Vad är humanism? Varför är det så mycket av den varan idag tror du? Det blir fler och fler som inte tror på att Gud existerar eller inte har skapat jorden och oss m m. Varför talar man så mycket om det?

Humanism:

Humanism är en filosofisk livsåskådning som sätter människan i centrum i stället för GUD. Människan är alltings mått, en humanistisk produkt. Humanismen utgår enbart från människan själv, och sätter människan i centrum- inte Gud. Att vara humanitär betyder medmänsklig. Humanismen är den livsfilosofi som förnekar Gud som skaparen av allt och alla. Man säger då: Människan är inte något unikt, hon är inte skapad av Gud.

Ingen har sett Gud, därför finns han inte. — Ja så säger man mer och mer nu.

Det är så populärt att vara humanist nuförtiden, och det ligger i tiden, eftersom Satan har bråttom med att förstöra så mycket som möjligt och hålla människor BORTA från Gud. Därför måste han sätta dessa tankar i så många människors huvud som möjligt. Ju fler som anammar dessa felaktiga och icke sanna tankar- desto bättre är det ju för Lögnens fader.

Ju fler som diskuterar Guds icke-existens och ju fler som får tankarna på att det INTE finns någon Gud, det är ju bra för dem som vill ha ett annat samhälle- avsaknaden av Gud i samhället.

Det är verkligen illa då tidningarna nu går ut med frågor till folk om de tror på Gud- och man får läsa: Gud finns nog inte.

Det är med sorg i hjärtat som jag skriver dessa orden på denna sidan idag, för jag är verkligen allvarligt oroad över människors inre. Gud är inte heller glad att det finns så många människor (som HAN har skapat) som vänder sig ifrån honom. Jag har hört på ’nyheterna’ att svenska församlingar får stänga igen, de kostar för mycket och det är många olika slags nedskärningar på gång. Ja mig spelar det ingen som helst roll om de lägger ner Svenska Kyrkan m m, för jag tycker inte att de lär ut något av värde där. Det blir ju faktiskt (det är) färre och färre kyrkobesökare och det finns ett stort antal tomma bänkar i kyrkorna. Varför det då? Jo för att inte JESU BUDSKAP predikas, och för att den vanlige svensken inte får en vettig chans längre att finna Gud.

Det pratas så mycket i denna humanismens tidevarv så det är skrämmande. Kyrkor och församlingar kör med ett urvattnat evangelium ja om man nu får höra något slags evangelium över huvud taget! Så vad gör vi nu då, vi som tror? TROR vi på en stor GUD? Tror vi att han finns? Eller luras vi att tro att det inte finns något alls ovan molnen? Stackars dem som inte alls kan tro. Stackars dem som inte vet vad Guds ord säger. Det blir inga roliga tider framöver och detta svenska folk kommer att få ångra sig att de inte sökte Gud medan tid var, istället för att tro på humanismen.

*Ty han har frälst oss från mörkrets välde och försatt oss i sin älskade Sons rike. I honom hava vi förlossningen, förlåtelsen från våra synder, i honom som är den osynlige Gudens avbild och förstfödd före allt annat skapat.

Ty i honom skapades allt i himmelen och på jorden, synligt såväl som osynligt, både tron-änglar och herrar och furstar och väldigheter i andevärlden.

Alltsammans har blivit skapat genom honom och till honom. Ja, han är till före allt annat, och alltsammans äger bestånd i honom. Och han är huvudet för kroppen, det är församlingen, han som är begynnelsen, den förstfödde ifrån de döda. Så skulle han i allt vara den främste.* /Kol 1:13-18

Vad kan vi läsa här ovan? Jo vi läser att Jesus Kristus är Gud. Om detta kan du läsa mer om i hela bibeln och förslagsvis i: Fil 2:6; Joh 10:30, 38; 12:45; 14:1-11 Kom sedan och nämn och tro på humanismen……

/Anji

 Jesus-film     Engelskt tal

️

/Anji

VÅGAR DU TRO PÅ GUD???

”När du går, skall din väg öppnas för dig steg för steg.” Ordspr 4: 12, fri övers.

HERREN bygger trons brygga blott under den trosvissa vandrarens fot. Om Han byggde den ett stycke längre fram, upphörde den att vara en trons brygga. Det synliga hör icke tron till.

Det finns ett slags grind, som öppnas av sig själv. Den användes ibland ute på den engelska landsbygden. Den står där stadig och fast och avspärrar vägen. Om den resande stannar, innan han kommit ända fram till grinden, öppnas den ej. Men om han kör rakt emot den, pressa vagnshjulen ned fjädrarna, som äro placerade under vägen, och grinden öppnas för honom. Han måste gå rakt mot den stängda grinden, annars förblir den tillsluten.

