Appell av Gertrud Johansson
Jag vill läsa ur Kolosserbrevet, där Paulus skriver:
-Jag vill nämligen, att I skolen veta, vilken kamp jag har att utstå för eder och för församlingen i Laodicea och för alla de andra som icke personligen hava sett mitt ansikte. -Ty jag önskar, att deras hjärtan skola få hugnad, därigenom att de slutas tillsammans i kärlek och komma till en full förståndsvisshets hela rikedom, till en rätt kunskap om Guds hemlighet, vilken är Kristus; ty i honom finnas visdomens och kunskapens alla skatter fördolda. -Detta säger jag, för att ingen skall bedraga eder med skenfagert tal. Ty om jag ock till kroppen är frånvarande, så är jag dock i anden hos eder och gläder mig, när jag ser den ordning, som råder bland eder, och när jag ser fastheten i eder tro på Kristus.
Såsom I nu haven mottagit Kristus Jesus, Herren, så vandren i honom och varen rotade i honom och låten eder uppbyggas i honom och befästas i tron, i enlighet med den undervisning I haven fått, och överflöden i tacksägelse. -Sen till, att ingen får bortföra eder såsom ett segerbyte genom sin tomma och bedrägliga ”vishetslära”, i det att han åberopar fäderneärvda människomeningar och håller sig till världens ”makter” och icke till Kristus. -Ty i honom bor gudomens hela fullhet lekamligen, och i honom haven I blivit delaktiga av den fullheten, i honom som är huvudet för alla andevärldens furstar och väldigheter. (Kol 2:1-10)
Och så kan vi här fortsätta läsa om hur han varnar för falska läror, för träldom under människobud, för ängladyrkan och olika förhållningssätt till mat; osv, sådant som människor kan fastna i. Vi har var och en en vandring här på jorden att fullborda.
Har vi börjat i Kristus, så ska vi fortsätta hela denna vandring i Kristus. I bibeln finns exempel på hur människor börjar, och så slutar det någonstans. För Abraham slutade det i landet, men Lot slutade i Sodom. Av Israels folk blev en del kvar i Babylon. Det var inte meningen att de skulle vara kvar där. Det finns också för oss en vandring att fullborda, på ett andligt plan. Vi ska inte hamna i det stora Babylon, vi ska hamna i det nya Jerusalem.
Vi måste vandra på ett sådant sätt att vi förblir i Kristus. Jag har tänkt på hur Jesus exempelvis bemöter fariséerna. Han kallar dem vitmenade gravar. Vad menar han då han säger det? En grav är något som inom sig har något dött, något som har varit levande. Det är dött därinne, och så är det vitmenat utanpå, det har en form, men livet har försvunnit.
Johannes Döparen bemötte fariséerna så här: ”I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen? Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen.” En frukt kan inte frambringas på annat sätt än genom liv. Kemisterna kan få fram smaken, doften, essensen, men man kan aldrig få fram en frukt i en kemisal.
Det måste finnas liv för att det ska kunna växa fram en frukt. I våra hjärtan kan det bli frukt bara genom att vi har livet kvar, att det bevaras. Vi gjorde ett uppbrott en gång. Vi gick ut för att vi ville förverkliga en vision som vi hade fått genom en uppenbarelse från Jesus. Vi ville förverkliga något. Det är så viktigt att visionen inte stelnar i en form, och själva livet går förlorat.
Vi måste bevara livet och fortsätta leva på samma sätt som när vi började gå med Jesus. Då kan vi fortsätta förmedla liv, bära frukt i våra liv så att hans liv blir uppenbart i oss. Så kan människorna se och förstå att detta är liv. Det är inte en form som är död och blir till död dem som kommer i kontakt med den. Människor i vår närhet måste uppleva att här är det liv, här är något som är varmt och pulserar, som är levande. Så är vandringen med Jesus. Vi läser vidare i Kolosserbrevet:
-Om I alltså ären uppståndna med Kristus, så söken det som är därovan, där varest Kristus är och sitter på Guds högra sida. Ja, haven edert sinne vänt till det som är därovan, icke till det som är på jorden. (Kol 3:1-2)
Det är så lätt att vår blick sänks mitt under det att vi håller på i vår form och tycker att så här ska vi ha det. Mitt i allt detta så kan man börja tänka på sig själv, bli egoistisk och försöka ordna för sitt eget vidkommande. Man blir bekväm, så här ska det vara. Vi får inte glömma bort pionjärandan vi hade en gång!
Vi kan lämna allt, göra vad som helst, bara vi får följa Jesus och förverkliga den vision han har gett oss. Det är så viktigt att vi bevarar visionen om att vårt mål inte är här i tiden, utan det är där ovan i det himmelska Jerusalem. Vi får inte hamna i Babylon, vi får inte hamna i det pompösa, det jordiska det som blir accepterat här på jorden. Vi måste fortsätta på Jesu väg.
Han blev aldrig accepterad här i tiden på jorden. Men vi ska fortsätta vandra i Honom. Då blir vi mottagna på samma sätt som Jesus. Vi har ett underbart mål: det himmelska Jerusalem. Vi får inte mista perspektivet på vägen, genom att försjunka till att bara bevara en form, utan här gäller det att bevara livet i Jesus.
Amen.
/Anji
