som Jesus. Gå rakt igenom hopen i Jesu namn, och vandra vidare med Jesus! Du ska inte stå och tveka hit eller dit. Nej, du ska göra som Jesus. Gå rakt igenom och vandra vidare, för målet väntar. Jesus kommer, och han vill ha dig med. Du får inte fastna.
Det ena undret efter det andra inträffar, och det var underbara ord som Jesus talade. Denna frälsning förkunnades först av Jesus själv. Det är förstahandsvaror vi har! Inte tradition! Därefter bekräftades det för oss av dem som hade hört honom, alltså lärjungarna. Sedan står det inte om att vi ska följa den eller den eller den, ända in i vår tid. Nej, vi har färsk vara! Vi har det som har kommit direkt ifrån himlen, sanktionerat av Gud genom den helige Ande. Vi talar evangelium med kraften av den helige Ande nedsänkt ifrån himlen.

 

Det här budskapet kräver smörjelse och kraft. Det går inte föra fram genom mänskliga metoder och vägar.  Det måste till en sanktion från himlen! Det måste till helig ande och eld! Gud själv stadfäster sitt ord genom under och tecken, så att du får uppleva frälsning i ditt liv. Ett överflödande mått!
Jesus gick till Golgata och vann en evig seger. Han utgöt sitt blod till förlossning för människan. Han tog itu med det verkliga problemet. Det handlade inte om att den där kan jag inte med, den där gör si och den där gör så. Nej, det var i vårt eget väsen denna enorma börda låg; synden som skilde människan från Gud. Men Jesus kom med en frälsning som löste problemet. Han utgöt sitt eget blod och genom evig Ande frambar han sig själv som ett försoningsoffer.



Som du har hört och som vi upplever oerhört starkt, så lever vi i den yttersta tiden. Vi läser i Matteus 20 om hur husbonden går ut till torget att leja arbetare till sin vingård. Han gör det om morgonen, och får med en liten skara. Han gör det vid den tredje timmen, och likaså vid den sjätte och den nionde timmen. Det är tre timmar mellan varje gång han söker. Men så står det att han också gick ut vid den elfte timmen. Enkel matematik säger mig att tiden är komprimerad. Det är inte längre fråga om tre timmars period. Det är inte längre fråga om samma tid som pionjärerna före oss hade. Nej, vi lever i en komprimerad situation, där det är så oerhört kort tid kvar. Vad gör Jesus? Han går ut på torget och söker upp människor för att de ska komma in i hans frälsning, hans vilja, och bli hans tjänare.
Vi  lever i en tid då vi upplever de sista, flyende minuterna. I Sodom var det den sista synden, homosexualiteten, som blomstrade upp. Efter det kom domen.

 

Här i Sveriges sodomsnatt är det på samma sätt. Jesus sa att det skulle bli som på Sodoms dagar. Den dag då Lot drog ut från Sodom, regnade eld och svavel från himlen och förgjorde dem allesammans. Vi upplever att den sista synden är på tapeten. Är den värre än andra? Vad det handlar om är att det är den sista tiden före domen. Det finns ingen kultur i det flydda som klarat av att leva i denna perversa situation. Alla har gått under.  Nu står vi här och upplever att man söker sin ära i det som är en skam. Vad är det? Jo, man vandrar som fiender till Kristi kors, och Bibeln visar på en enda sak, nämligen detta att deras ände är fördärv. De har buken till sin gud. Och så kommer citatet jag hade: De söker sin ära i det som är deras skam, och deras sinne är vänt till det som hör jorden till.



Situationen här i Sveriges sodomsnatt är så allvarlig att jag inte förmår uttrycka det som jag önskar jag kunde göra. Men jag måste likväl säga: Tror du inte ropen har nått fram till Gud från människor som har upplevt syndens konsekvenser? Det står om Sodom att ropet var så stort och synden var så svår så Gud tänkte: kan verkligen det här vara möjligt? Nu går jag ner och ser efter om det verkligen förhåller sig så förfärligt som jag hör. Jo, mycket riktigt, det var precis så det var. Då fanns bara en väg för Lot; det var att fly ut ur Sodom innan ödeläggelsen kom. Men hur skulle det ske, när han var bunden till händer och fötter, och älskade tillvaron därinne?
Lot hade en farbror som bad för staden. Det var hans räddning att det fanns en som hade kontakt med levande Gud, som kunde bedja så att det påverkade hela situationen för denne Lot som satt så hårt fast och bunden vid Sodom. Han kom ut, ty Gud tänkte på Abraham och räddade Lot.
Nu är frågan: har vi sådan nöd i våra hjärtan så att vi kan bedja på ett sådant sätt att vi räddar någon själ ifrån denna sodomsnatt? Har vi så berörts av Guds kärlek i våra hjärtan att vi är redo att lida smälek för det namnets skull? Är vi redo att gå  i fängelse för vår förkunnelse? Det är frågan. Priset kommer att få betalas mycket snart.



Må Gud hjälpa oss att vara förbundna med himlen. Må Gud hjälpa oss, så att det inte är något som står i vägen mellan oss och honom. Må Gud hjälpa oss så att vi har klar kontakt med den himmelska världen, att vi har förbindelse med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Att vi kan vara smorda med Andens olja och lever i seger på det sättet att vi kan rycka människor som bränder ur elden.
Vi kan inte pruta av på budskapet och bara bjuda på tårtbiten. Nej, vi vill ge dig livets bröd; det du verkligen behöver, och då måste vi söka Gud och uppleva att han är med oss alla dagar intill tidens ände.
Det är klart att vi kan gå på egen hand hit och dit, men då vi är i Guds vilja och går ut på hans ord, då upplever vi; ”se jag är med eder alla dagar intill tidens ände”.