Detta åskådliggör för oss, huru vi kunna övervinna varje hinder på pliktens väg. Antingen det nu är en flod, en port eller ett berg i vägen, så gäller det för gudsbarnet att gå rakt emot hindret. Om det är en flod, så torkar den ut, när du stiger ner i vattnet. Om det är en grind, så öppnas den, när du kommit den tillräckligt nära och stadigt går framåt. Om det är ett berg, skall det häva sig upp och kasta sig i havet, då du utan att rygga tillbaka kommer till den plats där du menade, att det var beläget.

Finns det för dig i detta ögonblick något stort hinder på pliktens väg? Gå rakt emot det i Herrens namn, och det skall ej mera finnas där.

Fåfängt sitta vi och gråta. Den Allsmäktiges röst sade: ”Stå upp och drag vidare.” Låt oss modigt gå framåt, även om det vore natt, så att vi knappast kunna se vägen.

Då vi göra det, skall den öppna sig för oss liksom det sker i skogen eller i alperna, där man ser blott några få meter av stigen eller passet framför sig. Gå vidare. Om det är nödvändigt, skall du till och med få se moln och eldstoden angiva vägen för dig genom öknen. Det finns vägvisare och viloplatser vid sidan av vägen. Vi komma att finna föda, kläder och vänner vid varje hållplats på vår färd, och slutligen skall den trötte vandraren mötas av ett glatt ”välkommen hem”.

*
Från ”Källor i öknen” av Mrs. Chas. E. Cowman.

/Anji    

VÅGAR DU TRO??? Det vågar jag, för Gud har gjort många mirakel i mitt liv.

BLI FÖDD PÅ NYTT.

Det är sena tider nu så tänk på VAR

du vill vara i EVIGHETEN!

/Anji

 SE DENNA VIDEO O HÖR OM DET RÄTTA.

/Anji

Frank Mangs behöver inte någon närmare presentation.

Han är en av de mest välkända predikanter som Norden har haft.

Några år innan han fick hembud gick han ut med ett budskap, med en stark profetisk dimension till svensk kristenhet.

Det är ett allvarligt budskap som vi gör klokt i att ta till våra hjärtan.

Vi publicerar det här med en förhoppning att det skall leda till ett andligt uppvaknande./

Det hände en ganska tidig morgon för en del år sedan. Utan att tända lampan drog jag upp rullgardinen och slog mig ned vid skrivbordet. Ute var det grådager. Egentligen tänkte jag inte på någonting

Utan fanns bara till och lyssnade till det stilla böneljudet från mitt väsens innersta.

Då hände det. Helt plötsligt såg mitt inre öga en väg. Inte en körväg och inte heller en stig. Det var närmast någonting som liknande en bättre promenadväg på några meters bredd. Nej, det var ingen andesyn. Jag var inte i trans eller hänryckning, utan alldeles klarvaken. Och ändå såg jag vägen så tydligt och klart att jag närhelst jag vill alltjämnt kan se hela bilden framför mig.

Jag ser den just nu. Jag såg att vägen började vid en trång port och visste att den slutade i härlighetens värld. Men av det målet såg jag ingenting. Jag såg bara porten och början av vägen. Och längs vägens mitt låg en strimma av ljus, som tycktes komma från en ändlös ljuskälla av ett slag som jag aldrig skådat. På vägens båda sidor var det kolmörker.

Vägen hade inga diken och inga staket. Men gränsen utmärktes av det konturlösa område, som fanns där ljuset och mörkret möttes. Gränsen var suddig. Jag såg människor som gick på vägen. Både män och kvinnor, unga och gamla. De gick inte i grupper. De gick inte ens par om par och i bredd. Utan alla en och en. Och det berodde därpå att den Herre, som lockat dem in på vägen, hade sagt: ?Om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.?

?Någon!? ?Jag med honom och han med mig.? Det där betyder att det i Kristi sanna efterföljds innersta finns ett rum, som reserverat endast för honom. Och dit ingen annan varken kan eller får komma. De där människorna var klädda i vita kläder. Bländande vita kläder, som stund efter stund fick sin renhet förnyad. Inte därför att de bad om och hungrade efter sekundlig renhet, utan därför att de vandrade mitt på vägen.

Rakt under strimman av det övernaturliga ljuset. Reningen i Jesu blod var en konstant pågående process.

Och jag såg deras ansikten. Det var ljus över dem också. Fast många av dem var märkta av både ålder, sorg och sjukdom. Och det skenet var både en återspegling av det inre ljuset och en utstrålning av det ljus de bar inom sig. Gärna hade jag med mina ögon velat följa dessa människors vandring ända hem. Med jag fick inte. Jag var tvungen att vända blicken mot vägens början och den trånga porten. Och där såg jag en stor mängd som stannat.

De hade stannat redan innan de gått in genom porten och kommit in på vägen. Och det märkliga var att många av dem tycktes vara glada. De var glada därför att de trodde sig vara på vägen. Fast de aldrig hade gått in genom den sanna omvändelsens trånga port.

Och kanske det värsta var att mitt bland dem rörde sig gestalter i prästrock och pastorsdräkt och evangelistmundering. Nej, det värsta var att jag såg skuggan av min egen bild i den där hopen. Ty vi har fuskat, vi som är kallade att vara levande organ för Livet från Gud. Vi har blivit religiösa pratmakare istället för att vara fungerande organ för Livet.

Vi har garanterat människor deras salighet därför att de en gång blivit döpta till Kristus. Vi har garanterat att sökande själar blivit födda av Anden, fast de bara blivit födda av mänsklig påverkan. Vi har sagt att de är Guds barn bara därför att de är ?snälla?. Vi har blivit religiösa kvacksalvare, som i förtid intalat andliga sökare att de är födda av Gud. Fast de bara är väckta.

Och vi har ibland genom just detta avbrutit den andliga födelse-processen.

Resultatet har blivit att det i dag finns massor av människor, som tror sig vara på väg till himlen fast de inte är det. Men Jesus sade ju att det skulle komma att bli så i denna tidsålders afton:

?Då skall det var med himmelriket som när tio jungfrur gick ut för att möta brudgummen. Men fem av dem var oförståndiga, de tog ingen olja med sig.?

Ingen olja! Ingen ande! Och inget fungerande andeliv. Bara formerna och skenet. Namnet och bekännelsen. Och de trodde att detta var nog.

Men jag såg mer. Jag såg människor som gått in genom porten, upplevt nya födelsens under och kommit in på vägen, men som sedan gjort vägen till någonting annat än det den var ämnad att vara.

De har stannat och gjort vägen till en rastplats i stället för att låta den var en färdväg. De hade stannat, inte när det gäller ålder och tid.

Men de hade stannat när det gäller andlig utveckling och tillväxt. De hade stannat och börjat leva på minnen. Och somliga hade bara stannat. Och somnat. Men alla hade de glömt de paulinska orden: ?Dock, såvitt vi redan har hunnit något framåt, så låt oss vandra vidare på samma väg.?

Men jag såg mer. Jag såg människorna som dragit sig ut ur det övernaturliga ljuset som låg över vägens mitt. De hade dragit sig in i den grådager som fanns på vägens båda sidor.

Grå-dagen, där synen på både synden och saligheten var höljd i dunkel. Allt var dimmigt och grått och overkligt. Och den grå overkligheten gjorde att sådant som var en total omöjlighet på vägens mitt nu blev leksaker för både sinnet och talet och handlingarna.

Och hur underligt det än låter så blev de ting, som fanns i mörkret på sidan av vägen föremål för deras intresse. Likt Guds gamla Israel under ökenvandringen greps de av lystnad till Egyptens köttgrytor, som de en gång hade lämnat.

Lystnaden blev inte bara ett visat intresse. Lystnaden växte till åtrå. En hunger som fångade deras tankar och känslor. Lade beslag på deras drömmar och fantasier. Och gjorde att de i verklighet befann sig på sidan av vägen, trots att de skenbart fanns kvar på den.

Sedan hände det kusliga. Sakta som skuggor gled de bort ifrån den väg, som saknar både staket och diken. Bort ifrån den väg, som de en gång under tårar och böner sökt sig in på.

Bort från det levande hoppet och in i hopplösheten. En hopplöshet som de själva inte kände av. Ty de var döda. De hade förlorat förmågan att uppleva en andlig kris.

Sedan jag sett allt detta sjönk jag sakta ned på knä och brast i gråt.

Jag önskade att jag varit minst ett halvsekel yngre än vad jag är. Och haft möjligheten att på ett bättre sätt än vad jag gjort, satsa mitt yttersta för att Guds Helige Ande skulle få frihet att bruka mig på ett bättre sätt än vad han nu kunnat.

//Frank Mangs

***

/Anji      -Hoppas du gillade predikan!

Vårt land är i FARA!    Orkar man igenom det?  Vad VET DU? Bibeln berättar om allt som sker men man vill inte veta, men det är sanning! Lyssna på videon. Birger Skoglund en aktad man, han vill att vi ska vakna   .

/Anji

Ta emot frälsningen.

/Anji