Pris ske Gud att han vunnit en sådan seger, och gett oss den i Kristus. Ära vare Hans namn!


Vi kan aldrig på egen hand manipulera dessa krafter. Vi kan aldrig på något sätt rädda oss undan situationen med egna medel och metoder. Nej, vi måste komma på helig mark, in i Guds vilja, så att vi upplever hur Gud själv slår sitt läger omkring oss på nödens dag.

Jag har försökt ge dig varningssignaler för att inte gå förlorad. Att du inte ska fastna och bli ett med sodomslivet och sodomsväsendet, men att du drar ut därifrån medan tid är. Du behöver få uppleva Gud komma in i ditt liv som aldrig förr.  Du kan inte leva på tårtbitar längre, du behöver bröd för din själ. Du måste uppleva försoningen både utom och inom dig, att få den sannskyldiga maten. Du behöver uppleva att hans kött är sannskyldig mat, och hans blod sannskyldig dryck. Du måste komma in i försoningen med ditt liv, komma in i ljuset som han är i ljuset. Då får vi gemenskap med varandra, och får också uppleva att hans blod renar från all synd. Halleluja! Prisad vare vår underbare och härlige Jesus!
Det har blivit så allvarligt för mig att bli mera radikal, att inte pruta av, utan säga som det är.

 

 

Herre Jesus Kristus, jag beder dig att ta hand om den som lyssnar till budskapet. Det är bara du som kan göra under, det är du som frälsar och ger liv och nåd. Det är du som förlåter synder och renar från överträdelser. Vi ber dig, älskade Jesus, berör oss alla med din Ande. Låt var och en säga sitt ja till dig medan tid är. Må ingen stå tillbaka eller fastna, utan må vi alla dra vidare som du gjorde. Må vi alla få uppleva att vi drar rakt igenom hopen och drar vidare på den väg som du har utstakat. Det beder jag dig Fader om, i Jesu namn. Amen.

 

 

/Anji

Av Anji - 11 april 2020 22:52


JESU BUDSKAP:

 

Jesus säger så här när han sammanfattar sitt budskap till människorna (Joh 12):

 


 


Jesus ropade till folket: ”Om ni tror på mig så tror ni också på Gud. För när ni ser mig så ser ni den som har sänt mig. Jag har kommit som ett ljus för att lysa i denna mörka värld, så att alla som tror på mig inte längre ska behöva vandra i mörkret.


 


Om någon hör mig och inte lyder mig så dömer inte jag honom, för jag har kommit för att frälsa världen, inte för att döma den. Men alla de som säger nej till mig och inte lyssnar till mig kommer att dömas på domens dag av de ord som jag har talat.


 


För detta är inte mina egna tankar, utan jag har sagt er vad Fadern vill att jag ska säga er. Jag vet att hans ord leder till evigt liv, och vad han ber mig att säga, det säger jag.”

 

**************************************************
*********************


 


 *****Målet för Jesu första uppdrag på jorden var inte att döma människorna, utan att visa dem vägen till frälsning och evigt liv. Nästa gång han kommer blir däremot ett av hans huvuduppdrag  att döma oss för det liv vi har levt. På domens dag kommer de som har levt enligt Jesu föredöme att uppstå till evigt liv. (1 Kor 15:51-57; 1 Thess 4:15-18; Upp 21:1-8, medan de som har förnekat honom och hans liv får evigt straff (Upp 20:11-15).

 

/Anji

 

 


 

 


Av Anji - 29 mars 2020 23:11



Läs denna bön och se hur Jesus alltid är med den som tror:


O, Gud, du har lovat den svage att följa, och bära då jag icke orkar att gå, mig värna i stormen mot brusande bölja vid handen mig föra, mig hålla helt nära dig att frälsarehjärtat emot mig känns slå.

Låt mitt i bruset igenkänna rösten, o, herde, och följa uti dina spår; då stigen blir brant, tack för himmelska trösten, din käpp och din stav, skola jämna och bana, den väg som ock går genom mörkaste snår.

Om hjärtat här nere väl stundom vill brista, o, Gud, att i bönen dock kraft kunna få -! Må taggen av törnet den skarpa ej rista i blödande såren, av hjärtan som lida, Gud känner all kamp, och all nöd skall förstå.

Då trött efter vandringen, ögat sig sluter, och äntligt jag hunnit till levandens kväll, som daggdroppar klara sin eviga kärlek; då först får jag vara, helt lycklig och säll. /E Strömberg



Jesus Christ Quotes:God owes us nothing but gives us everything! Think about that… He is the creator of everything and is worthy of everything doing exactly as He says, and yet He loves me?! T…



@_blushandblossom_


/Anji


DIKTER · TRO

Presentation

Omröstning

Firar du jul? Jesus är inte född på jul.
 Nej Jesus är inte född på jul
 Julen är katolsk och felaktig
 Finns det mer info att få?

Fråga mig

30 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Anji

Min Gästbok. Välkommen!

Prövningar


Ovido - Quiz & Flashcards